Gunnar Lundin – Pendeltåg (utdrag)

Gunnar LundinGunnar Lundin – debuterade 1971 med roman och kom under 70- och 80-tal ut med fyra diktsamlingar. Så följde novell- och essäsamlingar; 2004-2007 publicerades ”I rörelsetrilogin” (aforismer och prosa, h:ström). Poesin har dock fortsatt; dikterna här finns i samlingen ”Pendeltåg”. Har även publicerat kritik i Aftonbladet, Ariel, Horisont samt medverkat med essäer och andra texter i BLM och Res Publica och nu senast i Tidningen Kulturen.

 

 

 

Gunnar Lundin – Pendeltåg (utdrag)

 

 

 

 

 

Junikväll

 

Jag stiger av bybussen,

vännerna kvar i stan

Himlen har inte åldrats

Människorna i den lilla byn

slungas in i tiden

En går framåtlutad

En i tystnads svarta siden

som revas upp ansikte mot ansikte

Det gamla äppelträdet

under himlen, blint

 

 

Dagen försvann i minnets flod

inga vallar hjälper

En fjäril i morgonvinden

uppsöks av ljuset

 

 

Och träd vilar

Ett par slitna skor vilar

Det som ingenting vill

Phaëtos ska spänna sina hästar

Men i nattens tystnad

gäspas mening fram

 

 

En dag svälter tystnaden

Det känns bittert förgäves

 

Ansiktena står som studenter

vända mot framtiden

 

Du ser bakåt

Minnena är ryggar

Och därinne:

någon som letar sig fram

 

 

 

 

 

En förmiddag i Grundsunda

 

Morgonen dröjer,

dagen knackar inte på

Men nu bränner tröskeln under foten

I det våta gräset vid bryggan

små svarta grodor

som bokstäver med ögon

Hans kommer från sin stuga

Håller upp tavlan han målat

av Den döda fågeln

Den var inte där

Hans målade fågeln som inte var där

– så ock ni en gång, säger fågeln

Därför, ta till vara

denna sommardag, den enda

 

 

Eftermiddagsdvala

med musikens vakenhet

Sömnig med hjärtat vaket

Tingens ljus skugga

Det outredda

 

poesi och sömn

handling och sömn

 

 

Tordyveln kryper,

fötter och ben

Jag läser i den

i en bok jag inte ska köpa

men måste kunna

som till en tentamen

 

 

 

 

 

Saarikoski

 

Vårvinter i Helsingfors

Tredje klass hotell,

”krapula”,

milslång gungande korridor

och innanför varje dörr ett liv

Duvorna på taket i morgonsol

 

Ett ljus från framtiden

strömmade in

 

Samtalen med Saarikoski

in på natten på Rickard’s Pub,

i Brändölägenheten

och senare på båten:

Tingen visste sina namn, lystrade

Orden gick runt,

väckte dem, ett efter ett

 

 

 

 

 

Sven Erik

 

Ett liv utan ”planer”,

med en plan:

att blodet får sin bildning

 

Bittra gammelmansdagar

Jag springer in i långsamheten

till det kvicka

 

Fan tro´t. Mirabile dictu

Knapriga brända köttbullar

Minnen

Jag gnistrar värme

i fimbulvintern

 

 

 

 

 

Björling

 

Man snubblar, stannar,

viker sig,

en dikt står fram

Och anden går vidare

Bland oss

I sten gräs

 

 

 

 

 

Carl Fredrik Reuterswärd

 

(T-banan Stockholms Central)

 

Den gula fågeln tecknet

kastat in i regelverket

slår emot faller växer vinge ut

dansar med den röda du

hjärtat slår

hjärta – hjärta – hjärta

rött – gult – grönt

rött – gult – grönt

hjärtat stilla tyst mörker

blått blått blått

dröm tidlöst blått dröm nattsvala violdröm

dröm svart du ängel

med vit mjölk i brösten

 

Och på nytt den gula fågeln –

minneslösa tecknet

kastas ut in svävar faller

 

i regelverket

 

faller växer vinge ut

ny fågel du röd grön du

bärs vidare och stilla

Stockholms Lokaltrafik

 

 

 

 

 

På pendeltåget, makedoniern

 

Flöjt, ditt milda klagande

Jag fattar då att jag inte är hemma

Men lugn stilla – hemmet finns’

ursprunget i vassen oförlorat är

Säger flöjten

Därför stannar vi

 

 

Vad får mullvaden att längta efter ögon?

– Mörkret

Vad får ödlan i vattnet att längta efter gälar?

– Andnöden

Vad får fisken i nätet att längta efter vingar?

– Fåglarna under molnen

 

 

Ändå är de alltid hemma

I mörkret vattnet nätet

 

 

Kvinnan är senil

Men på botten av de gröna ögonen

finns fortfarande någon som ser

 

 

 

 

 

Östeuropeisk kvinnlig violinist,

järnvägsstationens kulvert i juli

 

Från Ingens källa tonerna

Hur ljudet formar sig i varje stund

Från hästens hov sprunget

Från minnena

Sten på sten bar en man ur åkern

Från stenarna

fiolmusiken

 

Strid finns och handling

– du handlar rätt du handlar fel –

bliv vän med stillheten

 

 

Uthärda, bliv sten

Våg slår mot klippa, oberörd

På hav gungar

månes glödande skiva,

lättare än ett löv

– om morgonen glittrar

ny våg över sanden

Vårfågeln kraxar

gyllenröd längst upp

i det nakna trädet

 

 

Hon börjar en mening, söker, men språket för ej till saken; en

ansträngning, ögonen frånvarande letar i vad språket inte funnit;

hon ser i fjärran som såge hon ryggen på en mänska som för-

svinner bakom kullar – det rinner ut i sanden, hon ”rycker

på axlarna”, är åter bara till förfogande. Och i denna närvaro

– inte leds av kausal lärdom – uppfattar hon mänskorna:

falska och äkta toner; ett musikaliskt sinne. Någonstans fattar

hon sin demens, tillkortakommandet, men en sax tycks klippa

av varje bitterhet som när kungen inviger en ny biograf eller

ett konserthus.

– I demensen: hon är hon.

 

 

I linor sänks mor

ner i sängen. Skrattar

Först i sängen blir hon ”jag”

 

Löst förtöjd vid allt

utom vid ögonblicket

 

Rullstol istället för tunna

Höjer lyktan mot oss

 

 

Haga norra körgård

Novemberskymnings ljus fladdrar

Därovan Blåkullaskrapornas tända fönster

I varje lägenhet knappar

mot världens avlägsna vrår

I trädet en skata

Och löv på marken spridda

 

 

 

 

Einar Askestad

 

Det finns ett motland till det främmande landet

i motlandet blir landet ett främmande land

 

Templen står övergivna

Hundarna sover och väntar

 

Bäcken i dalen torkad ut

Men när två eller tre är tillsammans?

 

 

Hur länge stannar du i byn?

Stjärnor redan i augustinatten sjunka

till mörkret där de syns

– och under stjärnorna?

Lyss inte mot framtiden

som från ett vakttorn!

Man stannar hemma

eller reser i skor som nyss gick runt i köket

Stannar, reser för att komma hem

< Föregående		Nästa >