Krönika 6 från Maspalomas

okt212012

Skrivet av Christer B Johansson

Krönikor

Christer B JohanssonI dag är det söndag – igen. I fredags var det en extra söndag, Spaniens nationaldag. Grannarna till höger, storfamiljen, kom över med ett stort fat grillat. Fantastiskt gott, men det allra finaste var själva gesten. I går tog man det lite lugnt men inte för att någon var bakfull. Såg ingen dricka något alkoholhaltigt över huvud taget. Men vädret var kvalmigt, luftfuktigheten hög. Efter en ”sval” natt – säkert inte mer än 21 grader är det full fart igen, nästan. Lilla Paolas moster och hennes man och son har inte kommit än. Däremot är morfar, mormor och den ”äkte” morbrodern här. Morfadern, som verkar van att arbeta, gör det mesta verkar det som. Paolas mamma räknar med att allt ska vara klart för permanent inflyttning före jul. Charlotta och jag ser fram mot att få ytterligare tre trevliga grannar. Vi har redan den tyska damen ovanför, Kattmamman som ser till att områdets katter mår så bra som möjligt, numera med starkt bistånd från hr Johansson. Vi är dock oense om det lämpliga i att låta Kelly hälsa på ibland. På vänstra sidan bor en polis, hans vackra hustru som är kosmetolog, och cirka 6-åriga dottern Adriana, som älskar Sigge.

Vårt bekymmer är Ockra, som är skygg och inte gärna går ut. Hon skäller ganska mycket för att varna matte för alla skumma typer som går förbi utanför utan att vara vederbörligt presenterade. När jag är ensam med henne skäller hon inte; antingen är jag inte värd att vaktas eller så tror hon att jag kan beskydda henne mot alla skummisar. Men tyvärr är lilla O (Riesenschnauzer, ca 36 kg) inte heller riktigt frisk. Det får nog bli veterinärkontroll snart! Hon lever upp lite när jag kommer med Kelly, som är en sprallig och kärleksfull Amstaff på 16 månader, vars husse missköter henne å det grövsta (gubben J har ryckt in som extrahusse och ägnar minst 1 ½ timme om dagen åt K. Det går ut lite över badandet, men det är det värt med råge.) Nu ser jag mest fram mot att lära mig så mycket spanska att jag kan småprata lite med våra fina grannar. Då kan jag också förklara, att Kelly inte är någon ”Kampfhund” som tyskan tror. Men K har en syn på katter, som gör det omöjligt för henne att bo här, och det kan jag inte göra ett skit åt, utom att hålla henne kopplad inom området. Mot andra hundar är hon hur bra som helst, och alla människor som kommer i närkontakt med henne bara ääälskar Kelly (inklusive Paolas kusin och morbror). Men vår älskade Ockra är inte i form…

Nu till något annat. Förra veckan var Charlotta och jag på en trevlig krog på Calle Einstein. Samtidigt pågick på storbildsteven en match mellan Real Madrid och FC Barcelona (eller tvärt om). Jag brydde mig inte så mycket, men reste mig och tittade efter första vrålet. Som jag trodde, var det Barca som gjort mål. Så klart att lantisarna här håller på Barca mot ett huvudstadslag som förknippas med makt och dryghet! Föreställde mig att motsvarande publik i Norrköping eller Örebro skulle se en seriefinal mellan AIK och IFK Göteborg. Inte många skulle hålla på AIK. Döm därför om min förvåning när nästa, minst lika höga, vrål gällde att Real Madrid hade reducerat!

Kanonrestaurang, förresten. Trevlig betjäning, bra mat, hyfsade priser. Och som bonus fick vi varsitt glas med öns specialitet, honungsrom. Synd nog på en sån fin gest är jag nykter alkoholist och Charlotta har lite diabetes. Tråkigt att inte kunna förklara det. Denna sprit är därtill utomordentligt god.

Vad mer? Jo, Sigge har pussat Ockra minst två gånger. När Ockra är på bushumör kan de till och med leka lite Följa John eller Datten. De andra katterna börjar också förstå att Ockra är en kattvän. Smarta Minnie, mirakelkatten, Sigges tjej, har fattat det för länge sedan. Tänk vilka barn de skulle kunna få ihop, om inte Sigge vore kastrerad!

Politiken ger jag fan för tillfället. Har inga synpunkter på valet av litteraturpristagare. Han är säkert en bra författare. Fast jag undrar ju varför stora amerikanska berättare som Joyce Carol Oates, Stephen King och Philip Roth tycks vara uteslutna ur diskussionen.

Valet av fredspristagare ser jag mest som ett NORSKT problem och jag hoppas att ansvariga politiker i vårt elskede västra broderland inser att Stortingskommittén har gjort bort sig nu igen. Kissinger, Arafat, Obama – och nu det krigiska EU! Om Norge går ur NATO och slutar slakta sälar och slutar vara vara så jävla rika att de kan köpa upp hela Bohuslän, kommer jag att älska norrmännen ännu mer. Charlotta har förresten samlat ihop Norska Klubbens kör i Arguineguin till i morgon när man börjar repetera, och jag hoppas bli presenterad för hennes norska vänner; har redan introducerat mig i Svenska Kyrkan i San Agustin och planerar att uppsöka AA i Las Palmas på fredag.

Ett av mina ”projekt” föll förresten redan innan jag åkte från Sverige. När jag skrivit större delen av essän om Ivar Lo-Johansson, uppsökte jag Ola Holmgrens två böcker om honom och upptäckte att jag inte kommit på NÅGOT nytt. Tänkte då, att jag skulle skriva om Ola Holmgrens böcker i stället och tänkte ta med dem i bagaget – varpå jag glömde att göra just det! Så jag ilandsatte ett nytt projekt i stället: en essä om Sven Delblanc och hans huvudverk om Samuel och Maria, Abraham och Karolina, deras dotter Signe och dennas odåga till Svensson och deras dotter Märta; Svenskamerikanarn, Rävfarmarn, Baron Urse… vilket persongalleri!

Saknar, efter att ha läst Crister Enanders recension i tidningenkulturen, Lars Gustafssons nya roman ”Mannen på den blå cykeln” och vore tacksam om någon kunde sända den till mig.

 Christer B Johansson

Ps. Nästa krönika kommer att handla bland annat om vad Maspalomas ÄR, Clive Cussler och James Ellroy, sorgebarnet Örebro SK och Malmö (men inte fotbollen där).

Ds.