Tidskrifter

Serier: Per Demervall & Ola Skogäng; Döda rummet- Strindbergs sista drömspel

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

maj142012

Titanen i sin järnlungaOch i evigheten bryts även dödens pilar

Per Demervall & Ola Skogäng
 Döda rummet- Strindbergs sista drömspel
Ekholm & Tegebjer

Hur skulle världen sett ut om slottet Tre kronor aldrig brunnit ner? Eller, om stormaktstidens Sverige aldrig kollapsat? Eller något mer spännande: Avled verkligen August Strindberg den 14 maj 1912? Alla dessa frågor ställs i den spännande serien ”Döda rummet”, och en del andra därtill, ett samarbete mellan serieveteranen Per Demervall och Ola Skogäng.

Historien tar sin början 2012 då journalisten Arvid Falk, med hjälp av Fanny Flod, under ett par år har undersökt den ytterst hemliga Strindbergssällskapet och dess ledare Don Bernadotti. Ett seglivat rykte gör gällande att Strindberg aldrig dog utan försvann, var han finns är det ingen som vet.

Världen, som vi delvis känner igen, har utvecklats något annorlunda än vad vi kanske har förväntat oss. Kriget som har rasat nere på kontinenten har pågått nästan 100 år och de Svenska västindiska kolonierna används som fångkolonier för dissidenter. En alternativhistorisk värld visas upp, där idag kända personer delvis har andra roller, bland annat en känd tv-personlighet.

Det finns även ett antal andra referenser både från Metropolis och Bladerunner- även Strindbergs texter får ett liten annan betydelse i serien.

Serie: Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal

Kritik

Skrivet av Jessika Ahlström

maj102012

theoOla Skogäng manus och bild

Theos ockulta kuriositeter – I dödsskuggans dal
Ekholm & Tegebjer

I det senaste albumet av Theos ockulta kuriositeter har Ola Skogäng återanvänt de strippar som han haft i olika publikationer tidigare: Nemi (2007-09), Enköpingsposten (7/-21/7 2008) och Sommarserier (2005). För de oinvigda kan jag berätta att Theo är något så udda som en från början mänsklig man som för länge sedan blivit förvandlad till en brunbjörn. Han driver en liten butik i Gamla Stan där han säljer ockulta böcker och allehanda sådana kuriositeter som hör området till. Med jämna mellanrum hjälper han sin vän Max vid specialroteln för oförklarliga fall vid Stockholmspolisen.

Max ramlar ihop vid Medborgarplatsen på väg till arbetet och tas in på Danderyds sjukhus (som boende i Stockholm undrar jag om inte Södersjukhuset hade varit närmare). När Theos väninna Helga dyker upp vaknar Max upp ur koman men, det är inte längre Max som befinner sig i kroppen, det är några andra.

Helga vill först att de skall ta skallröntgen på Max, det måste vara en ordentlig hjärnskakning eller värre som får honom att bete sig så. Theo å andra sidan, är väl medveten om att det inte kommer att visa någonting utan beger sig snabbt till Fader Lukas i Katolska Domkyrkan och ber honom att utföra en exorcism på Max. Det går dock inte så bra för den stackars prästen, utan Theo blir ombedd att uppsöka Imamen Abu Carras i Medborgarplatsens moské. Där får han reda på att det inte är en katolsk demon som besitter Max utan en djinn, som inte bara är farlig utan dessutom verkar vara förvirrad.

Samtidigt försiggår något oroväckande ute på Falköpingsslätten. Vid Ålleberg har det samlats en skara med kåpklädda individer som förbereder och inväntar sin mästares återkomst tillsammans med dennes andeguide. Har det här någonting att göra med den djinn som huserar i Max lekamen?

Tidskrifter: Stanley Gibbons Stamp catalogue Part 5 Czech Republic, Slovakia & Poland (also covering Czechoslovakia). 7 th Edition

Kritik

Skrivet av Stefan Hammarén

maj062012

Katalogen är en trevlig upptäcktFilatelistik propaganda

Stanley Gibbons Stamp catalogue Part 5 Czech Republic, Slovakia & Poland (also covering Czechoslovakia). 7 th Edition
Stanley Gibbons www.stanleygibbons.com

Frimärken har ofta tryckts i propagandasyfte. Det vore intressant att få kännedom om det hade någon särdeles gynnsam effekt. Jag misstänker folk svårligen blir indoktrinerade genom frimärken, inte ens om samlandet är en uppslukande hobby.

