Dikter

nov222010

Skrivet av Anton Hedlund

Litterärt

altFörkastade iaktagelser

Sanden rinner rakt igenom mina händer

Tillsammans vandrar vi längs långa vita stränder

Solen drar sitt sista andetag

I samma stund som en ny epok alstras i skuggornas land

En ny tidsatmosfär sätter punkt för de långdragna meningar

som för evigt legat dolda i skuggan av våran tillvaro

Nu finns inga dagar att ångra

Inga sömnlösa nätter att falla

Denna tidsrytm måste vi låta ändas

tiden svishar förbi,

sänder mig brev utan avsändare

För evigt kommer jag förbli ett

med enheten.

Rädslan för en fågel

Din tilltagande ton susar långsamt fram
i spetsen av detta bevingade alster.

Samtidigt blir du ett med min dämpade röst.
En ny röst som drivit bort denna vindila upplevelse.

Tilldragelsens kärna sätter färgen
på de punkter som stått tomma mellan våran ytliga tillvaro.

Fortfarande kan jag se luftslotten avlägset svisha förbi,
men idag har en ny fantasi tagit form i mitt tillkommande.

Alla tidigare påhitt har fallit för vittring
blivit ett nyskrivet kapitel i

historiens bok.



Les doris

I den mörka natten möter du mig med ett leende.

Din tilltagande ton är en våg utav decibel som sköljer bort allt hopp, tvivel och mörker som förföljt oss denna kväll.

I backspegeln skymtar jag trånga kyliga hörn av oro..

Våran tid tillsammans har blivit punkten för en mening som ännu inte avslutats,

ett kapitel utan något slut.

När du gav mig din hand var jag redan där, fångad i förförelsens konster.

Du var som en strömbrytare, släckte ner våra korta ljusa stunder tillsammans och förvandlade dem till ett mörker.

Ett mörker mitt hjärta förnimmade som en evighet.

Det var dina tårar som stundtals botade min smärta, tårar vi fortfarande delar begravda i mitt avtärda hjärta.

Det var tiden som fick mig att falla, falla djupt ner i skuggorna av mitt förflutna.

Falla intill en oändlig sömn, som sakta drog mig tillbaka i en förtärande dröm.

En dröm där vi hand i hand vandrar längs en lång vit strand.

En plats där denna oupphörliga epok kan få ändas, inse värdet av ett mänskligt liv.

Detta fenomen sätter färg på tilldragelsens kärna som så länge varit obesvarad.

Rätar ut den spegelvända perception som nu är ett avslutat kapitel i historiens bok.

Det är alltid du och jag, våran enhet ska verka för evigt tills den dag jag drar mitt sista andetag.

När solen speglar våra bleka l ansikten mot vattenytan kommer stunden tillbaka till min tillvaro..

Den får mig att känna dina andetag som fått mitt hjärta att nå slutet på sin klagosång..

Sången som så länge tvingat mig till tröstlösa nätter.

Som en sista chansning känner jag hur din ljusa ton blir ett med ljuset som tänds inom mig,

jag känner det på mig ..

Det kallas nästan kärlek när rösten i mitt öra viskar..

Les doris //



Spegelvänd perception

Om man gräver tillräckligt djupt i sitt förflutna kommer man dit..

till skuggornas land.

Där kärlek och hat blir ett.

När jag tar ett dopp i saningenskälla får jag en emotionell befrielse

Jag inser värdet av varenda iaktagelse som får mina dagar att ändas.

Sätter mig på en amfibie som tar mig hem,

Till landet jag nyligen lämnade

i lågkonjuktur.


En vilseledande gest

Du kunde se oss medan vi väntade.
Avståndet mellan oss skingrade våra blickar, som fortfarande inte kunde förnimma distansen emellan oss. Distansen som hade fört oss så långt ifran varandra.

Det var ju trots allt du som hade övergett oss och inte vi som övergivit dig.

Dagen du kom tillbaka väcktes känslan inom mig och alla minnen återvände.

En känsla som under en lång tid hade tyglats av sorger och tomhet hade funnit oss igen. Minnena som vi under dessa år förträngt drogs genast upp ur detta alster.

Ändå var det nånting som fortfarande lyste..

Jag tittade denna gång upp mot en ny himmel med en hel stad bakom mig.
Någonting hade inspirererat mig och den här gången var det inte din display.
I samma skede märkte jag hur en djup suck föll ifrån ditt tröstlösa ansikte och jag kände samma sak, trodde jag iallafall. Jag kände mig fri.

När jag iaktog din blick kunde jag för första gången lära hur du kände.

Din blick var en enda längtan, en evig längtan efter att få komma bort ifrån dessa inskränkta lägenheter med alla de oanständiga och otäcka små rummen.
En strävan att få pusha ljudet några decibel och för enheten kunna njuta av att det är fest ikväll.

Trots denna avsky till det liv du befann dig i och det liv du hade levt kunde du bara inte sluta fnittra. Du var som en fläkt för oss under den tiden blåste ut och blåste in, tog vad vi försakade utan att bringa någonting tillbaka.

Inte förrän idag har jag kunnat inse vad mina tankar har förverkligats till.

Sedan du kom tillbaka har jag återfått mina minnen från sommaren 08.
Minns du hur alla visste vilka vi var?
Om du bara visste hur mycket jag saknar vår tid.

Det är ju trots allt vad som gjorde mig till den jag är, en människa helt fri från besvär.