Tidskrifter

Tidskrifter: Papi Nr 16/17

Kritik

Skrivet av Allan Persson

jan042013

Psykedeliskt

Papi omslagPapi Nr 16/17

Den brittiska konstnären Suzanne Treister undersöker kontrollens narrativ. I konstprojektet Hexen 2.0 tematiserade hon den psykedeliska historien med hjälp av tarotkort, en sinnesretande estetik om det sinnesrubbande. Ett av korten föreställer Aldous Huxley, som var en stark förespråkare av parapsykologin; hans porträtt svävar bland snirklande akronymer (LSD), boktitlar (Brave New World, The Doors of Perception) och esoteriska referenser (Concentration camp of the Mind, Mysticism o.s.v.). Andra som pryder tarotkorten i serien är kosmosismens fader H.P. Lovecraft, William Blake och Ken Kesey. ”Lsd is a tool for revolutionary social and political change” står det på ett av korten. Så inleds den senaste upplagan av Papi, vars tema i detta nummer är “rus”, berusning av olika slag.

Det är en kompakt liten tidskrift där konsten och litteraturen möts. Personliga berättelser som på olika sätt angriper frågor som berör medvetandetillstånd, psykofarmaka, extas och mystisk magi. ”Hallucinationen fräter på realiteten” lyder ett excerpt ur en av Clemens Altgårds dikter – vackert formulerat. Lika suggestivt som ”vidgade pupiller” ur dikten Trans. Ett lyckorus kan också komma från musikaliska upplevelser, något som radioproducenten Anneli Eriksson skriver om i sin text om ljudkonst. Korta utdrag som med ord skildrar människans jakt efter förhöjda sinnestillstånd och önskan att befinna sig i sin egen kubistiska dimension.

Tidskrifter: Hjärnstorm Nummer 2012:5 (113)

Kritik

Skrivet av Carl Magnus Juliusson

jan032013

Symbolism eller realism? Hjärnstorm om representation

Det senaste numretHjärnstorm Nummer 2012:5  (113)
Tema: Slaget om verkligheten

I kulturtidskriften Hjärnstorms senaste nummer – med tema: ”Slaget om verkligheten” – stöts och blöts i olika former ett av konstvärldens kanske mest svårgreppbara teman: Hur ska man förstå relationen mellan konst och den omvärld som den (åtminstone i någon grad) förväntas spegla eller representera?

Måste det nödvändigtvis vara realistisk eller naturalistisk konst som kommer närmast i att fånga världens beskaffenhet och problem? Och vad menar man egentligen med realism? Vad är det som kännetecknar den?

”Tala om/tala som, det är rena formeln för realismen som lära och livshållning. Realism = (s)om”, skriver Kristoffer Leandoer i den inledande texten om Joris-Karl Huysman (som ligger bakom dekandensens Bibel, Mot strömmen (1884)), Dashiell Hammet (som får stå representant för den hårdkokta realismen) och Philip K. Dick.

David Brolin skildrar – i den följande texten om Georg Lukács, Kafka och realismen – hur realismen, enligt Lukács, tillåts för ett ögonblick att frångå sin omedelbara koppling till 1800-talets realistiska roman, för att även inkludera en författare som Franz Kafka – eftersom han i Kafkas romaner tycker sig kunna se (allegoriskt förstås) en skildring av det habsburgska byråkratiska maskineriet framträda.

Realismen (med Kafka inkluderad) verkar då att komma att handla om ett kritiskt förhållningssätt till omvärlden snarare än dess direkta innehåll. Men motsatta attityder till litteraturen finns ju även inom samma marxistiska fält som Lukács också verkade inom. Medan Lukács föredrog 1800-talets borgerliga, realistiska roman såg ju till exempel en teoretiker som Adorno istället de krafter av nytänkande, motstånd och rasandet av auktoriteter som samhället kräver i den modernistiska litteraturen.

Tidskrifter: OEI #58 2012

Kritik

Skrivet av Claes-Magnus Bernson

dec282012

Variationer på ett tema?

Drömmen om sömnen Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg (red.)
OEI #58 2012

Tidskriften OEI #58 2012 innehåller texter om delar av psyket som i vår samtid är under förändring, tillblivelse, tillbakagång eller försvinnande. #58 handlar om sömn, tillbakadragande, uppmärksamhet, distraktion och det samtida.

Det finns ingen introducerande och förklarande text i OEI som förklarar samband(en). Läsaren lämnas att själv se samband. Den lins som träder fram för mig och bryter de olika texterna mot varandra blir därför delvis personlig. Min läsning blir dyster genom ett imaginärt fokus som säger mig att det som förenar texterna under ett tema är vad Bernhard Stiegler kallar psykopolitik. Långt ifrån alla texter i #58 har visserligen politiskt fokus. Men de som har ett erbjuder mig att läsa de andra texterna i ett matt och kyligt industriljus.

