Gästkrönikör

En undran om fattigdom och möjligheter

Krönikor

Skrivet av Erni Bergenstråhle

maj232013

Erni BergenstrahleHon har suttit där ett tag. Jag har gått förbi utan att bry mej under en längre tid. Hennes ögon döljer något samtidigt som de avslöjar något annat. Hon sitter där i regn, kyla, värme och sol. En kvinna som vilken som helst, fast fattigare och mer utsatt än de kvinnor jag någonsin känt. Hennes blick, den är så beslöjad och underdånig.

Det sägs att det är ligor som kommit hit för att sno åt sej pengar. Hon sitter där, dag ut och dag in för en handfull tior. Där utanför vårt ICA sitter hon och ser så sorgsen ut. Jag har funderat och funderat, men Nej! Det är ingen lönsam ligaverksamhet att sitta här utanför vårt ICA och hoppas på våra allmosor. Hon är fattig mycket fattig. Jag har än så länge en ganska bra ekonomi. Hon får in en handfull tior om dagen.
Europas fattigaste har trängt sej på in i vårt så välordnade samhälle. Det är svårt att se denna fattigdom utan att själv vilja hitta en förklaring som får oss att gå fria från ansvar. 

Jag går förbi när jag handlar. Jag säger ”Hej”. Hon svarar ”Hej”. Jag ger inga pengar. 
Jag säger bara ”Hej”. Hon har sina fina men underdåniga ögon. Hon har sina söta mörka fjun på överläppen. Hon är en människa som du och jag. Hon borde inte sitta där. Hon borde gått i skola. Hon borde få en utbildning och ett stolt och värdigt liv. Hon skall inte sitta på en smutsig gata och tigga. 
Jag går förbi och och våra ögon möts. ”Hej hur mår du?” ”Bra och du?” ”Bra.”
”Jag pratar inte svenska. I do´t speak English.” ”Nä, jag vet.”
Jag har en tia i fickan hon får den och hon säger ett underdånigt; ”Tack.” 

Från koja…. till koja

Krönikor

Skrivet av Signe Lundgren

maj202013

Signe Lundgren21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen under, blivit evakuerad ur en lägenhet på grund av bombhot, levt utan varmvatten och tätat hål i diskhoar med hjälp av tuggummi. Jag har bråkat med hyresvärdar om internet, depositioner och livsfaran i att duscha bredvid en glödlampa med blottade eltrådar. Jag har betalat ockerhyror och intalat mig själv att rummet på 12 kvadrat med utsikt över en grådaskig betongvägg är värt det, "det är ju ändå Paris".

Men nu har jag börjat ställa mig frågande till mitt beslut: hur mycket är Paris egentligen värt? Jag har lagt halva min lön på hyra under ett års tid, levt på lågprispasta och krossade tomater medan jag dränkt mina ekonomiska bekymmer i billigt rödvin. Ja, mitt liv är nästintill en kliché, bortsett från det faktum att jag inte är en lidande konstnärssjäl. Ännu.

Samtidigt är bostadsfrågan ett problem för unga även i Sverige. Jag har vänner som bor i både andra och tredje hand, som motvilligt stannar hemma hos föräldrarna i förortsvillan, eller de få som haft turen att hitta en studentlägenhet i slutet av gröna linjen. Vanliga hyresrätter finns däremot inte att hitta. Och för min och mina vänners del lyser både silverskedar och stekta sparvar med sin frånvaro. Kösystemet, som i övriga sammanhang är omhuldat - och som jag i mångt och mycket håller kärt, känns i det här fallet helt hopplöst. Framför mig i kön till tvåan i Hjorthagen finns 661 personer, varav en har stått i bostadskön sedan 1986.

