Expatriot

jul132012

Skrivet av Pernilla Ahlsén

Krönikor

Buddha i Phnom PenhSpegelblanka simbassänger, smakfulla boutiquer och svala moderna barbilder. Jag sitter i en av de där svala moderna barerna och bläddrar i gratistidningen som guidar till det senaste och hetaste i den här stan just nu. Ovanför mig det svaga brummandet från takfläkten, det lugna mumlet från de andra gästerna, smaken av apelsinjuice i munnen.

Jag sitter där och leker med sugröret med vänsterhanden, bläddrar med den högra. Sveper med blicken över bilderna. Sida upp och sida ner med lyxmat från jordens alla hörn, upplagd som på vilken trendig New Yorkkrog som helst. Gravidyoga i en luftkonditionerad lokal och idel vita västerlänningar på bilderna. Och så de obligatoriska tipsen, kalendariet och mingelbilderna.

Det skulle kunna vara ett magasin om livet i vilken västerländsk storstad som helst.

Men det är det inte.

Jag sitter och bläddrar i Asialife – The what’s on guide to Phnom Penh. Och ingen av bilderna i tidningen stämmer överens med den stad jag har utanför fönstret.

Kambodjas huvudstad med två miljoner invånare ser helt annorlunda ut på utsidan av de där svala barerna. Ett myller av mopeder, cyklar och elefanter. Tuk-tuk-förare som ropar efter mig när jag går mitt i gatan för att trottoaren är ockuperad av sockerrörsjuiceförsäljare och gatukökens stora rykande grytor. Överallt står människor och säljer grillade bananer, friterade spindlar eller varma sötdoftande majskolvar.

Högljudda bröllopstält med dansande brudpar i lila paljetter. Det röda och svarta dammet, ljudet av tutor i trafiken, det där eviga mopedknattret. Så skilt från verkligheten i baren där jag sitter. Så skilt från stadsbilderna i tidningen framför mig på bardisken.

Det är som om det finns flera olika versioner av den här staden. Kambodjanernas Phnom Penh är en. Västerlänningarnas Phnom Penh en annan.

Jag är här och skriver i ett par månader och självklart blir det bara ett ytligt besök i de här olika versionerna av samma stad. Jag hinner knappt lära känna dem innan jag reser härifrån, hinner inte bli en del av någon av dem. Jag rör mig bara i utkanten och betraktar med den utomståendes blick.

Går mellan de färgglada marknadsstånden och cyklar genom den kaosartade trafikanarkin på dagarna. Försöker byta några ord med grannbarnen som bara pratar khmer. På kvällarna går jag på partyn och middagar med de andra västerlänningarna. Segregerade expat-tillställningar där alla är lika ljusa i hyn som jag.

Jag går runt där och dricker av drinkarna som lämnar en obehaglig eftersmak. Varför är det inga kambodjaner här? Varför umgås de här människorna bara med varandra på fritiden? De flesta är ju här för att jobba med bistånd, för att på olika sätt hjälpa det kambodjanska samhället att komma på fötter. Är jag naiv som tänker att sådana människor borde vara extra nyfikna på den kambodjanska kulturen och kambodjanerna själva? Varför är de inte intresserade av att umgås med människorna som bor här?

Är det bara en språkbarriär eller är kambodjanerna så olika oss att det inte går? Är vår västerländska kultur så olik den österländska?

Tja, det finns ju olikheter.     Om man nu ska generalisera, både om västerlänningar och kambodjaner, så finns det faktiskt flera ganska grundläggande olikheter i sätten att umgås på som gör det svårt att mötas.

Kambodjanerna går helst upp tidigt, innan solen klättrat upp över hustaken, när det fortfarande är svalt och mer humant att vistas utomhus. Medan västerlänningarna fortfarande ligger och sover i sina luftkonditionerade sovrum, gör kambodjanerna morgongymnastik i parken. Medan solen sakta stiger dukar gatukökspersonalen upp grytorna på trottoarerna för att morgonstressade ska kunna äta frukost på väg till jobbet.