SÖMN. Stegvis underordnas alltfler områden av livet konsumtionen. Jonathan Crary & Alexei Penzin beskriver nästa fas: kolonisationen av sömnen. I nittonhundratalets begynnelse sov man upp mot tio timmar varje natt att jämföra mot runt sex nu. Sömnen ses som ett hinder (kanske till och med ett motstånd) i vårt samhälle, som vrider sig kring en marknadslogik vilken vill förverkliga 24/7-konceptet. Att sömn är grundläggande för oss i egenskap av biologiska varelser i behov av vila spelar mindre roll i en logik som tar lika litet ansvar som den är kortsiktig. UNDANDRAGANDE. Teknik och hur den påverkar oss intar en central plats i många texter.

Serie: A Game of Thrones -George R.R. Martin

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

dec212012

Vintern närmar sig

…för när man kämpar om troner vinner man eller dör, det finns inget mellantingA Game of Thrones -George R.R. Martin
Teckningar: Tommy Patterson
Manus: Daniel Abraham
Översättning: Cato Vandrare

Nu har den tecknade serien ”A Game of Thrones” kommit på svenska med ett intressant förord av författaren George RR Martin, där han beskriver hur han själv började läsa serier som ung. Det blev både Marvelserier som Spindelmannen och Fantastiska fyran och den idag något mindre kända utgivningen av ”Illustrerade klassiker”. Både jag och George R R Martin började med dem en gång i tiden (i Sverige gav Illustrerade klassiker ut mellan 1956- 76 och ett antal under 90-talet i nytryck). Det var serier som Illustrerade klassiker som ” ...ledde oss till de tyngre drogerna – originalromanerna” som Martin skriver i förordet.

Funkar ”A Game of Thrones” som fantasyserie? Tyvärr inte hela vägen.

Fantasylandet Westeros med dess myller av personer porträtteras i det här seriealbumet. En spännande och mogen fantasysaga berättas där släktband, heder och svek spelar en viktig roll i berättelsen. Albumet består av första hälften av bok ett i bokserien.

Personligen är jag lite besviken på att en serie som bygger på en modern fantasyklassiker som ”A Game of Thrones” eller ”Kampen om Järntronen” som den heter på svenska, inte var tecknad i europeisk stil. Nu när jag ser teckningarna och jämför med de seriealbum från den fransk-belgiska tradition som jag växte upp med som exempelvis: Riddar Eldhjärta av François Craenhals, romarserien Alix av Jacques Martin och slutligen flertalet historiska serier av François Bourgeon, så är detta inte riktigt så professionellt som jag hade förväntat mig. För att ta ett par moderna amerikanskt exempel finns tecknarna Guy Davis och Mark Smylie som gör fantasyserien Artesia. ”A Game of Thrones” anlägger till stor del den amerikanska superserietecknarstil som Tommy Patterson har valt att teckna i, något som inte fungerar alls i en serie som till stora delar bygger på europeisk medeltid som förlaga.

Tidskrifter: Aurora 3 , 2012.

Kritik

Skrivet av Rolf Zandén

dec012012

Aurora Nyromantik som tidskrift 

Aurora 3 , 2012.
 Romantiska förbundet

Aurora är en tidskrift om litteratur som utkommer med fyra nummer om året. I en prenumeration ingår även ett medlemskap i Romantiska förbundet som står för utgivningen av tidskriften. I det senaste numret har man tagit upp den norska nutida och klassiska litteraturen. I inledningen låter det som en ursäkt att det inte är de mera kända författarna de tagit upp, ”bli inte ledsen om du inte känner till någon av författarna” låter det. Men det är inget att ursäkta sig för det är väl inte nödvändigt att författarna som tagits med alltid är kända.

Att ett annat och lättförståeligt språk kommer in kan va skönt och norska är ju nästan som att läsa svenska det är väl mest vid vokalerna som språken skiljer sig  åt men ibland kan man få stanna upp och fundera över något enstaka ord.         
Då man läser dikterna i tidskriften förstår man att det är Romantiska förbundet som står för utgivningen.
Det finns även svensk lyrik med i det senaste numret av Aurora bland annat av Håkan Sandell som även utförligt presenteras i form av en intervju i en extra liten folder, och Ellen Einans som förutom sina dikter också fått en presentation. Den norska lyriken har presenterats bland annat med poeten Hanne Bramnes som fått Svenska Akademins Doblougpriset, hos henne finns romantiken vid havet:

Tidskrifter: Album nr 3 /Karaktärer

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

nov282012

Litteraturens hjältar

ex cultu roburAlbum nr 3 /Karaktärer
Medverkande: Andres Lokko, Malin Ullgren, Therese Eriksson, Crister Enander, Johan Kling, Mats Almegård m.fl.
Norstedts

När ett antal av Sveriges litteraturkritiker och författare har samlats i ett eget nummer där de får breda ut sig med varsin text om litteratur och bokhjältar blir det intressant. Redaktörskapet utav det tredje numret av tidskriften ”Album” står Therese Eriksson och Jenny Maria Nilsson för och de har helt klart gjort några riktigt intressanta val av vilka som har fått möjligheten att skriva i detta nummer. Valet från de olika romanerna är många och ger ett förnyat intresse att läsa om böckerna, i alla fall för egen del.

