Invertobraterna finns mitt ibland oss

apr202011

Skrivet av Carl Abrahamsson

Krönikor - Carl Abrahamsson

altVi lever i en tidsålder där språket genomgår många förändringar, i princip alla till det sämre. På den lägsta nivån finner vi teknologiskt bottnande förenklingar, sms-språk, tangentbordsförkortningar o.s.v. På en lite högre nivå översköljs vi av "newspeak"-devalveringar av befintliga begrepp (ofta värdebegrepp). Och på en mer allmängiltig nivå kan vi konstatera globaliseringens språkliga baksida, som inte i huvudsak består av engelska i sig utan av slarvigt inkorporerade anglicismer.

Jag önskar att det funnes någon eller några man kunde hänga ut och straffa för allt detta, men det fungerar tyvärr inte så. Det är en generell malaise, i vilken språket är första offer. Det är dessutom alldeles för enkelt och lättköpt att stirra sig blind på detaljer eller särområden i dessa sammanhang (och att klaga på dem). Helheten är minst lika intressant och avslöjande.

Vissa generella iakttaganden ger att vi distinkt lever i en inverterad begreppskultur. Jag menar inte detta endast på den simplaste gräsrotsnivån ("Hur mår du?" "Jo tack, sjukt bra faktiskt!" eller "Hon är verkligen grymt snäll!"). Det gäller även på mer komplicerade nivåer som pekar på skeenden i verkligheten ("fredsbevarande krigsinsatser") och på idealförankrade vita lögner ("alla är lika mycket värda").

Det snabba inlemmandet av dessa språkliga begreppsförvirringar leder naturligtvis till en fragmentering av förmågan att kunna fatta egna beslut baserade på överväganden och analys. Ett ständigt dubbelkommando råder, i vilket det egna individuella perspektivet undermineras av kollektiva värderingar. Om något ältas tillräckligt länge så blir det kanske inte en sanning men väl en vedertagen upplevelse och definition av sanningen.

Det finns naturligtvis en övergripande risk för att små språkliga "memes" kan skapa stora förändringar i det mänskliga psyket och dess beteende. Exempel: om "sjukt" blir ett positivt generellt adjektiv (d.v.s. som används i andra sammanhang än det "traditionella") är det mer än sannolikt att en omedelbar undermedveten association görs till sjukdom och allt det negativa ordet egentligen signifierar. Betydelsen finns rotad, men tillåts endast förekomma på undermedvetna nivåer. Mycket pekar på att det vardagliga språkbrukets nymodigheter skapar en för individen obegriplig kortslutning av värdebegrepp. Vilket naturligtvis gör begreppen i sig mer flexibla att använda även i andra kortslutningssammanhang.

I mångt och mycket tycks det handla om kompensativ idealadaption i massmedia. Men vems ideal handlar det om? Det finns många talande exempel på hur detta fungerar. Det talas t.ex. i media om hur kvinnliga konstnärer är "underrepresenterade", vilket i sig är ett väldigt vagt begrepp. Men i själva verket kan ju alla med ögon och öron se och höra att i själva verket är kvinnliga konstnärer i allra högsta grad överrepresenterade i "verkligheten"/det offentliga rummet. Här handlar det alltså om en "kompensativ" idealadaption i media, med någon form av syfte att förstärka en "kritik" av det "patriarkala" arvet (förmodar jag). Man ältar och ältar till dess mottagaren på någon nivå godtar den önskade sanningen.

Vidare: antalet svenskar med invandrarbakgrund utgör ca 10 % av befolkningen. Antalet svenskar med homosexuell läggning likaså, ca 10 %. Men de "tillåts" närvara mer än så i t.ex. SVT/Public Service (den politiskt styrda idealvärdemåttstocken). Här alltså en kompensativt "positiv" idealadaption, baserad på beslut från verkliga människor i beslutsfattande position ("offentlig sektor").

Nu handlar det ju tack och lov inte om matematisk analys i ett generellt kvottänkande (det kommer säkert i framtiden) men det är intressant att betrakta hur jämkningsförsöken kan bli så extrema. Det är bara ren pendelrörelse det handlar om, aldrig en harmoni i mitten, så att säga. Aldrig en meritokratiskt grundad eller "organisk" förändring. Det tycks på ett sätt som att det aldrig handlar om att odla fram konstruktiv förändring från fröskepnad utan alltid om att stoppa ned redan vuxna, kompensativt synliga plantor i den rabatt man bestämt ska ha dem. Detta bottnar sannolikt i själva det politiska systemets flyktighet - man vill skapa så mycket förändring enligt det egna programmet som möjligt på så kort tid som möjligt ("mandatperiod").

