31. Nils-August, Lina och Tobbe

jul272012

Skrivet av Nils-August, Lina och Tobbe

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vattenHon går i skog, hon går på mull, går över moss, trevar sig tull. Väckemaj, smäckejun, allt skall rasa ikull.

Lina gick genom skogen, ner för stigen i ravinen till sjön. Ryggsäcken packad med bok, vattenflaska och den gamla urtvättade badrocken stor som ett mindre tält. Den som hon alltid använde på Bällstorp. Hon kände sig trött.

Kom flicka, kom gosse, kom ut i Natur! Bakom varje tuva, bakom varje stam, hygger sig lustig filur …

Hon gick ner genom ramseravinen, röstravinen, hon lät slingorna surra i huvudet bäst de ville. Sådant brukade komma då hon slappnade av, var koncentrerad, sänkte garden. Alltid i ensamhet, ofta i skogen eller på fälten, på hästryggen. Några av ramsorna bar hon med sig sedan länge, barndomen kanske, några var nya, eller kom i variationer, byggdes på och utvecklades från de gamla.

Kanske skulle hon sortera dem hon skrivit ner, textbitarna, de som blivit dikter, det var nog dags att faktiskt göra det. Kolla över helheten, försöka hitta en struktur.

Lina var klar med studierna. En master i Kulturproduktion. Minsann. Hon insåg att hon fortfarande hoppades på någon slags bekräftelse från mamma och pappa. Skulle de bli lugnade av dokumentet hon just beställt från högskolans examensavdelning, låta sig nöjas med det? Fortfarande kunde hon se stänk av misstro fara genom föräldrarnas ögon när Malmö högskola kom på tal. Var ju inte lika fin som LundsUniversitet. Även om hennes fil. kand. i litteraturvetenskap låg vid LU. Herregud, fortfarande, verkligen! Lina förvånades över att hon inte upphört förvånas över föräldrarnas radikalitet. Att den var mycket konservativ om man skrapade aldrig så litet på ytan.

Hon sparkade till en sten. Den for iväg med ett pronk och en grönfink for förskräckt upp ur ett snår. Sista rakan efter ravinen innan grusvägen tog vid. Det såg ut att bli blåbär i år. Fina ris och knopp. Och den där Olof som pappa umgicks med, nån självgod typ från konstvetenskapen. Nyligen insåg Lina att han var pappa till en kille hon kom ihåg från mellanstadiet. Både mamma och pappa blev lätt skruvade då de umgicks parvis med Olof. Som då Lina utan förvarning kom hem till föräldrarna för några veckor sedan, för att leta efter ett extra träns som hon var säker på skulle ligga i garaget. Det var en ljummen kväll någon av de allra första dagarna i juni, det var tungt lågtryck, Lina kände av det i musklerna, barometern kröp neråt, neråt. Knackade hon på den vackra pjäsen som hängde på väggen i hallen svindlade millibarens position till yrsel, luften tjock som sirap.

Först då märkte hon att det var någon hemma. Hon fick den där känslan man kan få då man äntrar ett rum och de där inne plötsligt blir tysta på ett ansträngt sätt, som om det som sades inte fick höras av någon annan.

Lina hade snurrat runt glasdörren till finrummet och mött mamma, pappa och Olof stå rakt upp och ner mitt på golvet och stirra på henne. De såg både förvånade och lite störda ut, lätt skuldmedvetna.

”Men hej, lilla gumman, är du hemma? Har du varit här … länge?”

”Va? Äh, nä, skulle bara hämta extratränset, jag hade för mig att det låg i garaget.”

”Jag städade upp lite i vår. Det ligger på hyllan längst in i hörnet, ganska långt upp.”

Linas far stirrade på henne, slog ut med händerna och vände sig mot de andra.

”Vi kanske ska beställa taxi?” 

Lina kom ut på grusvägen och gick sin älskade badväg bland förmiddagens rödhakar, blåmesar, finkar och allt vad där var, lät tankarna komma och gå, stannade och drog lungorna fulla av luft. Ljuvliga ljud, underskön musik. Fåglarna skulle snart tystna, om några veckor drog de sig tillbaka från sin maxade performance för ägna sig åt mer jordnära saker som boande, födande och matande. Lina stod alldeles stilla en stund och lyssnade innan hon gick vidare till sjön.

