29. Erik

jul062012

Skrivet av Erik

Litterärt - Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vattenNu regnade det igen. De flesta studenterna hade redan lämnat staden. Erik älskade Lund om sommaren, han älskade att promenera de långa kvällarna och ha gatorna ifred. Han tyckte om ljuset och lugnet och parkerna. Renheten. Kontoret ingav också ett slags lugn så här i semestertider. Han kunde vara helt ensam här, det blev som en fristad. Han kokade kaffe, stod med koppen vid fönstret och tittade ut på den mulna ljummenheten där utanför. Det var det som låg närmast känslan av harmoni han hade kommit på hela våren. Klockan var snart nio på kvällen nu och han var definitivt sist kvar på institutionen. Han borde arbeta. Ett helt år hade han haft doktorandtjänsten, och ändå hade han inte kommit någonvart.

”Du måste nog börja om”, hade Olof sagt på slutsamtalet för sommaren förra veckan. ”Tyvärr. Två refuserade artiklar bör du se som ett tecken på att ditt ämne inte är lämpligt. Jag vet att du är en duktig forskare, och jag vet att du skriver bra. Det är inte det. Det är nog helt enkelt att du har valt fel ämne. Jag skulle råda dig att börja om från noll med något helt nytt innan det är för sent.”

Han hade väl rätt, förstås. Men ändå. Från noll? Från vad? Sedan samtalet hade Erik suttit i två veckor och bläddrat i konstlexikonen från biblioteket. Post it-lappar på varenda tänkbar konstnär eller frågeställning. Men ingenting kändes rätt, aktuellt, angeläget. I själva verket visste han att han aldrig skulle hitta något som kändes angeläget, för det fanns inget. Konsten var inte angelägen. Konsten var något att förströ sig med, något estetiskt eller i bästa fall något som kunde väcka tankar och känslor i människor. Erik älskade konst, men den var meningslös. Han insåg det nu. Han hade tyckt om att grotta ner sig i verken, analysera dem utifrån tidsepok och konstnärens avsikter. Han hade varit bra på det. Men det var meningslöst. Världen blev inte en bättre plats av hans långsökta analyser av konstnärens intentioner, vilka dessutom säkerligen var mer långtgående än vad konstnärens verkliga avsikt hade varit. Och egentligen: vad spelade det för roll? Om hans analyser var ”rätt” eller ”fel” – hade det någon betydelse? Var inte egentligen konstens funktion att röra upp någonting inom varje enskild människa? Vad hade han för rätt att säga till andra människor vad de skulle ha för åsikt?

Erik var inte en person som gav upp. Han var målmedveten, oerhört noggrann med att klara av det han föresatt sig. Men tanken som nu började få rot inom honom ville inte släppa taget. Det hade varit så enkelt. Säga upp sig, och börja om. Flytta någon helt annanstans, långt iväg. Lämna det här: lägenheten och Ingrid och det allt mer skavande Lund. I tanken var det enkelt. Men när han försökte resonera rent praktiskt om det, alla steg han måste ta för att det skulle bli en realitet, tycktes det omöjligt. Han kunde se föräldrarnas besvikna ansikten framför sig, och Olofs, som hade trott på honom och gett honom doktorandtjänsten. Nej. Det gick inte. Han skulle aldrig våga ta ett sådant steg. Dessutom hade han ju inga alternativ till sitt liv. Vad skulle han annars göra? Det kryllade inte direkt av jobb för misslyckade konsthistoriker. Och så var det Ingrid. Han hade fortfarande inte släppt tanken på att prata med henne om sina känslor. Ibland om kvällarna promenerade han förbi hennes hus, men hon var aldrig där. Ibland såg han en ung kvinna i fönstret. Men aldrig Ingrid. Han skulle aldrig kunna släppa henne förrän han åtminstone hade fått ett samtal med henne.

Där nere på gräsplanen framför institutionen urskiljde sig en människa som snabbt sneddade mot vägen på andra sidan. Erik skärpte blicken och ställde ifrån sig kaffekoppen på bordet medan han gick närmare fönstret. Mannen gick med huvudet nerböjt för att undvika duggregnet. Men det var ingen tvekan om det. Det var Adam som gick där. Erik kände hans rörelsemönster utan och innan. Vad gjorde han här?

Erik hade ringt Adam tidigare under dagen.

”Ska vi gå ut och ta en öl ikväll?”

”Nej, jag kan inte.”

Adam svarade snabbt och utan betänketid. Han lät så tvärsäker att Erik kände sig tvungen att fråga:

”Vad ska du göra då?”

”Jag tänkte följa med pappa ut till torpet. Fiska och läsa böcker och så, du vet. Vi åker i eftermiddag och kommer tillbaka imorgon kväll eller på söndag.”

