Vid tidens skugga

jan152012

Skrivet av Freke Räihä

Krönikor

2012 är Freke Räihäs årDet står en spegel mellan oss. En glanslös och insmickrande yta som förbinder oss att sträcka ut handen för att beröra, att knyta näven hårt för att nå fram. Stolarna sätter sig i position – ironikerna leder vätskor från sina mungipor – och säger saker de utbildats till att säga. Vågen är skalan och inte aldrig, eller någon annan, håller i dess mitt, håller uppe den, som de vid vinkelns bas. Så vi rör oss i utkanten av verkligheten, som mål för debatten, med narrens språk och vi ger våra barn vackra namn för att vi aldrig kommer att kunna skänka dem något annat vackert så länge vi lever eller längre.

Ramen är spikad och besörjd av unnad tillit för materialets konstruktion, glaserad, enväldig, ensidig. Du stirrar mot silver – jag ser bara mig själv, nästa steg; temperaturen växlar, låter sig förändras av sin omgivning. Någonstans-i-från måste alla intryck komma. Kontrastverkan blir tydlig bara om det finns en gemensam referens vars ram lindar bilden av verkligheten. Du genomför denna verkan, vidrige – jag bränner dina böcker. Lågorna slickar himlen. Sensationerna slickar sina läppar, ögonen tåras, fingrarna torkar, spricker; verklighetens pärmar blöder det bläck vi ödslat mellan oss, dess illustrationer. Den sörja som genomlids vid förvirringen kring de roller som sedan de nakna husen – nakna klädda i guld av kejsares kläder – rämnat kort; de är ombytta nu till. Vid makten. Ordet, inte ägandet av rätten till dem. Tidningens sidor skall sålunda skrynklas, ljuset kastas av och an i handen, användas som tändved, som drömfångare. Som bensin för en rättvisare, en klockvriderska, en materialiserad krönika.

Intill detta ljus av förödelse svalnar ytan för sig, metallerna, aska; envar efter sin utstakade linjäritet, även de i komplex dualism mellan vänster hand som skriver och höger hand som bara slår och fortsätter att slå. Med den alfabetiserade vägran befinner jag mig på ett fält av inledningen till konstruktionen av ramverk – växande virke till slipning, till ideal. I min hand spira, då jag själv styr över de smulor jag fått kastat åt mig. I min hand äpple, då jag måste äta det jag bär och det jag orkar att bära. Vid min krona bjällror, så att jag inte skall stiga ohörd genom rummet, inte ljudlös genom gränsen. Min tunga är sanningens, barnets, den förorättades, den oviktigas; jag talar om din känsla för tid, din anakron. Under tiden kalibreras och informeras om, i neutral prosaform, bristen på närvaro är – din den bristen på historia. Den är död, vid vägs ände. Stig hädan.

Dessutom, nytt år är nya tag och nya förutsättningar. Men för att tillvarons skugga ska få sitt lystna mätt, ja – det händer att jag också är människa – bara inte idag. I dag har jag suttit på mattan med min son, vid ett bord med hans systrar, allas våra systrar, och konsumerat orättvisor. Vikt och sorterat, valt bort, gjort avsugningar, mekaniskt, av mattan. Rengjort. Orakad. Stannat uppe för länge, tiden är allt, allt. Genom glaset ser jag ut och in i mig. Ut genom spegeln.

Freke Räihä