Även som motivsamlare håller man sig i regel nykter mot påverkan. Vissa motiv kan vara skrattretande, i de flesta fall är de enbart trista. Jag tror inte ens den mest inbitne medlöparen och partifunktionären från hjärntvättningsbyrån frankerar sina brev i propagandasyfte.

Hur helst gick de forna östblocksländerna starkt in för att visa upp sin goda politik i bildmotiv, till frimärken, affischer, skolplanscher, ja lite överallt.

Även från början var frimärken propagandainstrument. En bild av regenten skulle visa på nationalism. Senare blev det vanligare att återspegla livet genom historia, kultur, idrott och politik.

Serie: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn; Walking Dead volym 3: I tryggt förvar

Kritik

Skrivet av Jessika Ahlström

apr182012

Bakom lås och bom finns inga monsterVem är sund i en osund värld

Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn
Walking Dead volym 3: I tryggt förvar
Översättning: Sara Årestedt

Färden går vidare för Rick Grimes och hans grupp med överlevare. Hans fru Lori börjar nu bli synligt gravid och väcker alla varje morgon med att rusa ut ur husbilen för att spy eller, snarare, för att få känna magsyran i munnen. Att, som Sara Årestedt, använda uttrycket ”klöka” kan jag tycka är lite väl dialektalt även om det finns med i Svenska Akademins ordbok. Vad är det för fel med att använda kväljningar, att kväljas som alla i Sverige skulle förstå utan att haka upp sig på ett smått obegripligt uttryck? Visst skall man vara stolt över dialekter men då bör man även vara medveten om de dialektala egenheterna också. I övrigt har Sara åter igen gjort en bra översättning.

Lori är förresten en karaktär som jag tyvärr är väldigt trött på. Hennes alternativa uppförande i tvserien har knappast fått mig att gilla henne mera, snarare tvärtom. Okej att hon förmodligen hade en dräglig tillvaro som hemmafru innan zombieutbrottet men nu kan hon ju för sjutton knappast tro längre att allt kan bli som vanligt igen eller att hennes inrutade vardag skulle kunna överföras till denna nya, ständigt spänningsfyllda tillvaro som de lever i. Nog för att hon har fått ett trauma men det har ju alla som överlevt. Alla hanterar trauman olika men kärnan som finns är lika för alla. Förresten, hantera traumat – finns det tid och möjlighet för det i den här nya världen? Knappast. De existerar i en tillvaro inte olik skyttegravslivet för soldaterna under första världskriget.

Loris synsätt börjar i tredje albumet att kännas mer än lovligt tröttsamt. Som läsare kan jag anse att det torde vara mer än uppenbart att de som överlevt i ett fängelse med stor sannolikhet är interner. Det skulle åtminstone jag personligen ha utgått ifrån. Men, bara för att man är en intern behöver det inte betyda att man genast, automatiskt kommer att upprepa sitt brott igen, tala sanning om det eller helt igenom vara en rutten karaktär. Alla individer är mångfacetterade.

Serie: Kim W. Andersson; Alena

Kritik

Skrivet av Jessika Ahlström

apr172012

Nu är det klipptMol Alena

Kim W. Andersson
Alena
Kolik Förlag

För ett år sedan dog Alenas bästa vän Josefin, som hon delade allt med. Nu går Alena i en dyr, exklusiv privatskola (skall man vara petig betyder internat att man är inackoderad) där hon inte känner sig välkommen.

Lacrosseteamets bästa lagmedlem och tillika populäraste flickan Filippa, gillar inte henne. Filippa gillar inte heller att den kille som hon själv är intresserad av, Fabian, är intresserad av Alena på det sätt som hon själv skulle vilja bli bekräftad.

Kort sagt är det motigt att gå iväg till skolan varje dag för Alena. Hon saknar sin vän Josefin och önskar att hon inte vore död. Men, ÄR hon verkligen död eller börjar Alena förlora förståndet?

Kim W. Andersson har skapat en, för svenska serier, vältecknad serie men handling i så gott som varje ruta. Berättelsen känns däremot inte så typiskt svensk. Även om mobbning är en mycket daglig företeelse i Sverige så känns privatskolans sfär allt annat är typisk. Amerikansk rimmar bättre med hela historien, i synnerhet med Lacrosse, skoluniformer och miljöerna i övrigt. Kanske satsar Andersson och Kolik på en internationell framgång?

På det hela taget är det en okej berättelse, handlingen känns igen från flera high school scenarion och är rätt rak och uppenbar för läsaren. Som läsare med konstutbildning och relativt intresserad serieläsare undrar jag om Andersson medvetet valt att porträttera alla med svensk uppnäsa och ”grisansikten”. Idag är fenotypen betydligt mera uppblandad. Kanske inte i privatskolans klientel med deras ”inavel” som Andersson själv uttrycker det i serien. Är då liknelsen med svinen ett uttryck för svinaktigt beteende?

Serie: Text: Johanna Koljonen, Bild: Nina von Rüdiger ;Oblivion High vol 1

Kritik

Skrivet av Alexander Sanchez

apr132012

Nakenjanne ?Kolgårdsågren

Text: Johanna Koljonen, Bild: Nina von Rüdiger
Oblivion High vol 1
Kolik förlag

Manga, den japanska serieformen, har aldrig varit mer populär än idag. Varje timme produceras och tecknas troligtvis en mangaserie någonstans i världen.

Under 1900-talets början fann flertalet tecknare sin inspiration från den amerikanska serieformen i dåtidens dagstidningar. Idag är det istället det japanska formspråket som tilltalar en ny generation serieskapare.

I Japan är manga den form som merparten av serier presenteras i. Och, till skillnad från hur serier oftast uppfattas i Sverige, är det alla genres som tecknas. Allt från barnserier, äventyrsserier och vuxenserier finns i mangastil.

Den speciella genrestil som har uppkommit har även varit något av dess stora problem för många rättrådiga debattörer, speciellt i Sverige. Nu kommer inte den här recensionen bli en artikel om den så kallade mangadebatten som har förts i Sverige under ett par år, det är istället serien ”Oblivion High vol 1” som kommer att dryftas.

Serien som redan har getts ut i Finland är en rätt konventionell mangaserie riktat till yngre tonåringar med allt vad det innebär.

Historien tar sin början med att den japanske utbytesstudenten Nix, en ”nakenbadande lallare” kommer till den svenskkoreanska familjen Soon som bor i Upplands väsby, för övrigt hemtrakter för de båda serieskaparna.

De goda vännerna Nin och Soon Mi är bästisar och brukar tonårshänga nästan varje dag. Oturligt nog tillhör de töntarna bland skolgängen.

Det finns flera andra tuffare gäng som bestämmer spelreglerna på skolgården. Främst är det Leila och Paula som lägger hinder i vägen för de två hjältarna. Men det är inte alla problem. Vem är egentligen den mystiska japanen Nix? Underliga saker börjar hända runt omkring honom. Speciellt är det hans förkärlek till vatten och instrument som är väldigt udda. Nix är väldigt bra på att spela, så bra att folk blir som förhäxade när han spelar.

Litteratur: Provins nr 1, 2012

Kritik

Skrivet av Benny Holmberg

mar282012

Provins första nummer 2012Litterära gener i norr

Provins nr 1, 2012
Norrländsk litterär tidskrift
redaktör Erik Jonsson

”Det är 28 grader kallt och kolsvart”. Så inleder redaktör Erik Jonsson det nya Provinsåret med ett något kulet anslag. Han konstaterar att många med honom i norr 'harvar på i snålblåsten', i försöken att idka kultur och positionera sig. Mänsklig värme sökes och ett perspektiv vidare än Norrlands eftersträvas men att det gemensamma avstampet görs 'i en kall landsända'. Den norrländska självbilden brottas som ofta med avstånd och kyla i natur och kultur. Råder det nya numret av Provins bot på detta?

