Utopiska geografier

Svarsdikt till ”Nebraska” av Bruce Springsteen

Litterärt

Skrivet av Nina Ahlzén

maj212012

Nina AhlzénNina Ahlzén – Vad har du gjort? Förutom att undersöka vem fan jag är, högt och förbannat lågt, har jag tillverkat två fantastiskt kloka barn, druckit kaffe och funderat på den fria viljan. Stekt en väldig massa pannkakor i mina dar. Jag är pannkaksexpert. Varför? Har inte funnit några alternativ på grund av min tro på avsaknad av fri vilja. Ha! Vad betyder den sången för mig? Allt och inget. Den berör och stör, det är bra. Vad betyder då artisten för mig? Bruce Springsteens musik har tröstat mig och sparkat mig i röven. Känns det lika bra med Ulf Lundell? Vad i helvete menas med det? Svar: Ulf Lundell finns inte på samma karta, det är en myt. Varför skriver du egentligen? Det pockar så förbannat, jag måste. Hur det går till när jag skriver? Ofta närmar jag mig datorn lite från sidan. Det går bäst att skriva lite grand ur raseri, iallafall ilska. Jag skjuter upp det så långt som möjligt, skriver sedan i en dampdimma så fort som möjligt och vill få det så korrekt som möjligt. Och nej, möjligt är inte mitt favoritord.

Vem är du? Om jag det visste. En ambivalent, vacklande ganska pessimistisk och barnslig person som drömmer om ett hus i skogen där jag ska bo med två irländska varghundar och mina katter och skriva märkliga, obehagliga böcker. Vem är då min litterära förebild? Mare Kandre förändrade hela min syn på berättandet. Hon var unik i sitt slag och jag önskar jag hade fått diskutera skrivandet med henne.

Kan du sjunga? Ja! Ofta, gärna och utan skam i kroppen. Har du kramat någon idag? Självklart. Borde du gjort det? Kramas ska man göra så ofta man kan.

Stefan Hammarén - Utdrag

Litterärt

Skrivet av Stefan Hammarén

maj142012

Stefan Hammarén Stefan Hammarén: Loserförfattare, lyxpoet, textråd. Förestår avdelning på Loserförfattarfabriken.
Läs gärna mer om författaren här: http://tidningenkulturen.se/component/content/article/177-veckans-artikel/11046-spraket-aer-ett-begraensningens-verktyg-om-stefan-hammaren eller här: http://anatematiskpress.blogspot.se/2011/10/stefan-hammaren-411.html

Stefan Hammarén – Utdrag.

[ … ] under stram tympanon in. Inne. Innanför, vid någonstans här innan efter. I ett enbart slutet rum inom förekom anmärkningsvärt jag herreman rakt vilsen förutan nämnvärda tankar snarare än desperationellt aldrig om varse panik det, hamnat hänt där flerdörrstängt av åförd ett tomt innehållslöst kalt till övrigt asketiskt skal vanvett tömt på snarlikt allt eller av oinrett smärre rum i någon aldrig omtalad gigantisk större granitbyggnad (stranden om andra sidan) ovanföre båttenvåning med ingenting förutom jag mig själv snopen helt rakt ut aktningsvärd utav om förklaring och därav fanns därtill enbart en av afklippt tidigare mycket grov lång skräddarsax med magnet från Singer fordom med blott hand:taget och minimala eggändor kvar akta om jämte då bokstäverna i singer bilda och såg ultrasaxkastrerad i självt ut te sig det om som höjden av full ironien plågad ansatt satt, eller främst resultatet av den förres aikmofobien förebyggt allt ospetsat obönhörligt utan ett allt omsvept ifallsvep bortkört trångt fört blivit som i själva luften hänt hända säck, samt omsages förekom fanns även en vitare grå mest närmast delvis fläckig plastmaterialssprutkanna i om tredje till till ett hörnet från andra medelst saxen som sista och tvenne sak av det billigaste enbart slag valts aldrig använd den tidigare varit som för saxen kanské desto mer nog, pipen ut kvar på halvkanna trots den ifylld med vätska ej vatten eller vinbärssaft mer, mindes jag mig erinra sagt att anledning dig Emma du redan stulit anslutit hann ta min en finaste minsta mest antika särpräglade

