Mats Waltre. Nya dikter - Tidningen Kulturen

Utopiska geografier
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Mats WaltreFörtär stenar

 

 

 

”må det ske med mig som du har sagt”

jag lägger upp min kropp på ett altare

jag sjunger tillförsiktens och överlåtelsens lov

dess namn är förtröstan

jag lägger upp min själs kaos och kosmos

veden tänds och elden förtär stenar mig

katharsis är förtröstan

jag ska se och nudda den jag är

varifrån jag kom, jag är och dit jag ska

”du smörjer mitt huvud med olja

och låter min bägare flöda över”

Asplöv virvlade över mina ben

 

 

 

jag såg bron och asplöv virvlade över mina ben

med mod och oro gick jag fram för att nå

men när foten skulle beträda darrade bron

och vid nästa steg befann jag mig inte där

det var ingen bro, det var en okänd trakt

med levande ovisshet i friska vita liljor

det var inga nejder, det var ett tomrum utan rum

så tyst att den svagaste viskningen hörde sig för

… anar du att du går när du lär dig att gå

på vägen över marker som inga ögon ser

… anar du vilken mylla det är som blir

på vägen över vatten som inga fötter bär

 

 

 

Dansar med glädje

 

 

 

 

förnimmer i lätta sensommarvindar

där ett uttorkat asplöv virvlar i väg

dansar med glädje i det mjuka ljuset

 

Det var inga gåvor, det var en spegel

 

 

 

det var inga gåvor, det var en spegel

se mig, förstå mig, älska mig, svara

jaget ekade bortskild och besviken

och ekot svarade övergivet, ensamt

bittra slag efter slag mot varför

och harmen fastnade i käken, i kinder

i pansar över pannan, kalla droppar

och vägarna stängdes, en efter en

i gnissel utan ljud när låset låstes

och jaget studsade mot svarta ytor

 

 

det får bara inte vara så här

och jaget blev tyst när längtan talade

när svarta fåglar skickades mot himmelen

genom åsktunga moln och försvann

luft, det får inte vara så här

och de gråa fåglarna skickades

någonstans

och återvände stumma

händerna lyftes och ropade ändå

en gång och sextio gånger till

  

 

och bortom svartmenad bleckplåt

ur ett nyutslaget veck inunder

var där plötsligt och så självklart stilla

ett lysande milt gult ljus

och där från vecket bara frid

från hav och solar djupast inifrån

och ur en liten skål spred sig sinneslugn

bragte kraft att varsamt klappa min vän

tack, det finns ett gyllene rum

mer än gyllene, livsskimrande

 

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen