Skendränkning i demokratins namn

maj042008

Skrivet av Tobias Lundberg

Krönikor

Image

Foto: Uniforum

Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier.

I en intervju i det amerikanska tv-programmet The O’Reilly factor ställer programledaren Bill O’Reilly president George W Bush frågan huruvida förhörstekniken ”waterboarding” (skendränkning) är tortyr.

President Bush svarar:

– Vi håller oss inom lagen. Och vi torterar inte. Jag har hela tiden sagt till det amerikanska folket att vi inte torterar, men att vi måste ha möjlighet att förhöra dessa personer. [...] Underrättelsetjänsten har starka skäl att tro att den information vi fått från vårt förhörsprogram av interner givit information som gjort Amerika säkrare, att vi stoppat attacker.

Detta var 2006. Samme Bush lade nyligen in sitt veto mot ett totalt stopp för förhörstekniker som waterboarding. Att waterboarding och dylika metoder, oavsett lagens bokstav, kan anses moraliskt tveksamma är tydligt. Spektakulära förhörstekniker är inte de enda tveksamheterna i ”kriget mot terrorismen”. Nämnas kan även de ”black sites” där så kallade spökfångar sitter inlåsta. Moralfilosofen Thomas Pogge har omtalat dessa som ”unknown numbers of unknown persons for unknown reasons under unknown conditions.” Även om USA och Storbritannien agerar härförare är det viktigt att se att det inte är någon enskild nation, utan en samlad västerländsk nationssfär som står som avsändare, och därmed också är moraliskt ansvarig, för dessa metoder. Det finns uppmärksammade exempel där även Sverige agerat i enlighet med det regelverk terrorkriget bidragit till.

Väst legitimerar sin ambition att sprida sina ”västliga”, liberala, värderingar på övertygelsen om att representera ett högre, mer upplyst samhälle; ett samhälle som inte producerar terrorister. Man lyfter fram ideal som frihet, jämlikhet, transparens och sekulär rättvisa som särskiljande för västerlandet. Trots att man på goda grunder kan anta att tortyr ligger utanför vad som normalt ryms under dessa värden, verkar detta i praktiken accepteras så länge ”resultat” uppnås. Det primära är att terrorattacker förhindras, medan hur är av delvis underordnat intresse.

Någon kanske här vill invända: ”Kriget handlar inte alls om att sprida liberala värden, utan om kontroll över fossila bränslen” (eller maktpolitik, eller en familjevendetta, eller att stötta Israel, eller kristen mission, eller någon annan av de otaliga ”egentliga” agendor som torgförs). Jag har dock inte för avsikt att reflektera över kriget som sådant eller dess ”egentliga syften”. Vad jag finner intressant är hur lätt logiska tveksamheter fått passera i legitimeringen av kriget mot terrorismen.

Hur kan metoder som uppenbart skadar oskyldiga brukas samtidigt som kriget rättfärdigas genom en avsky just mot metoder som skadar och dödar oskyldiga?

Thomas Pogge fokuserar i marsnumret av tidsskriften Journal of political philosphy just på denna problematik och avkräver västvärlden en fördjupad moraldebatt som når bortom målrationalitetens godtycke.

Pogges artikel tar fasta på att västvärlden använder moraliska argument för att vinna sympati för sitt agerande, utan att för den skull låta implikationerna av en dylik moral genomsyra dess handling.

För att kunna skänka en handling legitimitet med hjälp av moralens vokabulär bör ord och handling ha grund i ett genomarbetat rättsmedvetande. Handlingar bör stå i samklang med detta för att skänka legitimitet. Att precisera vad det är som gör en handling felaktig och ond, inte bara konstatera att en handling är felaktig och ond, är fundamentalt. Man bör sedan i möjligaste mån undvika handlingar som själva äger detta fel. Först i detta läge blir ett moraliskt språk giltigt, även för utomstående och framtida bedömare.

Ett sekulariserat samhälle kräver legitimerande principer sprungna ur andra källor än sed och religiösa urkunder. Skall västvärlden med fog kunna slå sig för bröstet som en rättfärdig aktör måste den moraliska diskussionen tas på allvar och nya legitimeringsprinciper skapas. Pogge går så långt som att hävda att bristen av utrymme för kvalificerad moraldebatt i längden riskerar vara lika förödande som terrorismen, då moralisk konsekvens ligger till grund för tillit, och tillit utgör en basal förutsättning för fred som något mer än ett bräckligt vapenstillestånd och konstant misstro.

Formerna för hur detta skall gå till utgör en viktig strömning inom den moderna politiska teorin. Pogge lyfter fram sin tidigare mentor John Rawls metod med fokus på individuell förnuftig överläggning i syfte att nå en rimlig moralisk hållning i vad han kallar ”reflexiv jämvikt”.

En mer kollektivistisk procedur, baserad främst på Jürgen Habermas och Karl-Otto Apels tankar om det rationella samtalet som alternativ grund för moralisk princip, bör även nämnas. Genom en särskild form av konstant rationellt samtal är tanken att moralprinciper baserade på det goda argumentets primat utarbetas kollektivt. Med goda argument snarare än retorik är tanken att var och en kan bli övertygad snarare än övertalad om en handlings eller princips riktighet. Makthavares definitionsföreträde minskar rimligen då en fri och kritisk debatt pågår i samhället. Forskningen kring denna mer radikala ”deliberativa” modell har växt sig allt starkare under 2000-talet och ett flertal experiment bär dess spår.

Det finns här inte utrymme att närmare precisera dessa metoder utan jag nöjer mig med att konstatera att alternativ och möjligheter finns. Av vikt verkar dock vara att en seriös moralisk diskussion etableras ute i samhället, och att argument och definitioner utsätts för den offentliga argumentationens stålbad. Det verkar rimligt att man först då kan tala om västerländska värderingar som något trovärdigt och legitimt.

Hänvisar man till stolta deviser då ens handlingar utförs å ett kollektivs vägnar bör dessa deviser definieras, legitimeras samt fyllas med kropp och mening av just detta kollektiv. Det kan inte anses legitimt med övertalning i normativa frågor som, med Pogges ord, skriker efter moraliskt rättfärdigande. Då bör övertygelse eftersträvas. I och med president Bushs veto läggs nu korten på bordet. Vilken linje vill vi skall råda i praktiken? Det finns anledning att kräva en institutionaliserad och kvalificerad moraldebatt i denna fråga.