Man kan även reflektera över nyttan av att skriva en recension över flera recensioner eller litterära betraktelser som i det här fallet: En text om en text om flera texter. Eller kanske blir det som i det labyrintiska bibliotekets väktare hos Borges- vi vakar över kunskapen. Tidningens tema är karaktärer, det överhängande problemet är snarare vilka ska man välja? I litteraturhistorien finns det rätt många karaktärer att hämta från. Urvalet har nog varit svårt för alla inblandade: Att välja en eller flera gestalter ur litteraturhistorien.

Det är intressant att det en del fantasy och science fictionlitteratur med i tidingen b la en utmärkt essä av Lotta Lotass ”Ett tänkande ting” om Philip K. Dicks mest kända bok Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968). En bok där de filosofiska intrycken är många. Lotta Lotass essä visar ett antal av tolkningsmöjligheterna som Philip K. Dicks text ger och som förhoppningsvis även ger en större förståelse av 1900-talets idéhistoria.

Tidskrifter: Subaltern 2-3 2012 Hemsökelser

Kritik

Skrivet av Pernilla Andersson

nov192012

Det egentliga spöket

redaktör Martin BergqvistTidskriften Subaltern 2-3 2012 Hemsökelser
Bokförlaget h:ström
Redaktör:  Martin Bergqvist

”Tidskriften Subaltern verkar tvärkulturellt i ett gränsland mellan filosofi, politik, litteratur och andra uttrycksformer. Siktet är inställt på kartans vita fläckar och uppdraget introducerande, ifrågasättande, folkbildande och inspirerande. Ambitionen är att föra en idédiskussion med högt i tak, och strikt eklektiskt varva etablerat och oetablerat, högt och lågt, teoretiskt och tillämpat, i ett försök att kasta ljus på det bortglömda och det ännu icke upptäckta.” Så står det på Subalterns hemsida och det tycker jag också överensstämmer med innehållet i årets nr 2-3. Det är tvärkulturellt, här ryms vid sidan av filosofi, litteraturvetenskap och politik konstnärliga uttrycksformer som förstärker det konst- och samhällskritiska i tidskriftens uppdrag. Möjligen är det inte så folkbildande som beskrivningen tycks vilja mena; för mig som litteraturstudent på avancerad nivå är det tillräckligt avancerat för att det ska vara utmanande att ta sig igenom de ibland lite snåriga, om än mycket välskrivna och intellektuellt anslående texterna. Nivån balanserar på gränsen för mig, och som alltid i ett sådant läge blir jag nyfiken på mer; att fördjupa mig i ursprungsteorier, religionslära, österländsk mystik, Freud, Schelling och kanske framförallt den huvudperson numret tillägnats; den moderna amerikanske tänkaren Norman O. Brown.

Tidskrifter: Språka nr.7-8: Djembenumret

Kritik

Skrivet av Peter Sjöblom

okt262012

Kulturjournalistisk med direkt tilltalInspirerande om musik med afrikanska rötter

Språka nr.7-8: Djembenumret
Redaktörer: Kristian Carlsson, Karolina Jeppson och Thomas Jönsson
Språk: svenska, engelska, franska m fl
Smockadoll Förlag

Smockadoll är ett litet Malmö-förlag som mest ger ut poesi i översättning från mer sällan översatta språk. Deras ambition är kortfattat att göra något bättre, att göra en insats för något med en mening utöver det strikt kommersiella. Utöver bokutgivningen arrangerar Smockadoll också evenemang med poeter och diskussioner, samt ger ut den ljudtidskrift som nu är inne på sitt sjunde nummer. Eller egentligen sitt åttonde, eftersom denna utgåva av Språka, som CD-tidskriften heter, är ett dubbelnummer.

Tidigare har Språka bland annat handlat om landsbygdens ljud kontra storstadens, om träd och om musik och poesi i livesituationen. Nummer 7-8 ägnas åt först och främst åt västafrikansk musik och rytmen som epicentrum. Intervjuer och musik varvas. Traditionell musik blandas med moderna ljudexempel. Samtalen går in på dans och artisternas kreativa villkor. Allt som allt är Djembenumret en resa genom rytmer och motrytmer, genom idéer och uttryck, levandegjord genom det sagda. Det bär mig emot som skrivande musikjournalist att erkänna det, men i det här fallet är det talade ordet överlägset. Utan det blir det inte lika direkt, inte lika livfullt och omedelbart. En rytm säger mer än tusen ord, och en röst har fler betydelsebärande lager än ett tyst ord författat på ett papper eller en skärm. Det är helt enkelt väldigt roligt att lyssna på Språka; intervjuerna är pålästa och intresserade medan musikexemplen ger mersmak. Badou Boys senegalesiska reggae är några klasser bättre än det mesta som kommer från Jamaica idag. Det unga Stockholms-bandet Afrotronics, presenterade med både intervju och låtar lockar till fortsatt utforskande. Deras blandning av electronica, funk och traditionell afrikansk musik inspirerar!

