Den Gåtfulle

apr022012

Skrivet av Stefan Whilde

Krönikor - Stefan Whilde

Stefan WhildeOm inte krig funnits, skulle vi då förstå innebörden av fred? Är hälsa något vi kan uppskatta utan att ha varit sjuka?

Filosofen Herakleitos levde i Efesos mot slutet av 500-talet f Kr. Han sägs ha varit aristokrat; bångstyrig, egensinnig och småsur, av vänner och fiender kallad Den Gåtfulle. Nitisk samlade han sina lärjungar kring sig, inte minst Kratylos, och vädjade med otålig röst:

”Försök att se det så här istället.”

Herakleitos, även betitlad Den Dunkle, byggde sin världsbild på motsatserna: Då och nu, balans och konflikt, eld och is, tystnad och ljud. Utan natt finns ingen dag, utan kaos uppstår aldrig ordning.

Det ena och det andra är ett och samma, eller i varje fall uttryck för samma helhet, och därför beroende av varandra som i ett symbiosförhållande. Precis som filosofie kollegan Anaximandros menade han alltså att det som människan upplever som olika egentligen är lika. Gud skulle således vara Djävulen och Djävulen Gud, himlen en del av jorden och jorden en del av himlen, livet döden och döden livet.

Men medan Anaximandros strävade efter det fulländade tillståndet balans och vila, ansåg Herakleitos att konstant balans skulle innebära världens slut, eftersom sakernas natur beror på en strid mellan motsatser. Och någonstans verkar det logiskt: Om jag är lycklig och stagnerar i mitt lyckorus, mister förr eller senare lyckan sin innebörd. Att vara lycklig blir att vara, sedan att vara uttråkad. Och då blir jag olycklig. Tillfälliga depressioner har därför ett stort värde för människan.

Bland många slagfärdiga one-liners myntade Herakleitos tesen: ”Man kan inte gå ner i samma flod två gånger.” Cyklerna av förändring – som är naturens framåtrörelse – gör att floden inte är densamma från en gång till en annan. Lärjungen Kratylos drog tesen än längre och sa att man inte ens kan gå ner i en flod en gång. Den förändras medan man stiger ner i den.

I den stund som människan kämpar mot flodens rörelse, i den stund hon söker ett konstant läge (”så här vill jag att livet alltid ska vara”), riskerar hon att insjukna. Konflikten är glasklar; naturens krafter söker förädling genom förändring, friheten att skifta ton, medan människan genom inlärd rädsla och bekvämlighet söker stagnation för att skydda sig mot överraskningar. Här borde man börja leta efter roten till cancer, diabetes, psoriasis och reumatisk värk istället för att plottra med symtomyttringarna.

En annan av Herakleitos fullträffar följer mig vad jag än gör, om jag skriver romaner, undervisar, dricker spanskt öl eller mediterar: ”Stor kunskap leder inte till stor vishet.” Att rabbla matematiska formler fordrar ingen visdom, att vara påläst och fullmatad med information är motsatsen till upplysthet. Intellektet står underordnat intuitionen. Tanken kommer alltid efter känslan.

Herakleitos sätt att se tillvaron kräver att människan är mer än tanke, att det finns ett vidare djup i henne än vad till exempel modern läkevetenskap utifrån en försvarsställning med bestämdhet hävdar. Det krävs en själ, en ande. Vishet skulle således vara modet att vågakännabortom allt det som är inlärt. 

Stefan Whilde