33. Asad

aug102012

Skrivet av Asad

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vattenVarje gång jag passerar igenom en dörr frågar jag mig själv:

”Drömmer du eller är du vaken Asad?”

Varje gång svarar jag:

”Jag är vaken.”

Khalil säger att det tar tid. Att man måste gå igenom många dörrar innan det verkligen funkar. Jag passerar många dörrar trots att jag är inlåst på flyktingförvaret. En dörr till cellen, en till toaletten och en till rastgården där vi får vara tre timmar per dag. Promenad kallas det. Vart ska vi promenera? Det tar trettio sekunder att gå från det ena stängslet till det andra.

Khalil heter mannen som jag delar rum med. Han har väntat i två månader på att de ska skicka tillbaka honom till Irak. Jag har frågat när de tänker skicka tillbaka mig men de säger bara att jag får vänta. De svarar inte på några frågor. Khalil säger att han har lärt sig ett sätt att vara helt fri. Fri från allt ont i världen. Ända sen han låstes in har han frågat sig själv om han drömmer eller om han är vaken varje gång han går igenom en dörr. Varje toalettbesök, varje gång han går in eller ut ur cellen. En natt hände det slutligen. I en dröm gick Khalil igenom en dörr och då ställde han samma fråga.

”Khalil, är du vaken eller drömmer du?”

Han svarade:

”Jag drömmer.”

Och då hände det. Khalil blev fri. Från den stunden har han kunnat styra sina drömmar. Så nu spenderar han nätterna med att flyga som en fågel högt över jorden. Han sätter straffar i krysset inför hundratusen jublande Barcelonafans. Han dricker champagne på Mount Everests topp. Ofta är han hemma i Bagdad med sin fru och sina barn. I drömmen är hans bror vid liv och det är fred.

”Ibland gör jag mörka saker”, sa han till mig. ”Jag söker upp dom som mördade min bror. Jag tar tag i deras skallar och krossar dom med en hand. Som om det vore papper. För när jag sover är jag fri och stark. Då är ingenting omöjligt.”

Han log mot mig och jag lyssnande. Jag ville också bli fri. Även om jag bara fick vara det i mina drömmar.

I Italien kallar de i alla fall saker för deras rätta namn. Fängelse. Jag kommer att bli deporterad till Italien. Landet som först tog mina fingeravtryck. Landet som hatar oss över allt annat. Men italienarna är ärliga i sitt hat. De hatar oss öppet. Där försöker inte myndigheterna dölja vad de tycker om oss. Vi är pack. Avskum. Brottslingar. Vårt brott är att vi föddes.

Förvar. Mjukt och fint. Här förvaras jag tills jag skickas tillbaka. Sverige hatar oss lika mycket som Italien trots mjuka ord och leenden.

Men det finns även fina människor i det här landet. Det första jag tänkte på när jag låstes in var att ringa Jenny eller Erika. De var säkert oroliga. De kanske kunde hjälpa mig. Men jag vågade inte för jag ville inte utsätta dem för fara. Tänk om personalen här tog reda på vart jag ringde. Då skulle polisen kanske gripa Jenny och Erika för att de har hjälpt mig. Igår berättade jag för Khalil hur det gick till när polisen tog mig och att jag inte vågade ringa mina vänner.

”Ring”, sa han.”Det är inte olagligt att gömma människor utan papper. Det är inte straffbart.”

Först förstod jag inte vad han menade. Jag hade suttit inlåst i veckor och längtat efter att höra mina vänners röster. Jag kunde ha ringt dem när som helst. Jag fick skuldkänslor och sprang ut i korridoren.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag är vaken.

Inne i besöksrummet där telefonen finns.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag är vaken.

Jag kunde Jennys mobilnummer utantill.

”Hej Jenny!”

”Asad!”

Jenny hade svårt att hålla gråten tillbaka och jag kände mig skyldig. Jamal. Jenny. Skadar jag alla som kommer mig nära.

”Where are you?”

“The police took me. I’m in custody in Årstorp. I'm sorry that I did not call you before, I thought it would give you trouble.”

“No, no. It´s okay.”

Jenny grät tyst och jag svor för mig själv. Hon hade varit med om så mycket, för mycket, och nu gav jag henne ännu mer smärta. Jag kände hur ilskan bubblade upp i mig. Vilade det en förbannelse över mig? Var jag dömd att skada alla som kom mig nära?

”Are you okej? Are they treating you good?” frågade Jenny när hon hade samlat sig och återigen kunde prata.

”Yes I´m okej. They treat me okej”, ljög jag.

Jag berättade inte hur de såg på oss. Att de vägrade att svara på frågor och att de hotade med isolering och häkte om vi inte skötte oss. Jag undrade ofta varför vi inte gjorde något. Vi som satt inlåsta var många fler än de som jobbade på förvaret. Vi hade inget att förlora. Khalils bödlar väntade på honom i Irak och jag väntade på att bli förnedrad och misshandlad i Italien innan de slutligen skickade tillbaka mig till Somalia. Men det här ställets kala väggar sög kraften ur mig och jag såg samma kraftlöshet i Khalil och de andra som satt inlåsta.

“When are they going to send you back?”

”I don´t know”, sa jag. “Don´t think about that.”

Vi hade inget mer att säga varandra. Orden tog slut. Jenny lovade att komma och hälsa på och jag orkade inte protestera. Jag ville att Jenny skulle glömma mig men samtidigt blev jag varm av tanken på att se henne igen. Att träffa någon som verkligen brydde sig om mig.

Vi la på och jag blev sittande en lång stund bredvid telefonen. Det kändes som om hela min mage var full med sten. En fruktansvärd trötthet spred sig i min kropp.

Khalil sov när jag kom tillbaka till cellen. Jag undrade var han var någonstans. Kanske flög han bland molnen. Kanske körde han en öppen bil genom ett grönt landskap. Kanske höll han om sin fru. Lekte med sina barn. Jag klättrade upp i våningssängen över Khalil och kröp ner under täcket.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag drömmer.