I den senaste valrörelsen handlade det nästan uteslutande om att "ta ansvar" för något politiskt särområde. Alla hävdade att de ville ta ansvar. Detta kan väl fungera på den fåfängas marknad som en valrörelse är, men det var också ett ypperligt exempel på "newspeak" och "doublespeak". Vår kultur handlar ju i allra högsta grad om att frånsäga sig ansvar på flesta möjliga nivåer. Jag tänker också på idel (främst) amerikanska militära angrepp under välartikulerade "fredsbaner". Man initierar skeenden på två fronter. Den ena handlar om hur det ligger till i realpolitiska lager. Den andra om hur dessa lager presenteras. De två fronterna behöver absolut inte vara konvergenta för att verka övertygande.

Vilka effekter får det på ett samhälle eller en kultur om dess medborgare programmeras med att det är bra eller lönsamt att A) inte ta ansvar och B) vara gladeligen synlig som den som dragit nitlotten?

Exempel: A) Om man inte lär medborgaren att ansvaret för det egna livet är ens eget, utan istället lär ut att man i största möjliga mån bör förlita sig på myndigheter, institutioner, fackföreningar, o.s.v., vilken typ av självbild skapar det på sikt inombords? Det är en viktig fråga.

Exempel: B) Om man i underhållningssyfte (?) visar upp misär och extrem dysfunktionalitet i det redan mediemättade "berättigandet" ("Jag har varit på TV, alltså finns jag."), skapas inte ett mer eller mindre direkt associativt samband mellan existensberättigandet och det dysfunktionella perspektivet? Personligen är jag övertygad om att det finns där och dessutom förstärks för varje dag som går.

På en grundläggande nivå tycks hela vår kultur och dess ideal befinna sig i en värdenivellerad gråzon. För att nivellera och förvirra ytterligare används ett språk- och teckenbruk som bygger på inversion till dess utmattning försvagar analys och motståndskraft. Jag ser det inte som en övergripande agenda från specifika intressesfärer utan som en kollektiv kulturell psykos, i vilken generella marknadskrafter och en aggressivt symbiotisk medievärld inte längre kan reparera den skada man åstadkommit (och högst sannolikt inte vill det heller). Det höga har de facto blivit det låga och, än mer talande, vice versa. Kanske är detta ett demokratiskt idealtillstånd?

Det inverterades förespråkare, medvetet eller inte, har från och med nu förärats med ett namn: INVERTOBRATER. Det måste i jämlikhetens, demokratins och rättvisans namn naturligtvis påpekas att likheten med de ryggradslösa "invertebraterna" naturligtvis är en ren slump.

P.S. "Disclaimer", ett ord vi vant oss vid under de senaste decennierna (och som ofta översätts med "friskrivande"), är numer ett måste för att undvika aggression bottnande i möjlig provokation mot "konsensus" (ytterligare ett spökbegrepp).

Här kommer min: Ja, jag nämner kvinnor, invandrare och homosexuella i krönikan på ett sätt som skulle kunna tolkas fientligt, i det att jag pratar om en grupp människor i rena statistiska sammanhang och att dessa kanske kan tillåtas vara kompensativt överrepresenterade i media (generellt).

Du som läser detta har programmerats med en blixtsnabb respons som säger till dig, "Carl Abrahamsson är alltså en misogyn rasist/fascist/nazist och homofob, en person med fördomar och en icke-demokrat". Stämde det? Fick du en sådan "flash" när du läste texten? Tyvärr tror jag att du faktiskt fick det.

Det fina i kråksången är dock att fria människor aldrig behöver publicera några "disclaimers". Om man så vill: skriver man fritt behöver man aldrig friskriva sig. Min lilla version här är endast menad som en spontant reflektiv spegel, i vilken du som läsare bör betrakta dig själv och dina egna fördomar. Var kommer dessa ifrån? Är det dig själv du ser i spegeln eller endast en av invertobraterna indoktrinerad kugge? D.S.

Carl Abrahamsson