Buss 171 mellan Malmö-Lund - Tidningen Kulturen

Gästkrönikör
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Henrik Johansson Vid min sida, på bussen mellan Malmö och Lund, sitter en kvinna som jag misstänker är ifrån östasien, möjligtvis den koreanska halvön, fast jag gissar egentligen bara, hon skulle lika gärna kunna vara från Kina eller Japan. Det är bara det att den första asiatiska flickan jag lärde känna, Ann, var adopterad från Korea, därför får jag lätt för mig alla är därifrån. Jag tyckte mycket om Ann. Kvinnans son, en pojke på kanske 18 månader, har en iPhone i handen som utsöndrar ett vedervärdigt och, för mig, irriterande ljud, som en tecknad film där huvud- eller birollsinnehavaren, kanske en hund eller en räv, oavbrutet ramlar och slår sig i huvudet, alternativt blir slagen i huvudet. Pojken skrattar. Det här hade aldrig kunnat hända på en buss från Lund till Malmö, det tror jag att, till exempel, Fredrik Ekelund, skulle hålla med mig om, men inte, till exempel, Ilmar Reepalu. Han skulle förneka det med en idiots övertygelse – jag tror att jag undermedvetet väljer just Ilmar och Fredrik som exempel för att jag är en smula avundsjuk på deras mustascher. Men det faller på sin egen orimlighet att något sådant skulle kunna hända på en buss från Lund till Malmö. Reser man från Lund, oavsett om man är bosatt i Malmö, eller till exempel Eslöv, uppför man sig värdigt, åtminstone tills man har kommit till Värnhem.

Därefter kan vad som helst hända.

Mittemot mig sitter en man, med mustasch, som ibland muttrar på vad jag uppfattar som en västgötsk dialekt. Jag hör inte vad han muttrar, och vill inte heller fråga, sannolikheten för att det skulle vara något som intresserar mig är ytterst låg, närmast obefintlig. Han stirrar på mitt kollegieblock när jag skriver det här. Han sitter mycket bredbent, om dock ej onaturligt bredbent. Om han inte hade haft byxor och underkläder på sig, jag kan se en kalsongstrimma, hade jag kunnat se hans underliv. Jag arbetar just nu, om än bara på tankestadiet, på ett synopsis till en realityserie med arbetsnamnet ”Sveriges fulaste underliv” som jag planerar att sälja till ett produktionsbolag eller en TV-kanal, kanske Kanal 5. Temat för serien är underlivshygien och underlivsrestaurering. Jag tänker mig att Alexander Bard, som har mustasch och skägg, är en av programledarna och att deltagarna har fått sina genitalier förstörda av könssjukdomar, olyckor, könsstympning, piercings och dylikt. Programmet börjar med att deltagarna är olyckliga, gärna gråter de, och att de vid programmets slut – endast en deltagare per avsnitt – är glada och lyckliga och tackar alla som gjort detta möjligt: ett feel-good-upplägg. Man blir lycklig av programmet! Den andra programledaren kan vara Malena Ivarsson, men där är jag villig att kompromissa. Jag tänker ofta på henne. Hon har inte den plats i TV-Sverige som hon förtjänar. Som jag ser det har programmet även fostrande/bildande ambitioner, främst som en varningssignal, till ungdomar, om hur illa det kan gå.

Mannen muttrar avgjort på västgötska, och nu betydligt högre. Han skrik-muttrar och säger att om Malmö inte vore svenskt – han säger det inte men av sammanhanget förutsätter jag att han menar att det då skulle vara danskt – skulle vi kunna dricka öl på gatan utan att bli chikanerade av polis, vi hade kunnat köpa öl på Pressbyrån och vara som folk, vi hade kunnat gå till horor utan att bli förföljda och vi hade kunnat lyssna till Kim Larsen istället för Tomas Ledin, sedan tystnar han och ser på mig med en, vad jag uppfattar det som, uppfordrande och krävande min. Jag blir nervös, men tillägger att vi hade kunnat sälja sex utan att våra kunder hade blivit kriminaliserade, att vi hade varit en kolonialmakt, inom begreppet Rigsfællesskabet, i och med ägandet av Grönland och Färöarna, båda med ett utvecklat självstyre, och vi hade gått med i den Europeiska unionen redan den 1 januari 1973 (samtidigt som Irland och Storbritannien). Mannen ser glad ut och säger att dessutom hade vi sluppit se Björn Ranelid förnedra sig och hela folket i statlig television under Melodifestivalen.

Där känner jag mig tvungen att påpeka att Björn Ranelid föddes den 21 maj 1949 i Malmö, och hade förmodligen varit med i Dansk Melodi Grand Prix. Mannen tystnar, han tuggar på sin mustasch och muttrar. Vi närmar oss Lund.

Henrik Johansson

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts