Jessica Johansson

Storstadens oundvikliga anonymitet

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

apr152012

Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Döden varar i oändliga evigheter

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

feb222012

Jessica JohanssonJag har nog fortfarande inte kommit över chocken. Jag är nog i det som allmänt brukar kallas för CHOCKTILLSTÅND och som kan drabba människor när de har fått reda på något som är svårt att hantera. I mitt fall rör det sig om en vän till mig som har dött. Hon är död nu, hon kommer aldrig mer att finnas, hon kommer att vara död för alltid.

Vi hade inte haft så mycket kontakt på flera år, så min syster ifrågasatte min sorg. ”När folk dör”, menade hon, ”så ska andra alltid upphöja dem till helgon. Men om du inte har haft kontakt med henne på flera år, så kan ni inte ha stått varandra särskilt nära?” Jag förstår inte vad hon menar. Jag kan liksom inte fejka sorg, kan inte fejka att jag är ledsen om jag inte är det. Och vill inte göra det heller. Om jag reagerar starkt på att en vän dör, så är det inget jag kan styra över. Oavsett om vi har haft kontakt nyligen eller inte.

Sista gången vi pratade i telefon var förra året i mars. Då konstaterade vi att det hade gått mer än ett år sedan samtalet dessförinnan. Vi skrattade åt det, sade att vi måste skärpa oss, att vi måste höras oftare. Telefonerna blev tysta. Men jag tänkte att jag hade all tid i världen på mig att ta upp kontakten med henne. Människor dör inte huxflux. Människor blir 75 år gamla. Människor dör inte när de är 25. Okej, riktigt så naiv är jag inte, men tiden går och man har fullt upp med sitt.

Så tänkte jag ta upp kontakten med henne igen, förra veckan. Jag skulle operera bort en visdomstand samma dag och satt planlöst vid datorn på morgonen för att lugna nerverna. Jag gick in på hennes facebooksida och skulle precis klicka på ”Meddelande” för att skicka ett meddelande till henne. Kolla hur hon mådde, hur det gick för henne och om hon ville ta en fika någon dag. Med grumlig blick såg jag en massa meddelanden på hennes sida. Det stod sådant som ’Vila i frid gumman’ och ’Hoppas att din själ har fått ro nu’. Efter en stund förstod jag vad de där sorgliga meddelandena betydde. Hon var död. Hon lever inte mer. Hon var 25 år när hon dog. Jag var chockad en lång stund och sedan började jag gråta tröstlöst.

Det fanns anledningar till att jag inte hade haft kontakt med henne. Anledningarna stavas heroin. Sedan hon började med heroin så gled våra liv liksom ifrån varandra. Jag sökte skribentuppdrag, jobbade och pluggade litteraturvetenskap. Hon gick på heroin och ville inte ha kontakt med mig just då, eftersom jag inte höll på med droger. Hon tyckte att det kändes fel. Tydligen, har jag fått reda på nu, så hade hon en lång vit period under förra året. Jag ångrar att jag inte tog upp kontakten med henne, trots heroinet, trots oron. Ingen är mer än människa men jag ångrar det djupare än något annat. Den ångern får jag leva med resten av mitt liv. Människor blir inte alltid 75 eller 82. Människor dör ibland när de är 25, av en överdos.

Tendenser till masspsykos i dagens Sverige

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

feb062012

Jessica JohanssonOm framtida forskare är nyfikna på vilka masspsykostendenser som fanns i Sverige under vintern 2012, så behöver de inte undra längre. Visserligen har jag för mig att KB inte lagrar digitalt material, och således kan den här texten ligga farligt till. Hoppet ligger i att någon form av digital lagring kommer att äga rum. Det här är förstås bara en enskild persons iakttagelser, men alltid är de värda något.

1. KRÄKSJUKAN
Vintern 2012 (och några år dessförinnan) går det inte att ta många steg utan att höra någon prata om den stora skräcken – vinterkräksjukan. En sjukdom som sprids snabbare än en löpeld på grund av folks okunskap om det faktum att sjukdomen smittar under två symtomfria dagar. Att folk pratar om den här sjukdomen överallt, gör att skräcken blir lika stor som om pesten härjade igen. Även undertecknad lider av kräksjukeskräck. Rädslan gör också att många överkonsumerar handsprit, vilket gör att man blir ovan vid baciller och därmed lättare blir sjuk. Det är dock något som de flesta bortser ifrån, eftersom det eviga användandet av den starkt luktande handspriten ger dem en tillfällig lindring i oron. Folk kastar misstänksamma blickar på varandra på stadens bussar och tunnelbanor och undrar – är någon här sjuk? Kan någon smitta mig? Sjukdomen varar ett par-tre dagar. Till skillnad från pesten.

2. DECKARE
Vintern 2012 liknar hösten, sommaren, våren och vintern 2011 samt flera år dessförinnan i det att deckarpsykosen (som min kärlek och tillika poeten och konstnären Jens Åberg brukar säga) härjar vilt. Många läsande människor som tidigare gärna varierat sin läsning med vanliga skönlitterära romaner av olika slag, har gått över helt till deckare. Deckaren är en genre som kretsar kring mord, brott och utredningar av dessa. Spänningen består i att läsaren inte vet vem som är mördaren. Undertecknad vill inte döma någon som läser deckare, eftersom det är upp till var och en att avgöra sina läsval, men psykosen är påtaglig. Variation förnöjer brukar man säga. Dock så domineras också landets TV-tablåer av deckare, polisserier och annat mordrelaterat.

August Strindberg 2012

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

jan072012

Jessica JohanssonOm August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en författare som i år, 2012, varit död i hundra år fortfarande kan väcka så pass starka känslor.

Det lustiga är att han själv redan i livet knappast förringade sin egen betydelse. Han lär ha sagt till sina vänner och bekanta att de skulle vara aktsamma om vad de skrev i sina brev till honom, eftersom dessa säkerligen skulle komma att publiceras efter hans död. Det fick han rätt i. Han hotade också folk som inte föll honom i smaken, med att minsann skulle ses i hans nästa roman. Ett hot som, när han blivit en berömd litterär person, förmodligen kunde få mottagaren att darra på manschetten en aning.

Han påstod sig ha en eld som var den största i Sverige. Såhär 100 år senare så tycks också detta påstående ha en viss relevans, med tanke på att få nu levande författare väcker sådan anstöt som Strindberg.

Om Strindberg hade levt idag så hade han förmodligen väckt precis samma anstöt. Han var anti-nationalist och kallade sig istället för europé. Han flydde landet om förlagen inte ville publicera hans verk, skrev dem på franska och gav ut dem i Frankrike istället. På så sätt kom de givetvis småningom tillbaka till hemlandet Sverige och gavs ut också här. Han skrev Liten katekes för underklassen, där han i påstående efter påstående lyfte fram på vilka sätt överklassen tuktade underklassen för att bibehålla sin höga position. För att inte tala om de perioder då han ägnade sig åt kemi, religion eller mest åt att dricka absint och bli halvt om halvt psykotisk (som går att läsa om i den utmärkta tunna romanen Inferno). Han hade nog med råge lyckats klå Fredrik Reinfeldt i en debatt.