Gästkrönikör

Resan

Krönikor

Skrivet av Eva Hanson

maj202012

Eva HansonEtt ansikte utan uttryck. Efter två minuter slutade jag försöka läsa hans ansiktskarta. Jag bara lyssnade på rösten istället. Men var det verkligen Lasse jag pratade med? Alla brandskadade ser ju nästan likadana ut. Men han hade det där speciella över sig som jag hade hört talas om.

”Jag kommer grina i två månader”, snyftade jag. ”Jag kommer stå kvar här i två månader och vänta.”

”Men herregud”, sa Lasse. ”Har du inget liv eller?”

Han syftade på arbete och det hade jag inte men det tänkte jag inte säga. Då tror folk bara att det är nåt fel på en. Och det är det fan inte. Så jag tänkte att jag borde nog säga nåt klokt så han skulle tycka att jag var en normal människa även om jag inte hade nåt arbete.

”Men det är ju det här som är livet”, sa jag och kände mig verkligen klok. ”Att mötas och skiljas på en flygplats.”

Lasse sa inget så jag vet inte om han köpte det eller inte. Han tyckte vi skulle göra vågen istället. På två personer. Och då tänkte jag att det jag hade sagt inte alls var så dumt. Vi stod som två idioter och vinkade av våra pojkar som inte ville bli avvinkade. Två föräldrar, två åskådare bakom glas. En med ett lamslaget yttre, en med ett härjat inre. En frostig februarimorgon då avskedet hängde som en istapp i halsen.

Karin Engs erotisk krönika IV. Hemlighet

Krönikor

Skrivet av Karin Eng

maj172012

Karin EngAtt stå i vatten upp till midjan. Ett sel, ett stilla vatten. Där bortom, en aning. Bortom kröken. Andas ljudlöst, häftigt. Bruset. En flodfåra om våren. Över alla bräddar. Sköljer rent. Stenarna, hällarna. Allt som multnat under hösten, frusit genom vintern. Nu. Rinner bort och lämnar plats. Lämnar öppet. Dånet från vattenfallet. Längre bort. Öronbedövande men fortfarande; en aning. Det svartnar för ögonen. Foten i vattnet och det finns inget val. Bara låta sig föras med. Att blunda. 

Nu. Kastar all sorg. Nu faller och lyfter i det samma. En sång. Får kraft och ton ur djupet. Ur könet. Ur skälvande lustar. Obändig lust. Obönhörlig drivkraft. Den älskade.

 Duschen strilar. Hon schamponerar håret. Masserar. Tänker på honom. Hans händer. I sitt inre hör hon hans röst.

Det hände att hon kunde flirta men det var aldrig tänkt att leda någonstans annat än till just en flirt. Oskyldig lek som kunde få henne att glömma. Det fanns män som ville ha henne, det visste hon. Ett kärleksmöte vore inte omöjligt. Men det var bara en flyktig tanke, nej, det var faktiskt otänkbart. Som i alla tider skulle hon då bli sedd som horan och de som offren för hennes kvinnliga förförelsekonster. Det var inte sanningen. Allt handlade om ett jämställt utbyte av fantasier. De skrev vad de ville göra med henne, hon skrev vad hon ville. Hon visste att de blev upphetsade. Hon blev det. Det var bara en stunds njutning.

Men med just honom var det något särskilt. De hade först utbytt några artiga fraser i chatten. Hon berömde hans konst och han tackade. Så berömde han tillbaka. Hon tackade, lika hövligt. Så brukade det vara, det var bekant. En trevande kontakt där man mätte varandras charm. Men den här gången öppnade han för fortsättningen. Han uttryckte nyfikenhet. Explicit. Det var inte bekant. Det var en ny, stark lockelse i detta. På några dagar hade de invecklats i ett så hett chattande och sms:ande att hon var konstant våt.

Vi ses i Nangiala!

Krönikor

Skrivet av Björn Augustson

maj162012

Björn AugustsonFrån bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Mellan de och vattnets mörka yta, i en kort evighet, seglade några dästa måsar mätta på drömmar. Vid horisonten brann det som var kvar av solen. Hoppet var långt, från liv till död, men ändå över på ett ögonblick. Men de hann tänka, tänka att de kanske borde ha behållit de där drömmarna. Det var kallt i nakenheten, så jävla kallt.

