ArkivVisa

jan062011
Skrivet av Stefan Hammaren
Krönikor
PDFSkriv ut

altaltTrots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmera
opp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vad
är mindre än det? Så hade jag varit en bättre och tydligare folkkär författare, hade du inte
affärdat mig så där, förpassat mig i intet om dig som ingenting. Men bara dig en urdumt dum
avfattningsfattig get hos som kan säga bääe åt tillbaka. Ros varför sådan vissna vid en get. Du hade kanské växt på barngårdens mörker in i, lärt dig endast dig själv och dessa
avsidestidtabellerna bakifrån för olägenhet, varför blev du inte tuff, varför blev du avig, aldrig varnar innan avfärd. En självvakten alltid på. Kom sig inte, ömheten slog icke rotklimp i sprucken kruka aldrig igenom. Snälltåg som skulle kopplas halvt på går två spårs skenor på, ingen äkta räls emellan istället lyftet dit, skuffades fram täcka små vilda blommor därför. Allt var exakt krukskärvslöst, men exakt fel. Vi höll ock allesammans rosor för dig, dem vi hade med oss från vårt inre, hänt rad efter rad, du ville blott knivskära oss bort. Knivskärarens förråd hade du sedan innan. Haft alltid förklaringen till rosorna, regnets hagel, de var alltid
från fel mörker, skyllde alltid med samma agenda. Kunde du peka opprept osagt på
mellanspåret emellan, det. Just helvetesgeten strittar i ofärgade ullen snart. Bra novitet, men varför ljuger du din saga trots allt, var är plåten i den klädd dig själv? Tror du alltjämt på att expresståget kommer med älvans agenter som tar dig? som Pinkertons kindurgröpta och illsinnade komna i flera pullmankupéer, oskakt byter byxbuntar i separata slutna rum först.
Gör de dig på nytt till blomma här i världen bord ställd, hylla stjälpt sedan, vad har du det tänka dig värre än, till ytterligare blomma om igen, nästan utslagen nästa gång, vilket då groteskt öde vore inte det. Straffet ifrån faun, men repliken och repressalierna från Amor respektive oppfinnaren av Glory hole-hålet. Faran, som kan göra dig vissnad först i skaftet.
Hårt stryker paddan det vad inom visiren idisslar vid till, mer än den stilla vinden visslar ett.
Ler du åt en annan någonsin då, eller åt dig själv alltid stundtals tvenne efter? Utom när röken stryker dig. Skriver du som adress vändhållplats, ändhållplats, avkrok på postens språk Cul de sac, men ingen skillnad heller särskilt, där finns perenner hämtas ditt håll ett bakom.
Kalkstensmuren du gjorde över tre meter hög, slog jag sönder i protest, tills jag fick den bort bit för bit som en skapelse. Jag sjöng då att sången är vit, spåret är nattsvart som svar. La straxt panel att täcka, men sålde huset. Inget fick speciellt veta vitt efter dig. Jag som fick
stanna upp vid de övriga och eviga rasthållplatserna, den ena efter den tredje, aldrig åsett dig, aldrig höra dig annat än tystnadens gloslösare epos, det osagda var alltid det sagda, sagan. Du var ock ett evigt svårt rökande fabriksskorstensmoln framför, tävlat med dimman i ändlös kamp att skingras få ytterst. Hur skulle jag komma fram trodde du egentligen meningen. Jag förstod troligen aldrig heller kärleken som jag drogs in i, den var förstås lömsk eventuellt, något som jag bara inte visste veta, som allt annat i saltomortalstegsparken, dels krypande till konstgjorda bangården längre åtminstone ett skenbart längs än. Saltomortalstegsparkens blommor är förvisso utan färger, på vägen skiftar därifrån långa steg emellan buret en. Jag
avsänder ett berättelsens brev tvenne sidor till dig enär kommer mer fram.

Stefan Hammaren
Inline article positioning by Inline Module.
< Föregående   Nästa >