Stefan Whilde

Tiden, människans största illusion

Krönikor - Stefan Whilde

Skrivet av Stefan Whilde

maj032012

Stefan WhildeVad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen som kunde gå genom väggar”att när vi ställer om klockan till sommartid, skulle vi i princip kunna flytta fram den två timmar istället för en, eller kanske till och med tjugofyra eller trettiotre timmar. Tiden är människans påfund och dess funktion ligger i att mäta det som i sig är omätbart.

Skillnaden mellan det relativa och det absoluta är lätt att förklara, men svår att förstå. Det absoluta måste vara det eviga, alltså universums tid (otid), medan det relativa speglar Jordens rytm med allt vad det innebär av födelse och död, här och där, då och nu, krig och fred, hälsa och ohälsa, kärlek och hat. Men om universum är evigt, om planeterna är runda istället för platta, hur kan den linjära tiden då ha ett värde på Jorden? Hur kan den anses vara sann när Jorden är en del av universum? Eller finns det två sorters tid, den som mäter förändringar och den som speglar det tidlösa? En linjär tid och en rund?

Kan vi fastslå att den linjära tiden i själva verket är ett mätinstrument skapat av människan för att hon inte ska bli galen av det gränslösa? Vi gör ordning av kaos för att förstå vår egen existens, för att kunna greppa det ogreppbara, för att materialisera det amateriella, för att namnge det namnlösa. Det är vår flykt bort från den ovetenskapliga odödligheten. Men hur vi än skyddar oss så tycks förändringarna runt omkring och i oss – stjärnor som exploderar och släcks ut, blommor som vissnar, djur som dör, hälsa som blir till ohälsa – vara omvandling av energi, en spegling av livsflödets vågor.