Erik hade inte funderat mer på det. Han hade varit med Adam på torpet massor av gånger när de var yngre. Rött utedass, gamla tändsticksaskar som var naggade i kanten av möss, svart skog precis bakom huset. Mysigt, men han förstod att Olof ville ha sällskap när han åkte dit. Han var frånskild och torpet låg så ensligt, ute på landet precis på gränsen till Småland. Klart att Adam följde med honom.

Men vad gjorde han då här? Erik lämnade personalrummet och sprang in på sitt kontor, diskade inte ens koppen fast han brukade vara noga med det. Istället slet han åt sig sina nycklar, stängde och låste dörren och sprang nedför trapporna. Han hade ingen jacka, men regnet var mjukt och luften ljummen så det var ingen fara. Småspringande skyndade han ner mot vägen. När han kom dit såg han Adam som en liten hukande gestalt på väg ner mot stan. Svartklädd, var det en frack han hade? Erik visste inte ens om att Adam ägde en frack. Han följde efter lite långsammare så att han inte skulle riskera att Adam vände sig om och såg honom.

Vad sjukt det här var. Erik spionerade på sin bästa vän. Han förföljde honom och det kändes som i en film när han tittade sig oroligt omkring, strök längs med de utblommade syrenerna som vällde ut ur de frodiga villaträdgårdarna. Som om de var nio år igen och lekte tjuv och polis i Stadsparken, eller spionerade på de vuxna genom rhododendronbuskarna. Det var bara det att nu var både Erik och Adam vuxna. Och det var inte på lek längre. Adam svängde ner mot Lundagård och Akademiska Föreningen, Erik ökade på sina steg lite för att han inte skulle förlora honom. Han hade faktiskt inget annat val.

Det var så mycket som var konstigt. Den där gången när han hittade Klara och Adam tillsammans i föräldrahemmet. Erik hade fortfarande inte fått någon förklaring till det. Klara pratade han sällan med, henne vågade han inte konfrontera. Han hade försökt prata med Adam flera gånger, men Adam hade bara tittat bort, mumlat att han inte kunde berätta. Så Erik hade lämnat det därhän till slut. Han hatade att framstå som en jobbig och påstridig person när Adam uppenbart inte ville berätta. Men när man la till den här händelsen blev det för mycket. Erik måste få reda på vad det var Adam dolde. Varför ljög han? Om det var så att han helt enkelt hade tröttnat på Eriks ältande om doktorandtjänsten och Ingrid, kunde han inte bara säga det rakt ut? Varför detta smusslande?

Långt där framme såg Erik Adam smita in genom en dörr på baksidan av AF-borgen som Erik aldrig hade sett förut. Erik gick med snabbare steg tills han kom fram till dörren och ryckte i den. Den var låst. Regnet hade tilltagit. En äldre man i frack kom fram till dörren, plockade upp ett plastkort som han drog i en kortläsare så att det öppnades. En frackskört stack ut som en svans nedanför regnjackan. Erik tog ett steg framåt för att fånga upp dörren innan den slog igen, men mannen vände sig om överraskande snabbt.

”Du ska inte in här”, sa han.

Med bestämd hand drog han igen dörren så att den gick i lås bakom honom. Erik stod utanför, handen fortfarande på handtaget, och kände sig som en sjuåring som just blivit åthutad av skolfröken. Han hatade att bli tillsagd. Inuti blandades tårar och ilska, han drog i den låsta dörren innan han släppte och såg sig om efter en plats där han kunde skydda sig från regnet som nu öste ner. Strax bredvid dörren fanns en lastbrygga för varor som skulle lastas in i Tegnérs matsalar. Erik kröp in under den, satt där och såg ut på regnet och kände sig ännu mer som den pojke han en gång hade varit. Betraktaren. Den gömde.