Jenny Enochsson: en novell

Litterärt

Skrivet av Jenny Enochsson

maj072012

Jenny EnochssonJenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst prosa men även poesi, både på svenska och engelska. Ett flertal av hennes texter har getts ut i engelskspråkiga internetmagasin och tryckta publikationer. Jenny och hennes man har ett litet, oberoende förlag vid namn Rufous Press. Jenny Enochssons hemsida: http://www.jennyenochsson.net/.

Skogsskogen

Bakom svallande sädesfält låg en nästan bortglömd skog. I alla fall nästan bortglömd av människorna. En övervuxen stig ledde fram till den. På ett staket satt en taltrast och sjöng sin lyriska sång. En bit in i skogen fanns en äng där gräs och tistlar frodades. En hermelin uppehöll sig vid ängen. Bröstet hade samma nyans som intorkad mjölk medan den ljusbruna ovansidan smälte in i fjolårstorvorna. Den ilade uppför en tallstam och trängde undan en tjattrande ekorre. Talgoxeungarna som de bägge pälsdjuren hade planerat att attackera hade för länge sedan lämnat fågelholken. Nu betraktade hermelinen och ekorren varandra med djupaste förakt från varsin gren.

Svante spelade flöjt utanför sitt korkbruna hus, vilket var beläget mitt i den täta skogen. Huset var inte större än en stuga. Ytterdörren och fönsterkarmarna var målade i koboltblått. Han hade på sig en vit t-shirt och silvergröna sammetsbyxor. Ett rosmarinbarr hade fastnat mellan framtänderna. Han lade därför ifrån sig silverinstrumentet och lyckades peta bort biten med naglarna. Dessvärre fastnade en nagelflisa på samma ställe. Han drog av ett hårstrå och använde det som tandtråd; efter en stund avlägsnades flisan.

Ett frö singlade ned och landade i hans sandfärgade hår. Med flöjten i handen rörde han sig emot den lugna ån som rann genom skogen. Ovanför vattnet patrullerade en trollslända och riktade sina fasettögon emot mannen; den såg nästan ut som en trubbig pil. Han satte sig på en mossig sten. Fingrarna fladdrade över flöjtklaffarna. Den våta mossan blötte ned byxbaken; när vattnet började tränga igenom kalsongerna och sippra in mellan skinkorna reste han sig upp utan att avbryta spelandet. De dallrande tonerna tycktes förena sig med diset. Camilla, hans före detta sambo, hade blivit svartsjuk på tvärflöjten och det hade varit en av orsakerna till att deras förhållande nyligen tagit slut. Dina läppar ser betydligt sensuellare ut när de vidrör flöjten än när de vidrör mig, hade hon ofta sagt. Hon hade påstått att han riktat det mesta av sin sexuella energi på instrumentet. I ärlighetens namn tyckte Svante att Camilla var oattraktiv. Ögonen var obehagligt stora. Men det var främst hennes gnällighet och falsettstämma som han fann frånstötande. Fascinationen för blåsinstrument hade förenat Camilla och Svante. Hon var saxofonlärare till yrket och skrev musik i smyg. När hon hade spelat saxofon för honom hade han faktiskt funnit henne attraktiv.

Abdel-Qader Yassine. Jag är från det land där historien föddes

Litterärt

Skrivet av Abdel-Qader Yassine

apr302012

Abdel-Qader Yassine Abdel-Qader Yassine är född i Jaffa, Palestina, filosofie doktor i sociologi och statsvetenskap. Under flera år var han forskningschef vid PLO:s Planeringscentrum i Beirut och Tunis. Han var även Yasser Arafats politiske rådgivare, och efter Israels invasion av Libanon 1982 var han kritisk till hur Arafat hanterade situationen. I Sverige (och i hela Norden) fanns ett nyvaknat intresse för Palestina och palestinier, och Abdel-Qader Yassine åkte hit för en föreläsningsturné. 1983 reste han tillbaka till Tunis, där PLO etablerat en exilregering. Samma år splittrades PLO i olika falanger, och Yassine fick nog och lämnade organisationen. 1985 arresterades han i Jordanien och utsattes där för tortyr. Tack vore Amnesty International och PEN-klubben släpptes han ut ur fängelse på villkor att aldrig återkomma till Jordanien, och lämnade landet för Sverige. Här har han arbetat på Göteborgs universitet och han har skrivit artiklar bland annat för Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Borås Tidning, Folket i Bild, Ord & Bild, Aftenposten, Politiken, Information, Die Zeit, Middle East Times, Viewpoint och Al-Quds. Han har publicerat 17 böcker på fem språk om Palestinafrågan, Islam, rasism, mänskliga rättigheter och kulturkonflikt. Han arbetar sedan tio år på sitt livsverk, Encyclopaedia Palestina (6000 sidor i 6 delar).

Abdel-Qader Yassine är ledamot i följande styrelser: General Union of Palestinian Writers, Arab Writers’ Union, Palestinian Academic Society, Afro-Asian Writers’ Union; han är också medlem i International Organization of Journalists, International Association of Third World Sociologists, Sveriges Författarförbund och European Society for Middle East Studies.

Monika Sidén En novell

Litterärt

Skrivet av Monika Sidén

apr232012

Monika SidénOm mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort. Till där det är varmt, vackert, snöigt eller spännande. Och när jag väl varit där är det skönt att vara i stan igen. Har tidigare givit ut novellsamlingen Trapphusblues och annat på Pupill förlag. Läs mer på www.modernaord.se Detta är andra delen i en sammanhängande historia, den första delen publicerades den 19 mars.

Jättelyft i tevesoffan 

Jättelyft för arbetsklimatet. Ja, så beskriver de anställda på Offentlig Sektor i Svedala det senaste året. Och man har lyckats att genomföra dubbelt så mycket med halverade kostnader. Vad är det då som har hänt? Det ska Beatrice Hansdotter och Erik Henriksson berätta för oss alldeles strax. Men först: Carolina Klüft satsar på guld i sjukamp i London.

Vinjettmusiken dånar och de varma lamporna får svetten att bryta fram under allt sminket. Beatrice tittar på Erik som ser helt oberörd ut. Tankarna går till Jan och Lasse. För de tittar säkert. Hon kan höra deras kommentarer, all ovilja går igenom välvilliga journalistord rakt in i tevehuset och händerna skakar.

– Vad var det egentligen som hände? frågar tevekvinnan och lutar sig fram och tittar på dem. Först på henne och när hon ser att svaret dröjer skiftar hon blicken till Erik som nappar.

– En nyordning var nödvändig för ett fullt utnyttjande av arbetspotentialen. Genom samarbete och öppna ögon för allas kompetens, även för den som inte är så synlig alla gånger, har vi en effektivare verksamhet.
Hon nickar, han har rätt. Och han uttrycker det så klart. Men vad var det egentligen som hände? Stormen, jätteögonen och de där nariga läpparna och så vips var det hon som var chef. Det är ju inte riktigt klokt.

– Du Beatrice jobbade som assistent och blev sedan chef och är den som enligt många ligger bakom det nya arbetsklimatet. Vad har du genomfört och varför satsade man på dig?

Hon kastar en blick på Erik och tycker sig se besvikelsen ta över hans bestämda anletsdrag. Det är något med munnen. Lamporna bländar henne. Nu måste hon säga något.

– Nja, det vet jag inte. Det var nog ett gemensamt beslut. Vi kände att vi var tvungna att prova något nytt. Allt gick i samma gamla hjulspår och många hade tappat gnistan. Men så, ja det var som taket lyfte sig och ja, som en jätte möblerade om och vi fick en ny chans.

Hon skrattar till och rodnar lite. Tevekvinnan nickar roat.

