Den här världen och de här människorna

maj102010

Skrivet av Mattias Indy Pettersson

Litterärt

Foto: Hebriana AlainentaloHan tänker inte ta sitt liv.

Inte förrän hon gör det.

Hon brinner.

Inifrån och ut rasar febern och bedövar allt utom obehaget och smärtan.

Hon har brunnit så i tusen år. I tusen år har hon levt så, men hon har ändå inte levt på tusen år.

Hon kräver endast en veckas befrielse, för att minnas hur det var innan.

"En vecka skulle kunna väcka liv i det här gamla liket!"

Hon skrattar utåt, men gråter inåt.

Och allting - vad som helst - är alldeles för mycket begärt.

Den här världen och de här människorna kräver mer än så.

Av henne avkrävs allt, annars inget.

Och hon lever på intet.

Alla gör allting. Hon ingenting. Så kommer det att vara livet ut.
Ett liv oförtjänt av liv.

Men hon lever vidare, ensam i den här världen, i tusen år, för att den här världen och de här människorna kräver det.

Hon brinner.

***

Så många tårar. Va fan...

Hur många finns det egentligen? Var kommer de ifrån? När tar de slut?
Ångesten tar aldrig slut, ger aldrig vika, lever bara avdomnat och blommar alltid ut igen.

Tårarna tar aldrig slut. Fortsätter att strömma ur en aldrig sinande brunn.

Livslusten däremot... Den avtar.

Va fan... Hoppa från taket. Hoppa framför tåget.

Det sista som överger människan är ju hoppet, så va fan...
Hoppa!

Hur högt?

Den här världen och de här människorna får dig att hoppa.

Aldrig att hoppas.

***

Att sova i vaket tillstånd.

Tankar som rör sig långsamt under tystnad.

Ben som står still, men strålar likt tusen nålar.

Svetten rinner, luften tynger.

Kroppen sväller. Darrande händer.

Vill inte längre, kan inte längre.

Det svartnar alltid för ögon som slutat att se.

Hon vädrar aldrig någon morgonluft.

Tredje eller fjärde gången? När hon långsamt går över det nakna golvet speglar sig månen i det blanka, och hon tror att det kanske kan vara femte gången som hon sneddar mot toaletten denna eviga natt. Så gammal i spegeln, så usel hållning, så värkande rygg. Dricker ett glas vatten som smakar bittert i munnen och inte går ner som det ska. Hoppas på någonting, men vet inte vad. Att dagen skall komma? Hon är inte ens i stånd att räta på ryggen för att ge kroppen energi. Det är något som tar emot, något litet som stör den mänskliga friden. Ett ständigt inre käbbel där värdighet och styrka inte har en chans.

Persiennerna släpper igenom ljus som vittnar om att hon inte är ensam vaken vid denna tid på dygnet. Även detta stör henne. Hon får aldrig ro.

Det är fyra timmar kvar till gryningen.

Dagen. Lika ovälkommen som natten.

Hon känner inget förtroende.

Hon tänker att det kanske bara är inbillning. Det är så hon inbillar sig. Hela tiden.

Kvinnan borde vara utsövd nu. Det är så mycket som hon borde vara.

Osäkerheten präglar alltid säkerheten.

Utanför ljudet av det grå som är ett töcken. Livet pågår där, men här inne står det stilla.

Och timmarna går.

Rastlösheten kommer som ett brev på posten, avlöser i dimman, men oftast står den bara stilla.

Att tiden kan gå så fort ändå! Vad har blivit gjort under dagen?

Det är samma visa varje dag.

Tiden går, men allt står stilla.

Den här världen. De här människorna.

Hon tänker på att ta sitt liv.
Han gör det.

Mattias Indy Pettersson