Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

feb252010

Skrivet av Stefan Hammarén

Krönikor

Serpe a due teste, by HemlösenEn enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än avstånd av flugsvampsmattan som växte i rött dem påminna sitt beklämmande om regnets flera nätter gjorda, i rad, rastplatsen II närhett till första på här innan hänt det, närmare nerlagda hårdresårmadrassfabriken intill vid de vid bortre fälten nerlagd bakom, tidigare affart intill rasthållplatsen vidlägga med ett, här nya skruvgängsverkstadens enorma vidd blef på berätta sak kan, nog de dessa (män) står än med rygg mot varann och annat som mindre avspända så länge på, fler så länge tills som de själva måste det, hjältedränerarna som ändå aldrig varit här framme närmare tänkt saken, på andra som försynt ställt upp med hundbajsförbudsskyltningen, förfrågade jag några fler, skrek ut vart riktigt är ditt evinnerliga väderstreck mera taga, de många med olika breda ryggar ovände ogärna på huvuden axlar höjda sig, den allt sperentinella skruvgängsverkstadsmästarn skruvade själv på sig än, rastplatsbildörrssmälldårar pausfågelskådare för det ännu kom till, den dokumentärlösa världens handfull finstämda råbusar på lustens bakgård full intill på väg mot någonstans bredhusskjulens tömmen närmare, aldrig tänkte jag att aldr aldrig mer rastpauspaus alltid mellan oss äga rum, ännu, , de raka spårens värld ändå varje natt mörkt borta bort, dagen för ljus åter att se det kunna, trots gräsgrönt och flugsvampsrött, rastplatsbildörrssmälldårarna till skräll ut klatsch men ställde upp på unisonell sång, det först en slutligen den sista senare till sist, &:så jag hörde den dem dess, på axlars höjd låg smärtan av detta som ett påkast (täcke) af landskap som vrider sig ur ut avvaktans höllplats avlägset för nära så få leveranser av moderna skruvgängor mera pågick åt ifrån, gängorna icke omvärderade alltför, mest för det för perversa klïentel som om nätterna sina skruvade avklippta hårflätändor in i gängorna allra spänt fast, eller ock att i hörnen ersätta blykanter med mot nattmånen inte helt sitt den fördragen hänget fastän, hur förvärlden släpar sig till dig undan för undan, pö om på pust, hur du rasthållplatspausfågelstumt postumt aldrig fanns på vägkartan med, på automobilkartan fått skriva här (redan), dina aftag ave istället i stället så många, så fler hela tiden, oändligt urminnestid vi gå emot, emot om, mot trafikljus, den trafikledsrastplatsplatåén på vilken hade en neomonter där cartan var oförnärmat utbytt mot utställning av bästa stenåldersaktiga slagverktyg och skärareutensilier, samt krossade måttliga pottcärl föga hela rätt helt pusseluella, inget svall att heller då lägga ihop under nernedlagda mjukresårmadrassmanufakturéens dörrtrappa oppgång för det, hur galet klappat hjärta beogjort det än hade varit att iifrågasätta mest valet av landskap galet hamnat med, [, ,] just alla allra resårér samtliga kommer upp opp efterhand löd gubbarnas evinnerliga förgängelsens sång som bbbbb(c)börjat med gulgökens ett läte uppburet, mer vanliga folket, förbipasserarna, de eviga för sin del visste då inget om en begrundan bagrunden oppfyllt och utjämnat tjänat till rasthålplats II blivit av, men aldrig afräkning närmare dig är, för det det, så om ifall de än utom vore bytt ut basalt gulgökens mot den en industriellt framställd pausfågelns minsann specialiserad på icke störande läten märkbart, varit skild, rätt skilt avskilt, ändå nu dagen till här ära, förära hade de fria rätt oberoende rasthållplatsarbetarnas storevenemangt avförlöpt till idel bildörrsskräll högtiden här, hela tiden smälla till med om, nu hade förståss de i första trupp mångt omärkt fort därtilldräner fyllt värvat halta lytta träbensstjärnförsäljare skrivbordsprodukterna sämre än, vilka allt stoppade ett ekdemonstrationsben mellan dörren kraftigt, en stump alltid av oh, fort som blixtsnabbt sjöng falskt flugsvampen den ruttnar till gift kvar, påingick en stund, tilltag sådant, slutligen kom ock rök från den förra resårsofffabrikens skosten [osskorsten] (murad till på skoskitsten till pipa, stor pipa, hög pipa, åt pipan), och allt allting oppblåste, vart fortare hård afblåst avblåst puts borta igen åter med vindens sus och nånting annat &:så det med, några de snabbfortsatte förvissonet vidare då igen, dess flesta åtåtervände tilltillbaka med nånting någonting föga annat, kanské ingen än kvarblev blev kvar (heller) (rentav) (rent av det): snyft nog, är, eller är. Borta.

Stefan Hammarén