Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING

För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa honom som kyrkofientlig.

Som fjällbjörkar i Sarek täckte Linnéböckerna bokhandlarnas diskar under Linnéåret. Flera av utgåvorna var ögats fröjder med färgpanoraman över skogar och fjäll. Fram trädde en bildningens och forskningens gigant som söker sitt motstycke. Redan Rousseau menade att Linné var hans förebild och under jubileumsåret kunde inte ens kejsaren i Japan avstå från att hylla sin läromästare.

Ägnar man sig i efterskott åt att läsa vad som skrevs under Linnéjubiléet upptäcker man snart en tendens. Det gäller många av de populärvetenskapliga linné-författarnas inställning till kyrka och präster. En historisk kändis som Linné riskerar alltid att bli projektionsyta för samtidens historieskrivning, men i vissa böcker är det övertydligt. Det blir till slut tröttsamt att läsa. Det gäller till exempel Karin Berglunds Jag tänker på Linné. Han som såg allt (Albert Bonniers förlag 2007). Boken är mjuk över ryggen och illustrationerna är underbara, många är från Linnés tid. Bildredaktören Tove Rauscher har gjort ett överflödande rikt urval. Men när man läser texten verkar det som om Linné var motarbetad av en trångsynt kyrka med inskränkta präster. Så var det inte visar källmaterialet. Det var inte trots samtidens kyrka som Linné arbetade, utan tack vare den. Visst var Linné en vetenskaplig nydanare, men även om ingen annan förtjänar hans ryktbarhet, hade han många av sina främsta kollegor bland prästerna. Här ska också sägas att sin grundläggande utbildning hade han fått i sina föräldrars prästgård i småländska Stenbrohult.

Det är lätt att hitta exempel på andra prästgårdar som fungerade som vetenskapliga forskningsstationer. Det räcker att nämna två exempel: Hammar i Närke och Släp i Halland. I Hammars prästgård vid Norra Vättern hade prosten Daniel Tiselius installerat en stjärnkikare. Tiselius rörde sig inom olika vetenskapsfält och han blev den förste att mäta Vätterns djup. Hammarsprosten skrev en bok om Vättern med en aningen omständlig titel: Uthförlig Beskrifning Öfwer Den stora Swea och Giöta Siön Wätter Til des Belägenhet, Storlek och Märkwärdiga Egenskaper; samt Anmärkningar och Berättelser Om några uthi och omkring Siön belägna Öjar Nääs Berg och Strömar; med mera som wärdt är at i acht taga (1723). Drottning Lovisa Ulrika prisade Tiselius insatser genom att göra honom till en av de första medlemmarna i Vetenskapsakademien. När Linné på väg till Västergötland och Bohuslän gästade prostgården i Hammar var Tiselius redan en gammal man. Prosten Tiselius var född 1682 och tillhörde därmed Linnés föräldrageneration. Redan före Linné fanns det alltså naturvetenskapliga nytänkare i det svenska prästerskapet.

Det andra exemplet kommer från Släps kyrka, utanför Kungsbacka. Där hänger en storslagen oljemålningen som föreställer kyrkoherden Gustaf Fredrik Hjortberg med hustrun Anna Helena Löfman. De är avbildade som två jämlikar. De sitter omgivna av sina döda och levande barn, vetenskapliga instrument, exotiska växter, fjärilar och fiskar, lärda luntor, jordglob, orgelpipor och kemikalier i glasburkar. Yngste sonen rycker en halvapa från Madagaskar i svansen. Som ung skeppspräst hade Hjortberg gjort tre resor till Kina. I Vallda socken i Halland var han den förste som odlade potatis. Till Hjortbergs vetenskapliga instrument hörde en elektricitetsmaskin. Enligt bevarade journaler kom hundratals patienter till prästgården och blev botade med hjälp av den märkvärdiga apparaten.

Mitt på familjetavlan i Släp hänger den korsfäste Kristus. Det verkar bli allt svårare att inse att det i 1700-talets Sverige inte fanns någon motsättning mellan forskningens frontlinjer och djupt förankrad kristen tro. Kyrkan i Sverige var självklar som fjällbjörken i Sarek.  Nutidens oförmåga att känna in en annan tids kyrklighet är tradig. Det går teofobisk slentrian i mycket som skrivs. Vill man läsa en forskare som ägnat möda åt att förstå Linnés religiösa föreställningar utifrån den tid han levde i, är Elis Malmeström fortfarande oöverträffad. Tomas Anderman kan sägas vara Malmeströms efterföljare. Senast under jubileumsåret utkom han med en fin Linnébok.

Ett annat exempel är Oscar Levertin som med känslig inlevelseförmåga påbörjade en biografi om Linné. Arbetet avbröts av Levertins död 1906. De bevarade kapitlen visar att det skulle ha blivit den oförlikneliga Linnéboken. Poeten Levertin upptäckte poeten Linné, men lodade även djupet i Linnés religiösa föreställningar.

Till arvet efter Linné hör kyrkan i den tid Carl von Linné verkade. Det fanns hos Linné och i hans tid ett fruktbart förhållande mellan kristen tro, bildning och vetenskap. De var beroende av varandra. Om detta finns det mer att berätta.         

Mikael Mogren

< Föregående		Nästa >