Tidskrifter: Cartaditalia nr. 7 Tema Musik oktober 2012 (på italienska och svenska)

Kritik

Skrivet av Stefan Thorsson

okt232012

Den sista kartan över det moderna Italien

omslagbild av Gianfranco Vinay. reflektion över en vägg vid horisonten. En hyllning till Salvatore SciarrinoRedaktörer: Nicola Sani och Gianni Trovalusci
med essäer av Nicola sani och Gianfraco Vinay och en inledning av Paolo Grossi
Cartaditalia nr. 7 Tema Musik  oktober 2012 (på italienska och svenska)
Innehåller också en CD med musik av: Salvatore Sciarrino, Nicola Sani, Luca Francesconi, Marco Stroppa, Jacopo Baboni Schilingi, Emanuele Casale, Ivan Fedele, Stefano Gervasoni, Fabio Civariello Ciardi, Claudio Ambrosini, Francesco Filidei

I det sista numret av tidskriften CARTADITALIA; tillägnad italiensk samtidskultur, har turen nu kommit till den nutida musiken. Efter att tidigare ha ritat upp kartor över den italienska litteraturen, filmen, teatern och fotografin, gavs vi läsare en möjlighet att orientera oss i elva tonsättare via en porträttserie med text och bifogad CD. Detta nummer är samtidigt en sammanfattning av fyra års konsertverksamhet 2008-2012 på Italienska Kulturinstitutet i Stockholm där svenska KammarensembleN har framfört samtida italienska tonsättare.

Redaktör för detta nummer är tonsättaren Nicola Sani (1961-), som inledningsvis ger en i stort sett utförlig och välskriven beskrivning av musikens utveckling i Italien under andra hälften av 1900-talet. Men när jag senare i tidskriften upptäcker att han även har inkluderat en egen upphöjande text om och av sig själv, men skrivet i tredje person, samt ett verk i tillägg som är ett av de absolut svagaste bidragen till samlingen, börjar det plötsligt lukta gammal parmaskinka om det elegant glänsande tidskriftspappret. När det dessutom visar sig att Pierluigi Billone (1960-), en av Italiens och kanske Europas mest intressanta och aktuella tonsättare och tillika jämngammal med Sani, inte ens nämns i denna över hundra sidor fullmatade sammanställning över den nutida italienska musiken, då är jag på väg att elda upp texterna och bara koncentrera mig på de klingande bidragen, eftersom de med några få undantag trots allt håller en genomgående hög konstnärlig nivå. Men nog med den kritiken här. Den fortsatta läsningen medförde, på grund av Sanis egotripp och de efterföljande lågt ställda förväntningarna, att det endast kunde bli bättre. Och så var fallet.

Tidskrifter: Nutida musik 4/2011-12

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

sep142012

Litteratur och musik

Nutida Musik tar även med oss på en resa genom tid och rum där både barockens musik och framtiden med olika exempel presenteras.Nutida musik 4/2011-12 
temanummer:Litteratur.

Som temanummer gör den ett intressant avstamp: Vad har musik och litteratur gemensamt? Svaren på frågan blir många men gemensamt är att alla de intervjuade, som är praktiserande musiker inom olika fält, säger sig vara överens om att det finns denna koppling. Det som slår mig när jag läser många av intervjuerna är att det finns en splittrad bild av hur den nutida musiken ses av både utövare och sist och inte minst en oförstående omvärld.

Konstmusik i alla dess former har sina belackare som många har stött på. Den vanligaste frågan som ställs är varför lyssnar du på det här? En fråga som blir något mer relevant när du spelar den ”svåra” musiken. Det blir som många vittnar om i intervjuerna en dubbelhet. Musiken som buntas ihop inom begreppet nutidsmusik är inte överskådlig när både elektronisk-, noise- och mer traditionell komposition sammanförs till ett begrepp.

När även radions P2, som Andreas Engström redaktör i tidningen skriver, har lämnat över tanken på Public service existerar det få arenor i den vanliga radion som tar upp den här typen av musik. Public service som begrepp har jag själv svårt för. Men, i ett land där radion många gånger inte står för någon förnyelse, lyssna bara på reklamradions pluralism som aldrig infinner sig, är detta ett problem. Att med andra ord: ge publiken vad den vill ha, är i längden inte hållbart. Det gäller i regel alla radiostationer som spelar musik i dagens Sverige. Hur detta skall lösas i praktiken går det att ha olika åsikter om.

Tidskrifter: Jag Arne Anka- del två Charlie Christensen

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

jul262012

Sanchez Anka En bitter ankas bekännelser

Jag Arne Anka- del två
Charlie Christensen
Kartago

Arne Anka, Sveriges kanske nästa mest kända anka, har funnits sedan 1980-talet som serie. Charlie Christensen som har tecknat serien hade funderingar att aldrig göra någon mer Arne Anka serie. Något som han lyckligtvis inte kom att göra. Arne har dött och återuppstod mer än själva Jesus Kristus (en liknelse som han själv skulle näbba om).

Denna tjocka utgåva är Arne-serier från 2003-2010 och är en rätt salig blandning. Bland annat är det ett kortare gästspel av reportern Konrad K, något som lyckligtvis blev just kortvarigt.

Arne är tillbaka med sin polare Krille Krokodil som med sina träffande repliker gör Zekes bar och Stockholms krogvärld osäker. Allt som kan klagas på görs med både bravur och emfas. Är det inte George W. Bush, och kriget i Irak, så är det kvinnan och dagens ungdom som får sig en känga. Det finns även med en mycket rolig seriestripp angående dårskaperna om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”, där det som vanligen inom många debatter kom att handla om något helt annat än just boken i fråga. Även Lars Norén får några cyniska kommentarer.

Tidskrifter: Paletten - Nr 2: 2012

Kritik

Skrivet av Allan Persson

jul122012

Palettens/Loulou Cherinets omslag: Jan Davidz De Heem, Vanitasstilleben med dödskalle, bok och rosor, tidigt 1600-tal.Polemik

Paletten - Nr 2: 2012

Paletten Nr 2: 2012 är sommartunn, djupsinnig – och vacker: med detta exemplar inleds ett varaktigt samarbete där konstnärer ansvarar för omslaget i fortsättningen (den här gången är omslaget signerat Loulou Cherinet).

Vårens heta potatis, utställningen Abstract Possible: The Stockholm Synergies som visades på olika platser i huvudstaden, har en framträdande roll i numret. Som bekant avsåg inte komplexet av problem som följde något provokativt konststycke på Tensta konsthall, en av platserna, utan det var ju ägarförhållandena av den andra platsen, Bukowskis, som fick många att verkligen reagera (auktionshuset ägs av Lundin-familjen). En av dem var Paletten-redaktören Sinziana Ravini, som här står för den klart mest läsvärda artikeln, ”Konst och kulturpolitik i post-moralens tidevarv”, där hon tar upp turerna kring utställningen och rollen hon själv spelade i debatten (hon skrev en debattartikel i DN, ”Säg nej till blodspengarna” 23/2, som sedan fick en väldans snöbollseffekt).

För Ravini, och många andra, är det högst bekymmersamt att Bukowskis ägs av familjen ovan och att Maria Lind, chef för Tensta konsthall och huvudcuratorn i detta fall, gjort gemensam sak med auktionsfirman. Utställningen, som handlade om relationen mellan konst och pengar rent allmänt, dissekeras kritiskt och sakligt, i synnerhet den moraliska aspekten kring ekvationen Lind-Bukowskis-Lundin. Ett mycket bra reportage och Ravinis mejlkorrespondens och hövliga ordskiften med giganter som Lars Nittve och Bo Nilsson (som på olika sätt var indirekt inblandade med utställningen) om hur pass insatta de var i det hela, är minst sagt medryckande; huruvida Ravini ser svaren som tillfredsställande eller beklämmande låter jag vara osagt.

Tidskrifter: The Walking Dead vol 4: Köttets lustar

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

jun232012

SmaskensOm köttet och sina lustar

The Walking Dead vol 4: Köttets lustar
Manus: Robert Kirkman
Tecknare: Charlie Adlard och Cliff Rathburn
Översättning: Sara Årestedt
Apart Förlag

Den amerikanska serien the Walking Dead som handlar om Rick Grimes med familj, och ett antal överlevande som försöker klara sig i ett USA som drabbats av zombiekatastrofen, tillhör något av det bästa som har gjorts i serieväg under det senaste åren. Skräckserien som fick något av en renässans under 90-talet, med Hellraiserserien (Clive Barker), John Constantine (Vertigo/ DC) och Sandman (Neil Gaiman) för att nämna några, har kommit för att stanna.

Det mikrokosmos som skapats i de tre tidigare album vi har kunnat följa har bara blivit något större, i det senaste albumet samlades gruppen i ett fängelse. Fängelset är av den där stora statsfängelsemodellen som täcker en stor areal. Fängelset som borde hålla borta de vandöda horderna kanske inte var så säkert som man först antog. Efter att ett par av småtjejerna har mördats måste förtroendet för fångarna återupptas.

Tanken på civilisationen och vilka konsekvenser som en total kollaps av samhället skulle innebära är intressant. Den vanliga världens problem som en del tycks vara allt för upptagen med, exempelvis Grimes fru Lori. Eller vill man som några överlevande fångar i fängelset, i det förra albumet, bara sitta ut katastrofen tills allt går över. Alla som har sett eller känner till genren, vet att sitta ut katastrofen alltid är det sista alternativet.

Ricks kontroll över gruppen blir ännu mer problematiskt när det visar sig att han inte är så rättskaffens som han tidigare gett sken av. När han först misshandlar en av fångarna vars mord på en av gruppens döttrar får honom att tappa fattningen och sedan skjuta en av fångarnas mest vältaliga ledare, verkar Ricks förmåga att hålla ihop den numera rätt stora gruppen vara på bristningsgränsen.

