Krönikor

Resan

Krönikor - Gästkrönikör

maj202012

Eva HansonEtt ansikte utan uttryck. Efter två minuter slutade jag försöka läsa hans ansiktskarta. Jag bara lyssnade på rösten istället. Men var det verkligen Lasse jag pratade med? Alla brandskadade ser ju nästan likadana ut. Men han hade det där speciella över sig som jag hade hört talas om.

”Jag kommer grina i två månader”, snyftade jag. ”Jag kommer stå kvar här i två månader och vänta.”

”Men herregud”, sa Lasse. ”Har du inget liv eller?”

Han syftade på arbete och det hade jag inte men det tänkte jag inte säga. Då tror folk bara att det är nåt fel på en. Och det är det fan inte. Så jag tänkte att jag borde nog säga nåt klokt så han skulle tycka att jag var en normal människa även om jag inte hade nåt arbete.

”Men det är ju det här som är livet”, sa jag och kände mig verkligen klok. ”Att mötas och skiljas på en flygplats.”

Lasse sa inget så jag vet inte om han köpte det eller inte. Han tyckte vi skulle göra vågen istället. På två personer. Och då tänkte jag att det jag hade sagt inte alls var så dumt. Vi stod som två idioter och vinkade av våra pojkar som inte ville bli avvinkade. Två föräldrar, två åskådare bakom glas. En med ett lamslaget yttre, en med ett härjat inre. En frostig februarimorgon då avskedet hängde som en istapp i halsen.

Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Krönikor - Veckans titt i hyllan

maj192012

Gregor FlakierskiEgentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som Reinfeldt själv – mycket litet.

 Alltså: Den mexikanske författaren Carlos Fuentes är död. Han avled av hjärtbesvär på ett sjukhus i Mexico City.

 Han var en av Latinamerikas viktigaste författare, kanske en av de mest betydande i världen. Fuentes slog genom internationellt 1959 med romanen ”Där luften är klarast” (svensk övers. 1987). Den banade väg för det som kom att kallas ”El boom”, en språklig hybrid, förmodligen helt i Fuentes smak, som beskrev den våg av latinamerikansk litteratur med namn som Carpentier, Cortazar, Garcia Marquez och Vargas Llosa, och som lite vagt brukar ges beteckningen magisk realism.

 Carlos Fuentes var känd för att helt osjälviskt hjälpa fram sina kollegor, en inte alldeles självklar egenskap i den litterära konkurrensens värld – tänk bara på det famösa bråket mellan Gabriel Garcia Marquez och Mario Vargas Llosa. Ingen har som Fuentes lyft fram det verk som han själv höll som helt outstanding under 1900-talet, och jag är benägen att instämma, Garcia Marquez ”Hundra år av ensamhet”.

Karin Engs erotisk krönika IV. Hemlighet

Krönikor - Gästkrönikör

maj172012

Karin EngAtt stå i vatten upp till midjan. Ett sel, ett stilla vatten. Där bortom, en aning. Bortom kröken. Andas ljudlöst, häftigt. Bruset. En flodfåra om våren. Över alla bräddar. Sköljer rent. Stenarna, hällarna. Allt som multnat under hösten, frusit genom vintern. Nu. Rinner bort och lämnar plats. Lämnar öppet. Dånet från vattenfallet. Längre bort. Öronbedövande men fortfarande; en aning. Det svartnar för ögonen. Foten i vattnet och det finns inget val. Bara låta sig föras med. Att blunda. 

Nu. Kastar all sorg. Nu faller och lyfter i det samma. En sång. Får kraft och ton ur djupet. Ur könet. Ur skälvande lustar. Obändig lust. Obönhörlig drivkraft. Den älskade.

 Duschen strilar. Hon schamponerar håret. Masserar. Tänker på honom. Hans händer. I sitt inre hör hon hans röst.

Det hände att hon kunde flirta men det var aldrig tänkt att leda någonstans annat än till just en flirt. Oskyldig lek som kunde få henne att glömma. Det fanns män som ville ha henne, det visste hon. Ett kärleksmöte vore inte omöjligt. Men det var bara en flyktig tanke, nej, det var faktiskt otänkbart. Som i alla tider skulle hon då bli sedd som horan och de som offren för hennes kvinnliga förförelsekonster. Det var inte sanningen. Allt handlade om ett jämställt utbyte av fantasier. De skrev vad de ville göra med henne, hon skrev vad hon ville. Hon visste att de blev upphetsade. Hon blev det. Det var bara en stunds njutning.