Tillbaka på Bällstorp efter ett par timmar hittade hon Nils-August i sin hammock med tidningen över sig som kombinerad ljusavskärmare och filt. Lina satte sig så omärkligt hon kunde i den andra hammocken mittemot. Den som var modell äldre, som Nils-August hade vägrat slänga förra året då hon och Tobbe kom med den nya. Gammelhammocken knarrade naturligtvis, så fort hon nuddade vid den. Nils-August prasslade och rörde på sig under pappersbladen och tittade fram.

”Äh, skit! Det är skit med tidningen nu för tiden och skit med gubben. Förr kunde man i alla fall ha en anständig täckning av Skånskan och då menar jag alltså täckning över middagsluren. Men nu är alla tidningar löjligt små som en kalleanka. Tror dom att vi är småungar hela bunten, eller?”

”Finns det kaffe?”

”Ja, det är kvar i termosen.”

”Så fint det är i skogen nu. Det är din skog ända ner till sjön, eller hur?”

”Ja, jo…”

Han tystnade och såg bekymrad ut.

”Hur är läget, Nils-August?”

”Skogen. Det är skogen. Du slog huvet mitt på.”

”Vad menar du?”

”Det kom ett brev från Södra Skogsdängarna i går igen. De tjatar och tjatat om att få avverka virke, är väldigt påstridiga…”

”Är det inte bra då, du pratade ju häromveckan om att vissa partier i skogen var mogna att hugga nu.”

”Södra Skogsdängarna, rena maffian! Över min döda kropp!”

”Så, vad är problemet?”

”Min skog! Hade det inte varit för detta med ryggen, så skulle jag ha varit därute och gallrat och kört i vintras som vanligt. Men de här gossarna från stora bolagen far fram så att det ser ut som kriget efteråt. De skövlar!”

”Men du kan väl säga till dem att inte ta alltihop rätt över så där. Vi kan gå ut tillsammans och så pekar du ut vilka träd som ska fällas och sedan kryssmärker jag dem med rött.”

”Flicka lilla, det låter som en bra idé, men man kan börja undra vilket århundrade lever du i? Sådant låter sig inte göras längre.”

”Va?”

”Läser du inte tidningarna? Den där Zaremba rörde upp lite damm i vår, som virvlade ända in på Eskil Erlandssons skrivbord. Landsbygdsminister, ha! Den tandlöse smilfinken; förrädare är vad han är!”

”Vänta lite nu, tänk på blodtrycket! Och förklara gärna vad du menar.”

Nils-August tystnade och funderade. Svalor harvade vilt och djärvt mellan ladugård och mangårdsbyggnad, Katten satt högst upp på en stängselstolpe och stirrade skarpt på en enda fläck i gräset. Gnagarspan.

”Ja. Det finns en polack som heter Zaremba, han är journalist. I våras läste han lusen av de där politikerna, som håller på att skövla Sveriges skogar. Jag läste den där Dagens Nyheter när jag låg på lasarettet. Jag har sparat tidningarna här, så du kan läsa själv. I alla fall. Det var en uppe i Norrland, utanför Lycksele som gjorde så som du säger. Han gallrade sin skog snyggt och fint, tog bort sådär ett träd av tre, lät blandskogen stå kvar, tall, björk och gran. Då skickade Skogsstyrelsen polisen på honom!”

”Vad menar du, det kan väl inte vara sant?”

”Man tar sig för pannan! Håller en jordbrukare sina ängar öppna får han pengar från EU för det, men om han vill hålla skogen snygg får böter. Det är fullständigt befängt!”

Lina funderade. Det var svårt att hänga med ibland när Nils-August kom upp i varv. Han hade mått så mycket bättre sedan han kom tillbaks hem. Operationen och ’efterarbetet’, som han kallade komplikationerna, var över och han gick hjälpligt med kryckor. Senaste veckan hade han till och med blivit så stabil i gången att han slutat använda en av dem och var rörligare med en hand fri igen.