Nere vid stranden lekte barnen i det kalla vattnet. Föräldrarna satt på noppiga filtar, föräldrar röda efter semesterns första sol. De såg sådär osunt osunda ut. Kaffe i termos, kaffe i huvud, kaffe i mage, kaffe på shorts. Men i sundet var det sunt för där dansade barnen runt. Ett plötsligt skrik och en bedövande tystnad senare förstod föräldrarna vad de just hade sett medan barnen dansade vidare i sommarens brända sol.

• Jo, de sa att de skulle göra det där men jag kunde aldrig tro att de faktiskt skulle göra det där.

Med en halv special och en pucko satt han på en nymålad, grön parkbänk och mumlade för sig själv. En tant som gick förbi drog snabbt bort sin på honom nyfikna hund från hans närhet. En mumlande man på en nymålad parkbänk var inget för henne och inte för hennes hund heller. En kort stund senare, med bajspåsen kvarglömd i vänster jackficka, gick hon åter in i lägenheten till sitt sedan bröllopsdagen, den 5 september 1969, döda äktenskap. I köket satt hennes man med öppen mun och dreglade. Han hade bajsat ner sig. Hon larmade. Utanför fönstret sjöng sirenerna.

En fri kvinna

Krönikor

Skrivet av Karin Eng

maj062012

Karin EngSalivsträng. Annat. Drömmar om säd. Hon ligger utsträckt på bordet. Serverad. Precis som hon vill ha det. Allt är minutiöst förberett med tanke på hur det gick förra gången. Det var på bio. Trångt och de blev störda. Hon var arg när de gick. Nu ska allt bli som hon vill.

En reva på strumpan stör. Maska. Helvete. Men det får vara. Hon hinner inte byta nu, dessutom fastbunden, nu kommer de snart. Nej, det får vara. Lårets ljusa. Värme. Det går nästan att se den, värmen; luften dallrar. Doften syns. Redan kladd. Fingret vill dit men hon kan inte lossa nu. Får vänta. Förra gången, på biografen, var hon mycket våt redan i inledningsfasen. Frustration i samma sekund utlösningen kom. Strängen över läpparna. Men mörker och trångt. Inte så som hon ville. Men nu.

Stjärten på bordet. Det vill till att hon kan lyftas i rätt vinkel. Så... nu kommer den där förväntningen som inte liknar något annat. När hon kan fantisera om hur de kommer att vara; vilka de kommer att vara... En fri kvinnas dröm. En fri kvinnas verklighet. Endast om du är riktigt fri kan dina olika världar förenas. Det är frihet att njuta. Kröner verkligheten. Det enda som kan störa nu är att det går för snabbt.

Dörren öppnas. Låset. Hon skälver till. Upphetsningen böljar genom kroppen, sköte till hjässa, ner igen, ut i tåspetsarna. Skornas klackhöjd fjättrar fötterna spända till orgasmens vinkel. Hon ser tårna. Vet att snart blir de kyssta. Slickade. Slukade av de kättjans radikaler hon väntar så otåligt. Hon har bestämt: en i taget. Tills hon ger sin tillåtelse. Allt är med hennes tillåtelse. Inget kodord. Inga lösa trådar. Allt klart från början. Aldrig mer ska det bli fel eller för tråkigt.

Grekland och den folkliga europeiska samhörigheten

Krönikor

Skrivet av Lilian O. Montmar

maj052012

Lilian O. MontmarGreklandskrisen sätter fokus på hur EU-folk kan involveras att stödja Greklands folk genom att köpa deras varor och att turista i Grekland. Grekerna ska känna att övriga EU-folk vill hjälpa till på ett personligare plan, – folk till folkhjälp–, där inte bara mottagarna kan bli glada av engagemanget, utan även givarna.

Samtidigt kan en EU-känslan växa fram på en folklig nivå, inte för att stänga ute övriga världen, utan för att ett folkligare engagemang i EU är ett absolut nödvändigt perspektiv för att EU-tanken ska förbli hållbar. Det har inte EU-kommissionen lyckats med ännu, det är mycket kattrakande. Den växande främlingfientligheten kan också stävjas genom att folk lär känna varandra.

För detta EU-engagemang måste det finnas pengar avsatta. Varför inte använda även ”reklam-pengar” för att stödja Greklands folk även på ett annat sätt än att skapa budgetbalans, som för den grekiska befolkningen mest innebär svält och misär.

En möjlighet vore att exempelvis satsa på turism från alla EU-länder på ett systematiskt sätt, tills grekerna blir självgående igen. Sedan kanske vi får göra samma sak med Spanien och Italien. Allt för att hålla samman EU och fredstanken.