– Ett jättelyft med andra ord.

Erik ser förskräckt ut. Som om hon avslöjat en hemlighet. Som han inte riktigt trott på. Men sen faller han in i tevekvinnans skratt.

– Beatrice är ett gott exempel på det. Alla år som hon har gått där. Kompetent men i stort sett osynlig. Outnyttjad. Och nu får hon ta plats. Han nickar som för att förstärka sina ord, som om det på något sätt var han som bestämde att det skulle bli som det blev. Men det var det väl inte? Och inte var jag helt osynlig. Beatrice slår bort sina tankar och böjer sig fram.

– Det handlar om oss alla. Att vi ger varandra utrymme att komma till vår rätt. Och att det finns möjlighet till nystart. Det handlar om att tona ner våra egon och personliga ambitioner för att gemensamt bli vinnare. Få bort våra rädslor och fördomar och ge varandra utrymme och cred. Så att vi alla kan lysa. Det är det jag tror på och det är det jag vill genomföra. Händerna skakar inte längre utan förstärker orden med livfulla rörelser. Ögonen blixtrar.

Rolf Zandén – dikter i naturen

Litterärt

Skrivet av Rolf Zandén

apr162012

Rolf Zandén Rolf Zandén. Född 1945 och bosatt i Karlstad, har nästan alltid skrivit dikter; givit ut 7 egna diktsamlingar samt deltagit i en del antologier, nu senast i höstas i en spansk antologi. Är ofta och gärna ute och läser på bibliotek, skolor, museer med mera. Medlem i Sveriges författarförbund, men är även verksam som bildkonstnär – hade första utställningen 1972 och har sedan dess haft ett hundratal utställningar; recenserar även bildkonst och poesi.

S k o g e n

Här är vilan ständig

här där bäckens kör hörs sjunga

tidlös psalm

omtänksamhetens ljudvågor rullar

skogsduvan pratar sina mjuka hål

med bomull kring kanterna

här finns ingen stund som går

N a t u r e n

Naturens mjuka armbågar

myrstack med tusen fötter

gran med trappstegsgrenar

där barren spelar grön fiol

här mjölkar dagen fågelkvitter

grönskan silar ljusets guldslantar

här är tankarna tydliga i rymlig luft

A t t k ä n n a s i g

Att känna sig som fjärilen

som flyger lätt

i vindarnas farkost

lätt likt sommarens

samvete

Att sväva viktlös där ute

bland de rena vågorna

i gräset

där allt är omedvetet

omedvetet om de kommande

nedfrusna landskap

där fönstren stängts

Aforistiska sentenser – Carsten Palmer Schale

Litterärt

Skrivet av Carsten Palmer Schale

apr092012

Carsten Palmer SchaleMin utkomst kommer främst från forskning inom sociologin. Därutöver sysslar jag mer eller mindre professionellt med filosofi, teologi och litteratur. Litteratur är mitt ojämförligt största intresse (större än sociologin). Jag föddes våren 1953, har givit två diktsamlingar på eget förlag samt medverkat i ett halvt dussin antologier. Har under åren också publicerats som såväl kritiker som essäist och poet vid ett par hundra tillfällen. Första gången 1974 i Horisont. Senast nu. Jag heter Carsten Palmer Schale. Palmer efter Pia och Schale efter pappa.

Döden är frän, definitiv och punktlig. Utan egen gravsten. Som när vinden upphör under hösten. Och molnen driver vidare åt sitt näste tvärs över himlen.

Graniten talar till sina vandrare i Hälleviksstrand. Platsen är ett sår. Vandrarna vandrar tvärs genom sina bandage.

Det händer att jag ingenstans i det yttre finner bekräftelse. Den inre världen anmäler då ofta sitt intresse. Situationen transcenderar sina dimensioner.

Medvetandemolnet! sa han. Ostkupan! tänkte jag. Eftersom den, som jag, fått ett sår i kanten. Men vi kan alla helas. Från asfalten till de svarta hålens mysterier.