”Miljöbalken gäller inte för skogen! Man får inte förstöra miljön någon annanstans, men i skogen får man.”

”Menar du allvar?”

”Ja! Miljöbalken reglerar att markområden skall skyddas så långt som möjligt utifrån naturvärden och kulturvärden, eller med hänsyn till friluftsliv. Men så fort ett skogsbolag vill kalhugga gäller inte lagen.”

”Så du menar att om du lejer Södra Skogsdängarna, så mejar de ner allt.

”Rubb och stubb!”

”Våran skog?”

Svalorna loopade genom luften som NATO-plan över Libyen, slök chanslösa flugor i vinden. Katten störtdök från sin utkikspost som en projektil och gjorde ett krumsprång med ett mindre pälsdjur i munnen.

Dessutom:om någon trots allt skulle överklaga ett beslut att kalhugga, så går det inte. Där har du dagens demokrati.

”Men det är väl klart att det måste gå att överklaga. Det här landet är väl ändå ingen diktatur, eller.”

”Nehej ser du, det går inte! De har trixat med byråkratin, så att det finns ingen juridisk instans som godkänner avverkningsplanerna. Därför går det rent tekniskt inte att överklaga. Det finns nämligen inte – rent tekniskt – någon som skriver under beslutet.”

”Mah, Nils- August! Det låter helt stolligt, ju.”

”Tror du mig inte? Jag har sparat alla artiklarna, du kan läsa själv.”

Just då ringde Linas mobil, det var Tobbe. De talade en stund.

”Han kommer ut i morgon, så vi kan gå över stängslen innan hästarna kommer.

”Bra. Det kan göra lite gott med liv i hagen igen.”

”Men det här med miljöbalken … är det verkligen sant?”

”Du. Han Zaremba jämförde avverkningen med miljonprogrammen i städerna på 70-talet. Skillnaden är bara att skogen ligger långt från städerna så att folk inte vet om det. Bolagen gör som dom vill med tusenårsskogarna. Men det som retar mig mest av allt, är att de har Erlandsson med sig. Han, vilken fårskalle!”

”Jag får läsa de där reportagen sedan. Zaremba sa du?”

”Ja, Maciej Zaremba, väldigt bra skrivet.”

Lina plockade in kaffekopparna och termosen, började förbereda middagen. Det skulle bli härligt att ha Tobbe härute, de skulle få en hel vecka ihop. Först kolla runt alla stängslen, byta ut ruttna stolpar och spänna taggtråden som slackat under vintern. Om tre dagar kom Svartöga och ridklubbskompisens häst Brandklipparen hit med transporten för sommarbete.

Men Tobbe verkade spänd i telefonen. Lina förstod mellan raderna att det hade hänt något i asylgruppen. Han ville inte säga det rent ut i telefonen, man kunde inte så noga veta nuförtiden. Han skulle berätta när han kom. Lina var tacksam över att ha blivit inbjuden att delta i asylgruppen. Vetskapen om Tobbes engagemang där rätade ut många frågetecken hon känt de senaste månaderna. När Tobbe försvunnit utan att säga vart, kryptiska sms till hans telefon, hans hastiga nedsläckning av webbläsaren då hon ibland kommit in till hans skrivbord.

Det var synd att de inte kunnat ha midsommarfesten på Bällstorp, som de tänkt. Men den hastiga bortgången av Mias far ändrade alla planer. Sådan kunde man inte göra något åt. Hoppas Mia var ok.

Man kanske kunde tänka sig en kräftskiva härute på Bällstorp istället? Lina försökte föreställa sig Asads reaktion inför en sådan inhemsk festlighet. Hon hoppades verkligen att hans fall hade ordnat upp sig tills kräftsäsongen. Eller åtminstone kommit närmare ett uppehållstillstånd.

Lina var nyfiken på vad Nils-August berättat om skogsbolagen och avverkningspolitiken. Verkade helt vansinnigt. Hon skulle forska vidare i ämnet efter middagen.