Fler människor gick in genom dörren, frack och långklänningar under ponchos och kappor. Det var något med deras sätt som gjorde honom fundersam. De kom alla en och en, skyndade sig fram till dörren, tittade sig runt, drog sina kort och stängde noggrant dörren efter sig. Erik hade inte en chans att smita in. Så slutade de komma. Det gick en minut, två, tre. Regnet började avta. En minut till gick. Så stannade en taxi precis framför dörren, ut kom en ung kvinna som hade samlat upp sin långklänning i ena handen. Hon sprang fram till dörren så snabbt det gick med klackskorna på grusplanen, fumlade med kortet, lyckades dra det, slängde upp dörren och sprang in. Erik var beredd, han sprang fram till dörren och fick tag på handtaget precis innan den gick igen. Kvinnan hade redan försvunnit utom synhåll. Snabbt slank Erik in. Dunkel stentrappa både uppåt och neråt, andetagen pulserade i öronen, han stod alldeles stilla. Ekande steg av klackskor avlägsnade sig. Det fanns röster som bildade ett avlägset sorl. Han började försiktigt gå ner för trappan, mot ljudet. Det var så märkligt. Det här var ett Lund han aldrig hade sett, fast att det låg mitt i hjärtat av Lundagård. Han hade varit i AF-borgen massor av gånger, på spex i Stora salen, på promoveringar i Festvåningen, mingelmottagningar i Nya Fest, föredrag på Athen. Han trodde att han hade sett det mesta av borgen. Men inte det här. Han hade inte ens lagt märke till dörren förut, fast att den satt utanpå huset.

Nedanför trappan fanns en korridor. Nedsläckt, men Erik anade att golvet var schackrutigt. En lampknapp lyste orange på väggen men han vågade inte tända. Istället trevade han sig framåt. Här och där fanns dörrar. Somliga var öppna, men då ledde de bara in till mörka små skrubbar, skräpiga och med smala fönster längst uppe vid taket. Han lyssnade hela tiden, det var länge sedan han använde hörselsinnet så här intensivt. Överhuvudtaget var det länge sedan han var så närvarande i en situation. Allt annat hade försvunnit. Det var inte viktigt längre. Ingrid, doktorandtjänsten, ja, hela Lund, hade bleknat bort. Det enda som fanns kvar var den långa korridoren, hans kropp med sinnena på helspänn. Sorlet som tilltog. Nu stod han framför dörren i slutet av korridoren. Det var ingen tvekan om att det var där inne de var. Fast att dörren var stängd hördes rösterna tydligt, även om han inte kunde urskilja några ord. Han tryckte ner handtaget försiktigt, lät dörren glida upp så att han kunde kika in. Hjärtat dunkade. Han var med i en film, återigen blev känslan stark. Erik, huvudpersonen i en spännande film.

De var så många! Rummet var inte särskilt stort men där inne stod säkert 70 personer i frack och långklänningar. Belysningen var nedtonad, rösterna inte särskilt höga men intensivt samtalande. Det var något slags mingel, människor i grupper. I händerna hade de alla likadana dryckeskärl, de såg ut som sådana där plastkåsor man dricker ur på scouterna. Men de var i metall, blänkte som silver i skenet från stearinljusen. Erik spanade ut över folksamlingen. Det var inte lätt att urskilja ansiktsdrag i mörkret och trängseln, och Adam såg han inte till. Han tänkte just vända om och stänga dörren innan någon upptäckte honom när han såg en rygg han kände igen. Och sedan en till. En glimt av ett ansikte. Han kände hur han blev varm i ansiktet. Vad gjorde mamma och pappa här? De var ju på middagsbjudning hos Malmströms. Det var som om världen inte längre hängde samman. Som om ingenting var riktigt som folk talade om för honom, utan att de levde i en verklighet bakom hans rygg som han inte fick del av. Mamma skulle lägga märkte till honom direkt om hon vände sig om. Han stängde dörren så snabbt han kunde och sprang tillbaka genom den mörka, skräpiga korridoren, uppför stentrappan och ut. Hjärtat bankade hårt.

Det konstiga var att reaktionen blev en helt annan än man kunde vänta. Frågorna som snurrade i Eriks huvud handlade inte om vad de gjorde där, Adam och hela Eriks familj och alla dessa andra högtidsklädda människor, vad det var i de märkliga silverbägarna de höll i, varför det var så mycket hemlighetsmakeri runt det.

Nej. När Erik var ute i den fuktmättade sommarluften igen och gick fort, fort mot sin lägenhet fanns det bara en fråga. Vad är det för fel på mig som gör att jag inte får vara med?

Inte ett dugg hade hänt, det var det som var det hopplösa. Erik 25 år var samma som Erik 4 år eller Erik 7 år eller Erik 11 år. Han var ett barn, han var fortfarande det, och tårarna brände innanför ögonlocken så att Lund blev liksom suddigt och inuti fanns bara ensamhet. Han var ett barn, på samma sätt som när han rymde från skolan den gången när han gick i tredje klass och Adam var sjuk en hel vecka och Erik var alldeles ensam. Den som gjorde grupparbeten ensam, den som ensam stod och tittade på när de andra spelade rundpingis, den som såg dem smussla med kalasinbjudningar han inte fick del av. Den som inte fick vara med. Så var det då, så var det nu. Erik gick så fort han kunde genom det Lund som han älskade men som ändå, aldrig någonsin, ville låta honom vara med.