Sex seklers möda. Efter det svepte vi in oss i en tankepläd. Det finns ett språk bortom språket. En värld vi aldrig kommer att förstå, även om det är just i den vi lever. Mayafolket snuddade vid känslan. Kanske även Franciscus.

Han var urmakare utan ur. Fredman. Det finns många poeter utan poesi. Kanske jag är en av dem. Det finns många som tänker i fel sekel – eller rentav millennium. Eller dimension.

Långfärdsskridskor är som filosofiska utredningar. De blanka sjöarna är griffeltavlor eller gillrade fällor. Ingen av oss kommer tillbaka.

Tänker att frukten i handen är så sig att jag nästan gråter. Bryter av med ett solo av Jimmy Page.

Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Litterärt

Skrivet av Ragnwei Axellie

apr022012

Ragnwei AxellieRagnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes författarskap är människans livsvillkor och sökandet efter mening och hon är dessutom en ofta anlitad författare för kyrkorummet. Hennes dikter har tonsatts i ett antal olika utgivningar och hon är samtidigt verksam som bildkonstnär med flertalet separatutställningar bakom sig. Hon har även gjort egna program och serier i såväl radio som TV. Hennes samtid har delgett henne ett antal priser och stipendium för hennes verk – bland andra Härjedalen Kommuns Kulturpris. Läs gärna mer om Ragnwei och alla hennes projekt på hennes hemsida, http://www.axellie.se/

Om diktens tillblivelse säger hon så här:

Det är vi
som utvecklar
omsorgsutvecklare
utbildningsutvecklare
personlighetsutvecklare
Det är vi som har makten
Det är vi som är proffsen…

Albert Herranz – Dikter

Litterärt

Skrivet av Albert Herranz

mar262012

Albert HerranzAlbert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du kan vandra mellan dess gränser på en enda dag. Jag försöker leva som sjömannen som vet att det finns fler världar, känner till dem, men är mån om sin egen. Som öbo har jag en speciell syn på verkligheten. För mig är havet inget hinder eller någon gräns, det är bara en fortsättning. Och jag vet att öar är precis som människor: de är skilda av det som för dem samman. Och precis på detta hav vill jag segla och fördjupa mitt författarskap: på det som skiljer och sammanlänkar oss alla.

”Oikumene; så kallades Medelhavet av greker och fenicier. Det Gemensamma Hemmet. Motsatsen till romarnas Mare Nostrum – Vårt Hav.”

*

Jag plöjer igenom havet som skiljer oss.

Den blåa brisen blåser tomt utan måsar

– vi är så långt från kusten –

Där i lä ser jag dem, mellan vågornas vaggande

– busiga och glada, silverfärgade bågar –

Monika Sidén – Jätten Lajban

Litterärt

Skrivet av Monika Sidén

mar192012

Monika Sidén

Om mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort. Till där det är varmt, vackert, snöigt eller spännande. Och när jag väl varit där är det skönt att vara i stan igen. Har tidigare givit ut novellsamlingen Trapphusblues och annat på Pupill förlag. Läs mer på www.modernaord.se

Jätten Lajban

Det var en gång en jätte som hette Lajban som var ute och strosade över kontinenterna. En eftermiddag kom han till en dalsänka och grinade förtjust. För där var något stort och färggrant som såg ut som hans byrå hemmavid. Han böjde sig ner och petade ut en av lådorna med sitt stora finger. Men den var inte alls som lådorna där hemma såg Lajban när han tittade närmare. I stället var den var indelad i många små fack och gångar och där inne sprang det lustiga människofigurer. Sådana han annars ofta råkade trampa på. Pep och viftade med sina minimala armar gjorde de också när Lajban vände och vred på lådan. Precis som det där spelet jag har, men istället för kulan som rullar kanske jag kan få människofigurerna att byta plats med varandra. Om jag skulle byta ut dem i hörnrummen med några från de mindre facken, skrockade Lajban lyckligt. De var så roliga att titta på, de irrande pyttarna.