Men med just honom var det något särskilt. De hade först utbytt några artiga fraser i chatten. Hon berömde hans konst och han tackade. Så berömde han tillbaka. Hon tackade, lika hövligt. Så brukade det vara, det var bekant. En trevande kontakt där man mätte varandras charm. Men den här gången öppnade han för fortsättningen. Han uttryckte nyfikenhet. Explicit. Det var inte bekant. Det var en ny, stark lockelse i detta. På några dagar hade de invecklats i ett så hett chattande och sms:ande att hon var konstant våt.

Vi ses i Nangiala!

Krönikor - Gästkrönikör

maj162012

Björn AugustsonFrån bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Mellan de och vattnets mörka yta, i en kort evighet, seglade några dästa måsar mätta på drömmar. Vid horisonten brann det som var kvar av solen. Hoppet var långt, från liv till död, men ändå över på ett ögonblick. Men de hann tänka, tänka att de kanske borde ha behållit de där drömmarna. Det var kallt i nakenheten, så jävla kallt.

Nere vid stranden lekte barnen i det kalla vattnet. Föräldrarna satt på noppiga filtar, föräldrar röda efter semesterns första sol. De såg sådär osunt osunda ut. Kaffe i termos, kaffe i huvud, kaffe i mage, kaffe på shorts. Men i sundet var det sunt för där dansade barnen runt. Ett plötsligt skrik och en bedövande tystnad senare förstod föräldrarna vad de just hade sett medan barnen dansade vidare i sommarens brända sol.

• Jo, de sa att de skulle göra det där men jag kunde aldrig tro att de faktiskt skulle göra det där.

Med en halv special och en pucko satt han på en nymålad, grön parkbänk och mumlade för sig själv. En tant som gick förbi drog snabbt bort sin på honom nyfikna hund från hans närhet. En mumlande man på en nymålad parkbänk var inget för henne och inte för hennes hund heller. En kort stund senare, med bajspåsen kvarglömd i vänster jackficka, gick hon åter in i lägenheten till sitt sedan bröllopsdagen, den 5 september 1969, döda äktenskap. I köket satt hennes man med öppen mun och dreglade. Han hade bajsat ner sig. Hon larmade. Utanför fönstret sjöng sirenerna.

Huliganer, fotboll och utanförskap

Krönikor - Crister Enander

maj132012

Crister EnanderNästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning. Allt som krävdes var en gräsplätt eller en grusplan. Och fyra högar med till exempel kläder eller träbitar, två högar blev ett mål, fyra högar blev två mål. Sedan behövdes en boll. Inget mer. Det var allt.

På så sätt har de flesta – åtminstone killar och män – ett nära förhållande till sporten. De minns de ljusa sommarkvällarna, glädjen och kampen. Euforin när bollen rullade i mål efter en snygg och oväntad passning i djupled.

Senare på högstadiet var det några som började ägna allt mer tid åt att träna fotboll. De liksom försvann. De höll sig för sig själva. De tränade och tränade, de började spela i klubb. Men ingen var tillräckligt bra för att få en plats i laget. De var alltid taskiga och meningslöst elaka mot hackkycklingarna i skolan. Och idag, många år efteråt, kan jag krasst konstatera att det inte gick direkt bra för någon av dem. De fastnade i ett isolerat utanförskap. De började dricka och snart prövade de starkare berusningsmedel. De förde alltid en massa väsen och bråkade med alla om det var hemmamatch. Detta var före den tid då det råa och hänsynslösa våldet blivit fotbollens baksida, dess ständiga mörka skugga.

Fotboll var – och är idag i ännu högre grad – en klassfråga. Det var främst arbetarungar som drogs till sporten. Fotbollen blev vad boxningen var förr. En väg bort, en hägrande möjlighet att ta sig fram, kanske bli berömd och på så sätt kunna lämna fattigdom och risken för ett tomt liv i fabriken bakom sig.

I ungefär tjugo år har huliganismen funnits i Sverige. Våldet är idag en given del av vad son händer på läktarna, eller i ännu högre grad: våldet är vad som förväntas bryta lös före och efter de viktiga matcherna.