Från Fångarna på fortet till Stjärnorna på slottet

feb042010
Skrivet av Axel Andersson
Krönikor
PDFSkriv ut

altaltBara några år efter murens fall riktades en stöt mot DDR-Sveriges hjärta. TV4 inlemmades i marknätet och hela folket kunde nu ta del av det fantasiomspunna kapitalistiska mediet. Samhällskroppen som legat i efterkrigsfrysen tinades upp i de nyinskaffade mikrovågsugnarna. En av de första succéerna inträffade redan samma år, 1992, tävlingsprogrammet "Fångarna på fortet" efter fransk förlaga. Två lag tävlade mot varandra i en fästning befolkad av dvärgar, trollkarlar och tigrar. Den nya ordningen var bekant burlesk. Cirkusen hade kommit till stan.

Det skulle dröja fem år innan det var dags för något verkligen nytt - det svenska folkhemmets trygga uttolkare SVT sände den första säsongen av "Expedition Robinson", ironiskt nog ett egenhändigt producerat program. Önskan att hinna ikapp framtiden var inte länge lika manisk, vem kan glömma Gundes "skynda skynda", men dramatiken utgjordes istället av tidlös svält och pennalism. Rent tekniskt så tävlades det fortfarande i lag, men nu bars alla konsekvenser på den nya individens tunna axlar. Namnvalet "Robinson" måste ha varit ett olycksfall, inspirationen kom snarare från William Goldings "Flugornas herre". Det nya samhället behövde inga tigrar - monstren fanns inom oss. Den expeditionsdeltagare som röstades ut först begick självmord efter hemkomsten. Men vad som inte kan tolkas som annat än kall cynism producerades serien utomlands ofta med namnet "Survivor".

Tio år efter murens fall upprepades Orwells tragiska "1984" som sängkammarfars. "Big Brother" och "Baren" drabbade oss. De tabun som "Robinson" lämnat stående fälldes i rask takt. Kameran blev allseende och spriten flödade för att luckra upp hämningar. Gundes nervösa flåshurtigheter i "Fångarna på fortet" verkade lika avlägsna som "Beppes godnattstunder" eller "Boktipset" med Stefan Mählqvist. Liksom i "Robinson" fanns fienden ibland oss, och formatet var extremt i sin individualism. Trenden med medverkande som blev kända för att vara kända nådde nu klimax. Ordet "b-kändis" föddes samtidigt som det blev helt normalt att bänka sig framför "vanliga" människor som tävlade i att mobba varandra. Av cirkusen bidde det en ångestsvettig skolgård - komplett med övervakningskameror.

När den första säsongen av "Stjärnorna på slottet" sändes 2006 gick en kollektiv suck genom landet. Till slut: riktiga kändisar bekanta från en tryggare tid. Inga tävlingar och ingen jäkt. Liksom i "Fångarna på fortet" höll sig kamerorna på ett någorlunda anständig avstånd. Borta var också den vulgära demokratiseringen. Stjärnorna kunde "återvända" till slotten, till lyxliv med tjänstefolk. Samtidigt sprutade bratsen på Stureplan ut sin glädje över att det gick att vara vulgärt gammelrik, också i Sverige. Den nya kapitalismen hade lugnat ned sig. Riktig kändis var den som kunde något, och överklass den med stiligt namn och de rätta attributen. Klondikesverige med dess såpor och it-bubblor var förbi.

Det tog tre säsonger av "Stjärnorna på slottet" för att komma ur tävlingsmentaliteten. Äldre primadonnors klumpiga danser utlöste skandal på skandal. Först i och med årets avsnitt verkar de deltagande ha förstått att de varken kommer att röstas ut eller vinna priser. De behöver bara anpassa sig till såpaformatets biktkameror och alkoholflöde, för att sedan prata skit om sådana som inte är där för att uppfinna en ny societetsmiddag.

Den enda som varit lite internt elak på slottet är kocken som skrockar åt vissa av gästernas pretentioner. Detta är dock inte en rest från mobbnings-tv, utan en fingervisare för vad framtiden bär i sitt sköte. Troligen kommer nästa säsong ha intervjuer med städare, servitörer och trädgårdsmästaren. Det nya Sverige med sina pigavdrag och utförsäkrade hjon behöver sin egen "Upstairs, Downstairs". Ståndssamhället hälsar oss välkomna. Det är nästan så längtar tillbaka till framtiden.

Axel Andersson
Inline article positioning by Inline Module.
< Föregående   Nästa >