Tidskrifter: Subaltern, nummer 1-2008

maj292008

Kritik

Subalternativ temalöshet

Tidskrift

Subaltern #1 – 2008

Med samtidens verkligheter som kluster innanför pannbenet går det subalterna vidare i världen. År tvåtusenåttas första nummer är temalöst. Knappast blankt. Snabbt infinner sig en arkitektonisk gemenskap, ett stort rum av icke-konsensusverklighet. Och väggar som utryms. Synonymt för och synkront med temalöshet tycks för Subaltern förövrigt vara av brännande vikt.  Genom perforerat öppna luftventiler inleder Marcus William Nilsson numret med ett porträtt av beatförfattaren, narkotikamissbrukaren och ”de inre rymdernas kosmonaut” Alexander Trocchi (1925-1984) som till en början med framgång bemötte det litterära etablissemanget med en slägga för att senare i missbrukets sköna nya värld bryta tankarna i stycken innan de hunnit formats.

 Ständigt ändå med ambitionen att med en piska avlägsna dammpartiklar ur ett stycke skämt litteraturkött, liknande Subalterns hovrande över verklighetens periferi, gång på gång på nått sätt landande. Dramatikern Ludvig Uhlbors tar över genom att i en angeläget allvarlig ton låta den sociala beställningen liksom den själva teaterns självbild reflekteras i en kniv. Om än inte på den stora scenen utan på det utsatt lilla Institutet i Malmö (det forna Teater Terrier). Här har berättelsen flyttats ut, det goda samtalets premiss, överenskommelsen, vidare subjektsformuleringen. Tanken är enkel. Istället för att låta den kollektiva publiken identifiera sina tankar med dramats klassiska lösningar är det en scendiskussion om kritiserbart diverse som ska låta publiken ”reflektera över sitt ansvar och sin hållning gentemot föreställningens innehåll”. Institutet blir härigenom en diametral motsats till den vedertagna teaterns ritualiserade absolution av bildningsförakt. Men vad är det som drar publik? Orättvisorna i teatersalongen är ett lika aktuellt tema som maktens hegemoni i den pågående föreställningen The Rise and Fall of the Roman Empire. Om inte framtiden i enlighet med Uhlbors utopi utvisar teatern som idédiskussionens arena hoppas jag ändå Institutet kan bli ett Mecka, om än ett smalt, egentligen… förhoppningsvis. Problemkonkretiseringen personifieras härnäst i ett memoriam till André Gorz under rubriken ”Arbetslinjen, regeringen och brytningskraften” – Mårten Björks kommentar till den svenska råa men önskade regeringspolitiken, till arbetslinjen som lägras i de båda politiska lägren. Vidare är Subalterns nysläpp utan omsvep vad det synes vara, en vägglös rumslighet med texter som en lång rad bärande pelare. Rapporter från verklighetens utkanter, fyllda av såväl nyskriven poesi som utdrag ur Hermann Ungars kommande, av Arthur Isfelt svensköversatta, bok De lemlästade (Alastor Press). Den fria formen till trots känner jag mig lika härligt situationsbunden som alltid när jag läser Subaltern, därtill och av just denna anledning utifrån ett sällsamt diakront perspektiv. 

Andreas Andersson