Tidskrifter: Nutida Musik 3/2010

dec232010

Skrivet av Carl Abrahamsson

Kritik

Om den mänskliga rösten, men den hörs inte

altNutida Musik 3/2010

Temat för detta nummer av Nutida Musik är "Röst". Som vanligt är tidningen ambitiös och förhållandevis uttömmande i sitt uppsåt. Förutom de uppenbara infallsvinklarna kring just röst och musik, finns här till exempel en skådespelare och en rättsfonetiker som ger sina perspektiv på vad en röst egentligen är och kan vara. Knappt hälften av numret ägnas dessa olika aspekter av den mänskliga rösten. Resten utgörs, som vanligt, av recensioner av konserter, böcker och skivor.

Om man vill vara snäll - och det kanske man vill så här i juletider - kan man säga att Nutida Musik är just "ambitiös" och "uttömmande", precis som jag gjorde i stycket ovan.

Om man inte vill vara snäll - och det kanske man inte ska vara om man vill vara ärlig - kan man säga att Nutida Musik representerar något slags ultraintellektuellt teoretiserande kring "musik" som endast göder inbördes beundran fnösktorra skolastiker emellan och överhuvudtaget inte kommunicerar något som helst annat till andra.

Jag är lite kluven här. Seriösa initiativ är väl alltid bra i sig, för det mesta.
Vissa saker kan jag läsa med intresse: rättsfonetikerns kyla belyser till exempel de titanska teknologi-zombiernas perspektiv och det är intressant att försöka förstå hur de fungerar. Men andra saker är så abstraherade och torra att det blir skrattretande, nästan som en ofrivillig (får man förmoda) Killinggänget-text. Inte för att det är svårt att förstå utan snarare för att de tar sig själva på så stort allvar att begreppet "analretentiv" plötsligt framstår som psykologisk-emotionell bagatell.

Ett exempel: "I den här essän undersöks en i det närmaste bortglömd händelse.
En oförklarlig 'skrattepidemi' som inträffade i centrala Afrika 1962 användes som konceptuellt ramverk för mitt projekt For An Epidemic Resistance. Det forskningsbaserade projektet ledde fram till först och främst en tjugofemkanalig ljudinstallation med titeln For An Epidemic Resistance, samt till en komplimenterande tyst video som jag döpte till Documentation For An Epidemic Resistance. Jag använde mig av händelsen fritt i enlighet med Walter Benjamins antagande om att varje berättelse om det förflutna är viktigare som en berättelse om samtiden. Det här pekar på att minnet inte så mycket fungerar som ett verktyg för att utforska det förflutna, som att det är en teater för att åter iscensätta förflutna händelser här och nu. Därför kom processen att återskapa snarare att handla om omtolkning än historisk korrekthet."
Entusiasmerande läsning, eller hur?

Eller: "Utifrån en fenomenologisk synvinkel kan rösten endast beskrivas utifrån sättet den blir sinnligt närvarande så som röst. Eftersom rösten blir sinnlig genom ett lyssnande och musiken är en lyssnandets konst så blir musikens röst och rösten i musiken en avgörande utgångspunkt för en röstens fenomenologi."

Och så vidare... Dessa texter är på många nivåer fullständigt meningslösa. Men jag valde ändå att ägna tio minuter av mitt liv åt att skriva in dem här. Orsaken är helt enkelt för att belysa att tidningen Nutida Musik trots goda syften (tror jag) omedvetet eller bara i en högfärdigt trist intellektuell tradition presenterar musik och konst som det säkert SKULLE kunna vara väldigt intressant att läsa om, förutsatt att det funnes en vilja att kommunicera något. Men det gör det inte.
Nutida Musik representerar en känslotät (eller kanske till och med "känslo-immun") esoterik för en (bokstavligen) handfull fnösktorra skygglappsromantiker som fortfarande tjatar om Stockhausen.
Till dem vill jag inte sälla mig.

Om vi unnar oss lyxen att sätta ett självsvåldigt likhetstecken mellan begreppen "seriös" och "mördande tråkig", så känns Nutida Musik väldigt, väldigt seriös.

Carl Abrahamsson