Serier: Per Demervall & Ola Skogäng; Döda rummet- Strindbergs sista drömspel

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

maj142012

Titanen i sin järnlungaOch i evigheten bryts även dödens pilar

Per Demervall & Ola Skogäng
 Döda rummet- Strindbergs sista drömspel
Ekholm & Tegebjer

Hur skulle världen sett ut om slottet Tre kronor aldrig brunnit ner? Eller, om stormaktstidens Sverige aldrig kollapsat? Eller något mer spännande: Avled verkligen August Strindberg den 14 maj 1912? Alla dessa frågor ställs i den spännande serien ”Döda rummet”, och en del andra därtill, ett samarbete mellan serieveteranen Per Demervall och Ola Skogäng.

Historien tar sin början 2012 då journalisten Arvid Falk, med hjälp av Fanny Flod, under ett par år har undersökt den ytterst hemliga Strindbergssällskapet och dess ledare Don Bernadotti. Ett seglivat rykte gör gällande att Strindberg aldrig dog utan försvann, var han finns är det ingen som vet.

Världen, som vi delvis känner igen, har utvecklats något annorlunda än vad vi kanske har förväntat oss. Kriget som har rasat nere på kontinenten har pågått nästan 100 år och de Svenska västindiska kolonierna används som fångkolonier för dissidenter. En alternativhistorisk värld visas upp, där idag kända personer delvis har andra roller, bland annat en känd tv-personlighet.

Det finns även ett antal andra referenser både från Metropolis och Bladerunner- även Strindbergs texter får ett liten annan betydelse i serien.

Serie: Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal

Kritik

Skrivet av Jessika Ahlström

maj102012

theoOla Skogäng manus och bild

Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal
Ekholm & Tegebjer

I det senaste albumet av Theos ockulta kuriositeter har Ola Skogäng återanvänt de strippar som han haft i olika publikationer tidigare: Nemi (2007-09), Enköpingsposten (7/-21/7 2008) och Sommarserier (2005). För de oinvigda kan jag berätta att Theo är något så udda som en från början mänsklig man som för länge sedan blivit förvandlad till en brunbjörn. Han driver en liten butik i Gamla Stan där han säljer ockulta böcker och allehanda sådana kuriositeter som hör området till. Med jämna mellanrum hjälper han sin vän Max vid specialroteln för oförklarliga fall vid Stockholmspolisen.

Max ramlar ihop vid Medborgarplatsen på väg till arbetet och tas in på Danderyds sjukhus (som boende i Stockholm undrar jag om inte Södersjukhuset hade varit närmare). När Theos väninna Helga dyker upp vaknar Max upp ur koman men, det är inte längre Max som befinner sig i kroppen, det är några andra.

Helga vill först att de skall ta skallröntgen på Max, det måste vara en ordentlig hjärnskakning eller värre som får honom att bete sig så. Theo å andra sidan, är väl medveten om att det inte kommer att visa någonting utan beger sig snabbt till Fader Lukas i Katolska Domkyrkan och ber honom att utföra en exorcism på Max. Det går dock inte så bra för den stackars prästen, utan Theo blir ombedd att uppsöka Imamen Abu Carras i Medborgarplatsens moské. Där får han reda på att det inte är en katolsk demon som besitter Max utan en djinn, som inte bara är farlig utan dessutom verkar vara förvirrad.

Samtidigt försiggår något oroväckande ute på Falköpingsslätten. Vid Ålleberg har det samlats en skara med kåpklädda individer som förbereder och inväntar sin mästares återkomst tillsammans med dennes andeguide. Har det här någonting att göra med den djinn som huserar i Max lekamen?

Tidskrifter: Stanley Gibbons Stamp catalogue Part 5 Czech Republic, Slovakia & Poland (also covering Czechoslovakia). 7 th Edition

Kritik

Skrivet av Stefan Hammarén

maj062012

Katalogen är en trevlig upptäcktFilatelistik propaganda

Stanley Gibbons Stamp catalogue Part 5 Czech Republic, Slovakia & Poland (also covering Czechoslovakia). 7 th Edition
Stanley Gibbons www.stanleygibbons.com

Frimärken har ofta tryckts i propagandasyfte. Det vore intressant att få kännedom om det hade någon särdeles gynnsam effekt. Jag misstänker folk svårligen blir indoktrinerade genom frimärken, inte ens om samlandet är en uppslukande hobby.

Även som motivsamlare håller man sig i regel nykter mot påverkan. Vissa motiv kan vara skrattretande, i de flesta fall är de enbart trista. Jag tror inte ens den mest inbitne medlöparen och partifunktionären från hjärntvättningsbyrån frankerar sina brev i propagandasyfte.

Hur helst gick de forna östblocksländerna starkt in för att visa upp sin goda politik i bildmotiv, till frimärken, affischer, skolplanscher, ja lite överallt.