På kvällarna när västerlänningarna går ut, slänger kambodjanerna i sig sin kvällsmat hemma eller i någon av de stora lysrörsvita restaurangmatsalarna, innan de går och lägger sig i god tid för att orka upp morgonen därpå. De äter inte middag på samma sätt som västerlänningarna, de sitter inte länge och umgås över maten. Och de tycker inte att de västerländska svala barerna är särskilt stilfulla alls. De har helt tydligt andra estetiska värden.

Medan västerlänningarna kämpar för att bevara de fina gamla franska kolonialbyggnaderna och den i våra ögon snygga kambodjanska 60-talsarkitekturen, vill rika kambodjaner riva allt som är gammalt för att bygga nytt. Nytt är fint. Gammalt är fult.

När man tänker efter är det kanske inte konstigt alls att västerlänningarna umgås för sig själva. Det är ju inte heller något unikt fenomen. Det är ju egentligen inte konstigare än att kineser skapar ett Chinatown i New York eller att Londonindierna flyttar till området kring Brick Lane. Vem höjer på ögonbrynen över att indierna i London äter sin indiska mat på sina indiska restauranger, umgås med andra indier och gifter sig inom sitt Londonindiska samhälle?

Det är ju egentligen inget konstigt i att vi vill ha det som vi är vana vid. Det vi känner igen, det vi är trygga med. Som hemma. Varför skulle annars utlandssvenskar åka till Ikea för att köpa svenska köttbullar och lingonsylt? Klart att vi längtar efter solvarma jordgubbar och vispgrädde även när vi är på andra sidan jorden. Det är till och med något fint i det, något rart över vår hemlängtan och vårt behov av att skapa en likadan omgivning som den vi har hemma även när vi är så långt bort.

Visst är det tråkigt med segregation, men det är också lite spännande att vi kan besöka en liten del av Indien när vi är i London. Och det är där skillnaden mellan Brick Lane-syndromet och det jag ser här i Phnom Penh ligger. Det där att de andra New Yorkborna också kan gå till Chinatown och äta dumplings, och att de övriga Londonborna kan äta curry på Brick Lane.

De allra flesta kambodjanerna kan inte gå till våra västerländska restauranger ens om de skulle vilja.

För de har inte råd. Istället jobbar de där. För väldigt låga löner, så att vi kan beställa in ytterligare en färskpressad apelsinjuice för nästan inga pengar alls.

Eller så sitter de utanför med sina mopeder och väntar på att få köra oss till nästa bar för några kronor. De sitter där och väntar tillsammans med gatubarnen som går runt med sina nakna småsyskon på armen och tigger. Och det är här det blir problematiskt.

För en kambodjansk skollärare tjänar lika mycket i månaden som vi betalar för en bättre middag. De fattigaste kvinnorna säljer sig själva och sina barn för mindre än vi lägger ut på en kyld Caprinha.

Och eftersom de västerländska restaurangerna och barerna drar in mycket mer pengar, är det bara de som har råd att etablera sig på de bästa lägena. Den finaste gatan längs med floden är full av uteserveringar. Rödlätta solbrända turistansikten i stolarna, serveringsklädda kambodjaner som springer med menyer och mat mellan borden.     Inga kambodjaner bland gästerna. De har ju inte råd.

De tittar på de västerländska ställena och fastän de egentligen inte tycker att de är fina, fastän de egentligen föredrar något annat, öppnar de likadana restauranger och barer för att också de ska tjäna lite av de där dollarna som västerlänningarna strör omkring sig.

Och frågan är vad som då händer med det Phnom Penh som är kambodjanernas?  Kommer det till slut att bara vara västerlänningarnas Phnom Penh som finns kvar? En västerländsk stad bland alla andra. 

Pernilla Ahlsén