Hundliv i Central Park

Krönikor

Skrivet av Lilian O. Montmar

maj192013

Lilian O. MontmarJag är rädd för hundar, blev biten när jag var liten. Skräcken har tilltagit med åren. Det känns som om varenda hund är ute och sniffar efter just mig! Och det är inte bara en känsla. Om vi är flera personer i ett rum och en hund kommer in genom dörren, går den rakt emot mig. Min skräck stinker lång väg och hundar är ju experter på att spåra. Jag vet att jag inte ska se en hund i ögonen, men ändå. Hunden vet, den är säker på sin makt. Jag kommer inte undan! 

I natt flög jag in till New York och efter ett par timmars sömn, begav jag mig till Central Park West för att njuta av en morgonpromenad i solskenet tillsammans med min dotter och svärson och deras hund. Döm om min förvåning, när jag fick se hela parken full av lösa hundar.

De jagade varandra, rusade runt, krängde, nosade varandra i baken, nafsade, hoppade omkring, slet och hade ett riktigt hundliv. Min dotter har en italiensk Greyhound. Det är den enda hund jag inte kan vara rädd för. Förresten, den är nog ingen riktig hund, när allt kommer omkring. Liten som den är, väger den kanske tre kg.

Plötsligt blir jag ängslig. Tänk om den blir biten! Det får inte hända! 

En ganska rutten historia

Krönikor

Skrivet av Jenny Berggren

maj122013

Jenny Berggren

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund sa hennes man:

- ja just det, han var vän med Palme! Jovars, han var bra, men han gjorde en del tjänstefel, därför hörde man inget mer om honom sen tror jag.

Han fyllde 100 år nu, sa jag, och frågade om han visste det.

- nej, svarade han, det hade han inte hört något om.

Vi diskuterade en stund över ämnen som civilkurage och hjältar.

- men vi är så trygga här i Sverige, sa damen i kappan, vi fattar liksom inte hur illa det är i världen.

Harald Edelstam är hjälten vars land glömde bort honom. Eller borde jag säga, valde att glömma bort honom.

Tidningarna har uppmärksammat Edelstam, ambasaden i Buenos Aires har ärat honom, Chile har uppmärksammat honom, UD i Uruguay har haft en minnes högtid. Sverige lyser med sin frånvaro av engagemang i frågan, i Sverige. I skrivande stund har jag ringt Svenska regeringen för att fråga, hur de uppmärksammat Edelstam och blivit vidarekopplad till de olika departementen, likväl utan något svar.

Vem är det? sade en kvinna på kulturdepartementet.

En annan man på UD svarade,

- vet du vad, det har jag ingen aning om! Varför lägger du inte ett mail till oss så ska vi undersöka frågan.  

De jämlika

Krönikor

Skrivet av Per-Henrik Bartholdsson

maj102013

Per-Henrik BartholdssonHan var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn – trots att alla behov redan hade tillgodosetts. Hans förslag skulle sedan, med viss självklarhet, komma bort i hanteringen. 

Han hade redan försökt hos Röda korset. ”Vi jobbar inte så”, hade de sagt när pengarna kom från Allmänna arvsfonden. Istället hade man stödsamtal. Man kunde få prata om den soffa och de tänder man inte hade. Ingen kom.

Nu hade han kommit till upprättelseutredningen, där man också var i behov av förslag och synpunkter. Det ser mer legitimt ut då.

Han undvek så gott det gick att umgås med präster och homosexuella. En expert i upprättelseutredningen, ställde frågan: ”Vad har hänt dig?” Experter undrar ofta det: ”Vad har hänt?”
Han hade varit på ett barnhem med kristna förtecken, så han hade hållits i herrans tukt och förmaning, medan övergreppen pågick; det var som i Sodom.

I livet hade han lärt mer av vad man gjort honom, än av vad man sagt honom och när vården äntligen hade upphört, blev han både sekulär och heterosexuell.
Biskop Lennart Koskinen har sedan betonat de symboliska inslagen i upprättelsen. Man kan undra vad en biskop alls har med sådana här saker att göra, i ett så sekulärt samhälle som vårt, utom just det; någon att tillkalla när det gäller att blanda bort det praktiska och konkreta till förmån för det upphöjt symboliska och än mer innehållslösa.