Även från början var frimärken propagandainstrument. En bild av regenten skulle visa på nationalism. Senare blev det vanligare att återspegla livet genom historia, kultur, idrott och politik.

Serie: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn; Walking Dead volym 3: I tryggt förvar

Kritik

Skrivet av Jessika Ahlström

apr182012

Bakom lås och bom finns inga monsterVem är sund i en osund värld

Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn
Walking Dead volym 3: I tryggt förvar
Översättning: Sara Årestedt

Färden går vidare för Rick Grimes och hans grupp med överlevare. Hans fru Lori börjar nu bli synligt gravid och väcker alla varje morgon med att rusa ut ur husbilen för att spy eller, snarare, för att få känna magsyran i munnen. Att, som Sara Årestedt, använda uttrycket ”klöka” kan jag tycka är lite väl dialektalt även om det finns med i Svenska Akademins ordbok. Vad är det för fel med att använda kväljningar, att kväljas som alla i Sverige skulle förstå utan att haka upp sig på ett smått obegripligt uttryck? Visst skall man vara stolt över dialekter men då bör man även vara medveten om de dialektala egenheterna också. I övrigt har Sara åter igen gjort en bra översättning.

Lori är förresten en karaktär som jag tyvärr är väldigt trött på. Hennes alternativa uppförande i tvserien har knappast fått mig att gilla henne mera, snarare tvärtom. Okej att hon förmodligen hade en dräglig tillvaro som hemmafru innan zombieutbrottet men nu kan hon ju för sjutton knappast tro längre att allt kan bli som vanligt igen eller att hennes inrutade vardag skulle kunna överföras till denna nya, ständigt spänningsfyllda tillvaro som de lever i. Nog för att hon har fått ett trauma men det har ju alla som överlevt. Alla hanterar trauman olika men kärnan som finns är lika för alla. Förresten, hantera traumat – finns det tid och möjlighet för det i den här nya världen? Knappast. De existerar i en tillvaro inte olik skyttegravslivet för soldaterna under första världskriget.

Loris synsätt börjar i tredje albumet att kännas mer än lovligt tröttsamt. Som läsare kan jag anse att det torde vara mer än uppenbart att de som överlevt i ett fängelse med stor sannolikhet är interner. Det skulle åtminstone jag personligen ha utgått ifrån. Men, bara för att man är en intern behöver det inte betyda att man genast, automatiskt kommer att upprepa sitt brott igen, tala sanning om det eller helt igenom vara en rutten karaktär. Alla individer är mångfacetterade.

Serie: Kim W. Andersson; Alena

Kritik

Skrivet av Jessika Ahlström

apr172012

Nu är det klipptMol Alena

Kim W. Andersson
Alena
Kolik Förlag

För ett år sedan dog Alenas bästa vän Josefin, som hon delade allt med. Nu går Alena i en dyr, exklusiv privatskola (skall man vara petig betyder internat att man är inackoderad) där hon inte känner sig välkommen.

Lacrosseteamets bästa lagmedlem och tillika populäraste flickan Filippa, gillar inte henne. Filippa gillar inte heller att den kille som hon själv är intresserad av, Fabian, är intresserad av Alena på det sätt som hon själv skulle vilja bli bekräftad.

Kort sagt är det motigt att gå iväg till skolan varje dag för Alena. Hon saknar sin vän Josefin och önskar att hon inte vore död. Men, ÄR hon verkligen död eller börjar Alena förlora förståndet?

Kim W. Andersson har skapat en, för svenska serier, vältecknad serie men handling i så gott som varje ruta. Berättelsen känns däremot inte så typiskt svensk. Även om mobbning är en mycket daglig företeelse i Sverige så känns privatskolans sfär allt annat är typisk. Amerikansk rimmar bättre med hela historien, i synnerhet med Lacrosse, skoluniformer och miljöerna i övrigt. Kanske satsar Andersson och Kolik på en internationell framgång?

På det hela taget är det en okej berättelse, handlingen känns igen från flera high school scenarion och är rätt rak och uppenbar för läsaren. Som läsare med konstutbildning och relativt intresserad serieläsare undrar jag om Andersson medvetet valt att porträttera alla med svensk uppnäsa och ”grisansikten”. Idag är fenotypen betydligt mera uppblandad. Kanske inte i privatskolans klientel med deras ”inavel” som Andersson själv uttrycker det i serien. Är då liknelsen med svinen ett uttryck för svinaktigt beteende?

Serie: Text: Johanna Koljonen, Bild: Nina von Rüdiger ;Oblivion High vol 1

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

apr132012

Nakenjanne ?Kolgårdsågren

Text: Johanna Koljonen, Bild: Nina von Rüdiger
Oblivion High vol 1
Kolik förlag

Manga, den japanska serieformen, har aldrig varit mer populär än idag. Varje timme produceras och tecknas troligtvis en mangaserie någonstans i världen.

Under 1900-talets början fann flertalet tecknare sin inspiration från den amerikanska serieformen i dåtidens dagstidningar. Idag är det istället det japanska formspråket som tilltalar en ny generation serieskapare.

