Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

maj192011

Skrivet av Stefan Hammarén

Krönikor

altMin nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans sak, en gnälltuta riktigt, och så börjar han och marra hur tungt han har det i livet, som om jag vore hans psykiater, världen är orättvis mot honom, dock mindre än mot mig alltid. Dessutom kritiserar han mig för hur jag ansöker stipendier, inte som han själv heller får alls mer, mindre. Varför skall psykiatrar ge råd förresten?  Ock vilken dag idag, förresten, inte en ledig jävla parkeirngsplats på stora universitetssjukhusets offantliga område, och bara röd lampa till den i två våningar parkeringsgrottan där man ändå brukar få den allra sista platsen av några hundra, sista platsen som det knappt går att backa in på utan att det inte tar i väggen, som det gjort tidigare för mig där, fick jag inse, icke vänta på ledig plats minsann där, åke bort helt från hela området, föråkte någon kmeter bort till en läkemedelsindustris forskningslaboratorium, fann där t.o.med graaaaaaaaaaaaaaatisparkeringsplatser för deras besökare, gratis i H:fors centrum det är liksom nästan som att finna en paradisplätt, eller av vunnet som på lotto, minsta vinst dock, och bilen blev inte ens bortbogserad där tre timmar under tiden, bara en löjlig väggkamera som följde med min ankomst och min avfärd, och flickan vid vaktmästerit glodde men jag gick idag snyggt klätt förbi där bara som viktig, tog på mig ett textråds manér. Men sedan kom jag ut från deras löjliga och moderna byggnad fick jag springa därifrån bråttom så bråttom, och obegripligt hur vägen blir mycket längre när man har apostlahästarna än susar i bil fram, fastän jag hann ändå nästan. Och den jävla kliniken har flyttat byggnad, till så fina nya utrymmen att verkar inte gå att göra en enda kupp där till skillnad som så enkelt obehindrat på föregående ställe, fastän lyckades springa på en fin läkare och slå nästan pannan i hans, och han började bara skratta förty det hade visst aldrig hänt honom tidigare, alltid något kul, och lyckades också få ett undersökningsredskap med mig och skilt en stämgaffel, nu skall det lekas, kontrollera min hörsel på alla de klassiska sätt. Forskarblodläkaren a-props, en ny, förra skulle kanske skicka mig till Malmö för genprov, tog de det här istället idag, skickas till en blodklinik i Finland som förbereder det egentliga provet och sedan med kurir vidare till Malmö senare. Om ett år ungefär kommer svaret, vet de mer om mitt kanske helt unika blödarblod, får de skriva ett nytt kapitel i läroboken. Blodläkaren sa förresten att det måste vara ett helvete att vara författare, rätt. Och blodläkaren var extra expert på barnhematologi (visste jag inte ens sådant fanns skilt), tänkte ta tillfälle i akt och skälla ner, baktala den barnläkarprofessor som i tiden misshandlade mig som liten (finns kanske någon scen eller episod i Största skarabéerboken därom, och kommer utförligare i en framtida bok), men märkte att den här blodläkaren avgudade den gamle barnmisshandlaren, lyrisk om honom, försvarade honom genast när jag sa att han kunde ju inte fastställa min diagnos ens, så får nog bara angripa honom till skrift. Dessutom sa blödläkaren, att jag har fina muskler, märkligt, magra jag. Slutligen åt jag en banan och åkte tillbaka hela vägen. Annan sadistläkaren tog annars en gång kling i stämgaffel med att hamra den i huvudet på mig, istället för bordsytan och deklarerade att jag har hörsel mellan hund och människa, däremot sa Emma att jag förtjänar öronapparat. Nu skall det i varje fall undersökas egenhändigt. Nog som den är hur bra som helst, men att höra på en stulen stämgaffel måste vara mer kul än annars. Alltid viljat ha en sådan, men inte tidigare orkat bära på den, så tung att den måste vara av silver.

Stefan Hammarén