Tidskrifter: Provins nr 4, 2011

feb132012

Skrivet av Benny Holmberg

Kritik

Uppdaterad och välbevarad jubilar

Provins 4-2011Provins nr 4, 2011
Norrländsk litterär tidskrift
redaktör Erik Jonsson

Inledningsvis kan man konstatera två saker vad gäller tidskriften Provins. Den har funnits väldigt länge för att vara tidskrift och den är minst av allt provinsiell. Trettio år (1981-2011) har den i ryggraden och äger en diger historia som inte bara vittnar om ett troget och stadigt perspektiv på den norrländska litteraturen med stor insideskunskap utan också om en bibehållen utblick bortom den egna horisonten.

Detta jubileumsnummer innehåller bland annat texter från gratulanter av skilda valörer som pekar ut varför Provins är och har varit betydelsefull för den norrländska litteraturen i allmänhet och för dem själva i synnerhet. Flera av anmälarna har debuterat i Provins eller erbjudits publicering där. Eller som Katarina Mazetti uttrycker det: ”Det var tidskriften man kunde bli publicerad i, när snorkiga litterära magasin baserade i Stockholmstrakten tackade nej”

En hörnpelare i numret är hyllningen av Sara Lidman och placeringen av henne som mycket betydelsefull för tidskriftens födelse och dignitet. Det är mäkta intressant att höra om hennes anteckningar efter Vietnamrörelsens avsomnande när hon hamnar i ett politiskt tomrum och hennes roll i offentligheten svalnar av och hon återvänder till stugan i Missenträsk i Norra Västerbotten. Annelie Brännström Öhman docent i litteraturvetenskap vid Umeå universitet ger en bild av hur Sara Lidman i sina dagböcker funderar kring hur hon skall ge röst åt tomheten mellan människorna i trakten när hon är i färd med att sjösätta sitt sista stora romanprojekt, det om Jernbanan. En av de få dikter Lidman gått ut med finns också med.

Carl Åkerlund återanvänder tre böcker om resor till Hanoi, det gäller Sara Lidmans Samtal i Hanoi, Susan Sontags Resa till Hanoi och dessutom lite av Lidmans Fåglarna i Nam Dinh och han ställer i ett pågående arbete frågan: Vad är möjligt i ett möte mellan dessa? Vad är inte möjligt?

Två textskrivare ventilerar skillnader och likheter i litterärt skapande mellan Norr- och Västerbotten och vad som skiljer mellan traditionellt textförfattande och att skriva låttexter? Det är Annika Norling och Mattias Alkberg som skingrar dimmorna i en mailväxling bland annat kring frågan hur långt det litterära avståndet egentligen kan vara mellan Umeå och Luleå?
PEO Rask författare och förläggare erbjuder en dikt om Jörn. Som inskränkt sörlänning med geografiskt tunnelseende blev jag tvungen att googla Jörn för att reda ut saker och ting. Wikepedia sa följande: ”Jörn är en tätort i Skellefteå kommun och kyrkbyn i Jörns socken, belägen 65 km nordväst om Skellefteå. Genom orten passerar Stambanan genom övre Norrland och riksväg 95. I Jörn finns också en järnvägsstation där resandeutbyte sker. Tidigare anslöt här tvärbanan mot Arvidsjaur som i dag endast används för utbildningsändamål och cykeldressin.”
Mot denna glesbygdsfilosofiska bakgrund av resandeutbyte, utbildningsändamål och cykeldressin kan vi läsa hur PEO Rasks dikt bland annat pekar ut Jörns ihåliga försvar mot verklighetens påstående om sin förlorade betydelse:

”...jag har bilder, bevis
som visar på tomhet, öde
gator och kallställda hus, ändå
framhärdar du med den
billigaste försvarsadvokaten
av dem alla, nostalgin”

Gunnar Balgård har haft stor betydelse för tidskriften som redaktör och tolkar fritt vad sorts kraft som hållit Provins levande:”Tallträd på magrare mark kan visa sig särskilt sega”. Stig Larsson säger att han gläds över att tidskriften finns och påpekar att den behövs som plattform. Den centrala frågan mitt i jubileet blir naturligtvis också, varför en norrländsk litteraturtidskrift? Finns det en egenart i det norrländska? Carl-Göran Ekerwald söker den i ”Sara Lidmans, Teratologens och Torgny Lindgrens prosa eller Bert Magnussons vidunderliga dikter” ”Den mentaliteten finner man inte söder om Dalälven.” Jag rekommenderar läsning av denna mogna och spänstiga skrift som innehåller mer än vad jag kunnat nämna ovan. Bland annat en klassisk debutantavdelning. Omläsningen är en ny och spännande avdelning där man låter gammalt möta nytt. Pär Hansson är först ut och greppar sin diktarkollega Lars Lundkvists debutsamling Offertrumma från 1950. Ett spännande möte. Illustratör till numret är Anneli Furmark. Där finns ännu mer i detta jubileumsnummer av Provins som bär sina år med uppdaterad tyngd och välbevarad heder.
Mikael Niemis avslutande strofer får illustrera det norrländska egnahägnet som ställs mot ett ”dom” av makthavare nere i söder:
”...Det är dom som har makten
Det är vi som har skogen
Går vi in där
så hittar dom oss aldrig”

Benny Holmberg