I Japan är manga den form som merparten av serier presenteras i. Och, till skillnad från hur serier oftast uppfattas i Sverige, är det alla genres som tecknas. Allt från barnserier, äventyrsserier och vuxenserier finns i mangastil.

Den speciella genrestil som har uppkommit har även varit något av dess stora problem för många rättrådiga debattörer, speciellt i Sverige. Nu kommer inte den här recensionen bli en artikel om den så kallade mangadebatten som har förts i Sverige under ett par år, det är istället serien ”Oblivion High vol 1” som kommer att dryftas.

Serien som redan har getts ut i Finland är en rätt konventionell mangaserie riktat till yngre tonåringar med allt vad det innebär.

Historien tar sin början med att den japanske utbytesstudenten Nix, en ”nakenbadande lallare” kommer till den svenskkoreanska familjen Soon som bor i Upplands väsby, för övrigt hemtrakter för de båda serieskaparna.

De goda vännerna Nin och Soon Mi är bästisar och brukar tonårshänga nästan varje dag. Oturligt nog tillhör de töntarna bland skolgängen.

Det finns flera andra tuffare gäng som bestämmer spelreglerna på skolgården. Främst är det Leila och Paula som lägger hinder i vägen för de två hjältarna. Men det är inte alla problem. Vem är egentligen den mystiska japanen Nix? Underliga saker börjar hända runt omkring honom. Speciellt är det hans förkärlek till vatten och instrument som är väldigt udda. Nix är väldigt bra på att spela, så bra att folk blir som förhäxade när han spelar.

Litteratur: Provins nr 1, 2012

Kritik

Skrivet av Benny Holmberg

mar282012

Provins första nummer 2012Litterära gener i norr

Provins nr 1, 2012
Norrländsk litterär tidskrift
redaktör Erik Jonsson

”Det är 28 grader kallt och kolsvart”. Så inleder redaktör Erik Jonsson det nya Provinsåret med ett något kulet anslag. Han konstaterar att många med honom i norr 'harvar på i snålblåsten', i försöken att idka kultur och positionera sig. Mänsklig värme sökes och ett perspektiv vidare än Norrlands eftersträvas men att det gemensamma avstampet görs 'i en kall landsända'. Den norrländska självbilden brottas som ofta med avstånd och kyla i natur och kultur. Råder det nya numret av Provins bot på detta?

Man går in på de litterära släktskapen. Den stora gemensamma nämnaren är den imponerande författarsläkten Zackris i Västerbotten som nu sensationellt utökas och genererar ytterligare nedkomster. Denna flödiga författarådra som löper genom Burträsk socken och som genom genetisk och social spridning skapat författare som Torgny Lindgren, Sara Lidman, PEO Enqvist, Birger Vikström, Åke Lundgren med flera har nu utökats med namn som Henning och Ernst Sjöström, Kurt och Anita Samuelsson. Jan Fredman i Burträsk, lärare och energisk släktforskare berättar intressant om Zackrissläkten, om att han tagit ett steg sidovis längs släktlinjerna och införlivat nya namn i den imponerande släktraden. Man skulle kunna benämna den nya sträckningen i den västerbottniska författargenetiken som Nicodemussläkten då de inkorporerade anfäderna är Nicodemus Håkansson, storbonde och länsman med hustru Margareta Persdotter i Burträsk socken. Jan Fredman skriver: ”Jag tror att såväl det genetiska som det sociala arvet kan ha spelat en betydande roll ifråga om att föra författartalang från den ena generationen till den andra”

Provins hanterar också närmare släktrelationer. Syskonen Helga och Verner Boström och syskonen Henning och Ernst Sjöström. Bröderna Sjöströms bråk om vem av bröderna som skrivit vad i Hennings verk är en intrikat släkthistoria som Kalle Lind återger i en artikel om Henning Sjöström advokaten, författaren, yngsta barnet i en tolvbarnaskara i Västerbotten och som enligt Lind överraskar i sitt författarskap.

Provins har också utsnitt ur texter av författare som härstammar eller är emigranter från norr. Här finns bland andra Lucas Erixon och Jonas Sjöstedt.

Ett annat grepp är att återuppliva författarskap vars verk nedlagts i tidens glömska. Gunnar Balgård fascineras av Thorsten Jonssons debut 'Som det brukar vara' för 73 år sedan och dess betydelse för det framtida användandet av den västerbottniska dialekten i litteraturen. Helga Boströms okända författarskap och den diktande brodern Verner Broström aktualiseras. Artikeln om Helga Boström av Niklas Åkerlund och utdraget ur hennes bok Fångad skildrar en kvinna som ansatts hårt i livet. Det handlar om hur hon som ung i själslig nöd spärrades in på ett hem för gamlingar. Johan Jönson berättar om inflytandet hennes bror diktaren Verner Boström har haft på honom och hur han uppsöker dennas hemtrakt Haukijärvi på den plats där hans hus stod:”Jag försökte föreställa mig hur Boströms språk och skrivande kunde äga rum därinne”.