Tidskrift: Tidskriften Dokumenta

okt132008

Kritik

Lite mer ödmjukhet kanske?

Tidskriften Dokumenta
Redaktör Andrés Stoopendaal
Svenska Endymion HB

Det är till att vara kavat att inleda med en dikt av Rilke. Det skapar en förväntan att de ska leva upp till dikten. Att jag dessutom inte har hittat mycket matvärdigt hos Rodins sekreterare och tycker han är tämligen överskattad och ser honom mer som, på grund av hans rykte, att många drar till med hans namn, versrader etc. för att verka lite extra. Här kan jag mycket väl ha fel angående Rilke och därför kommer jag att läsa mer av och om honom.

Om jag däremot finner det mödan värt att läsa dessa fyra killar som förekommer i Tidskriften Dokumenta håller jag för högst otroligt. Förmodligen kommer jag att vara tvungen, för de är på väg och de är giriga.

Jag vill återvända till inledningsdikten av Rilke som inleder Stoopendaals diktverk som är tidskriftens första del.

Ich liebe meines Wesens Dunkelstunden,    Jag älskar mitt väsens mörka timmar,

in welchen meine Sinne mich vertiefen         i vilka mina sinnen mig fördjupar

Det är min egen snabböversättning och räcker nog för att alla ska kunna följa med i resonemanget kring dikten. Rilke påpekar fruktbarheten med att undersöka de mörka timmarna. Det är när man undersöker den del av sitt förflutna som tycktes meningslöst som man upptäcker dess värde.

Det är en uppmaning väl värd att följa, emedan det inte betyder att man måste dela med sig av det man upptäcker. Jag är av den åsikten att självbekännelsepoesi mest är smörja och hör hemma i byrålådan. Förklaringen är följande. God poesi är den som lyfter min blick och får visserligen vara självbiografiskt, men poetens blick måste se bort från navelluddet för att det ska bli intressant.

Piece of me handlar om ett kraschat förhållande och beskrivs något snillrikt ur bådas perspektiv, där man inte först vet vem som berättar hur mycket hon/han lider. Först trodde jag det handlade om en homofil, vilket jag tyckte var intressant, men sen upptäckte jag att det var tråkigt hetero och ingenting lyckades därefter intressera mig.

I kanten skrev jag: "Det där grubblandet utan metod som endast gräver och gräver utan att få ordning i hjärnans trafikkorsning tröttar mig, lär mig ingenting; sådant höll jag och alla andra ömhudade tonåringar på med."

Den andre jag tänker ägna mig åt är Robert Azárs "tillfällighetsdikter" som mest liknar korta, men sammanlänkade essäer, vilka han skrev under våren medan han reste runt i Europa. Azár gillade jag inte alls till en början, men snart började han vinna mitt hjärta. Det fanns en friskhet och morskhet i hans De officio Poetae... Det är en första del av självbiografiska anteckningar. Han skriver han är 22 år och bara det att tycka att han redan är värd att skriva sin självbiografi är anmärkningsvärt.

Jag skrev i kanten: "I Azárs text finns en kaxighet som roar mig. Han vet allt, anser han, och jag vet hur befriande och livsbejakande det är att få uppleva det. Så har han rätt eller fel? Självklart har han fel, men det gör inget utan det är det som gör det underhållande att läsa. Det är så mycket ungdom och kanske var det som Joseph Knecht kände och njöt av i Glaspärlespelets sista rader när han såg ynglingen dansa i morgonsolen innan han tragiskt dog."

Snart började jag dock tvivla på om jag inte är alltför påverkad av Astor Piazzolas blodberusande tango som jag lyssnade på samtidigt som jag läste.

Vad handlar essädikten om? Det är att kyssas, älska och leva till fullo och dessutom om hur genialisk han själv är. Jag imponeras av beläsenhet och hur han kastar sig från verk till verk som om han har förstått allt. Och om det ändå fanns självironi i det han skrev, men han tar sig själv på alldeles för stort allvar. Så här skriver han:

"Den som minns André Breton, upplever hans minne som en förpliktelse. /.../ Jag är besläktad med honom, har tolkningsföreträde på allt han sagt..."

Dock är det inte bara rappakalja han vräker ur sig. Jag hittade två små guldkorn som jag vill dela med mig av:

"Nådastöten mot det romantiska, detta är viktigt, utdelades av folkhemmet, där den klassiska borgerligheten, även kallad den >bildade<, successivt utmanövrerades, eller åtminstone uppmanas att göra avkall på sin anknytning till den aristokratiska ideologi, som den övertagit i samband med att den, efter 1866, övertog aristokratins roll som samhällets överskikt"

 En annan formulering:

"De döda lyftkranarna, på andra sidan älven, är mäktiga monument över våra förfäders laster."

 På det stora hela kan jag inte ge dem godkänt. För mycket dravel, ordbajseri och svärmeri för min smak. Men å andra sidan hade jag varit i deras ålder, hade jag med beundran läst deras ord och imponerats av deras belästhet. Jag var inte i närheten av dem i den åldern. De är duktiga skribenter, språkkänsla har de verkligen. Men som sagt var skulle de må bra av lite mera ödmjukhet, mindre tilltro till ungdomens och deras egen genius och att utforska livet mer (vilket de redan gör). Jag tror på deras framtida storhet, men de behöver ålderns visdom och för att få den måste man göra ett par hugskott. Det är bara att fortsätta rejset.

Gustaf Redemo