Man går in på de litterära släktskapen. Den stora gemensamma nämnaren är den imponerande författarsläkten Zackris i Västerbotten som nu sensationellt utökas och genererar ytterligare nedkomster. Denna flödiga författarådra som löper genom Burträsk socken och som genom genetisk och social spridning skapat författare som Torgny Lindgren, Sara Lidman, PEO Enqvist, Birger Vikström, Åke Lundgren med flera har nu utökats med namn som Henning och Ernst Sjöström, Kurt och Anita Samuelsson. Jan Fredman i Burträsk, lärare och energisk släktforskare berättar intressant om Zackrissläkten, om att han tagit ett steg sidovis längs släktlinjerna och införlivat nya namn i den imponerande släktraden. Man skulle kunna benämna den nya sträckningen i den västerbottniska författargenetiken som Nicodemussläkten då de inkorporerade anfäderna är Nicodemus Håkansson, storbonde och länsman med hustru Margareta Persdotter i Burträsk socken. Jan Fredman skriver: ”Jag tror att såväl det genetiska som det sociala arvet kan ha spelat en betydande roll ifråga om att föra författartalang från den ena generationen till den andra”

Provins hanterar också närmare släktrelationer. Syskonen Helga och Verner Boström och syskonen Henning och Ernst Sjöström. Bröderna Sjöströms bråk om vem av bröderna som skrivit vad i Hennings verk är en intrikat släkthistoria som Kalle Lind återger i en artikel om Henning Sjöström advokaten, författaren, yngsta barnet i en tolvbarnaskara i Västerbotten och som enligt Lind överraskar i sitt författarskap.

Provins har också utsnitt ur texter av författare som härstammar eller är emigranter från norr. Här finns bland andra Lucas Erixon och Jonas Sjöstedt.

Ett annat grepp är att återuppliva författarskap vars verk nedlagts i tidens glömska. Gunnar Balgård fascineras av Thorsten Jonssons debut 'Som det brukar vara' för 73 år sedan och dess betydelse för det framtida användandet av den västerbottniska dialekten i litteraturen. Helga Boströms okända författarskap och den diktande brodern Verner Broström aktualiseras. Artikeln om Helga Boström av Niklas Åkerlund och utdraget ur hennes bok Fångad skildrar en kvinna som ansatts hårt i livet. Det handlar om hur hon som ung i själslig nöd spärrades in på ett hem för gamlingar. Johan Jönson berättar om inflytandet hennes bror diktaren Verner Boström har haft på honom och hur han uppsöker dennas hemtrakt Haukijärvi på den plats där hans hus stod:”Jag försökte föreställa mig hur Boströms språk och skrivande kunde äga rum därinne”.

Konst/Tidskrift: Paletten Nr 4 : 2011-1 : 2012

Kritik

Skrivet av Allan Persson

mar062012

Estetisk teori

Det senaste omslagetPaletten Nr 4 : 2011-1 : 2012

Anthony Marcellini och Matthew Rana vill ha ett mindre människoorienterat perspektiv inom social praktik, denna konstinriktning som i allt väsentligt blivit synonym med den myntade relationella estetiken. De driver argumentet att även föremål, teknisk utrustning, men även mer efemära krafter, ska omfattas av en definition för social praktik. (Av artikelbilderna att döma, besitter även mobiltelefoner ”agenskap”.)

Uppdelningen subjekt/objekt är för snäv för konstnärerna/författarna och en mer inkluderande lösning finner de hos bland andra teoretikern Jane Bennetts begrepp ”tingmakt”. Synd bara att så mycket hängs upp på bennettiansk fenomenologi.

Detta och mycket mer i konsttidskriften Palettens senaste nummer. Tidskrifter av denna kaliber är ofta polycentriska; trots att redaktionen förhåller sig till en tematisk ton är texterna så djupgående att man även i dess spår finner nya rafflande ämnestrådar. Nr 4 : 2011 bekräftar denna regel: den genomkorsas av en sociopolitisk pulsåder, precis som de två tidigare numren, dock utan reell knutpunkt. Något som försvårar en generell resumé.

En klart tankeväckande artikel är Erik Anderssons ”Konstnärlig forskning och den positivistiske andre”, där tesen är denna: konstnärlig forskning har en självbild som tar spjärn mot den övriga vetenskapliga forskningen, forskning som man bekvämt ser som sin raka motsats vad gäller epistemologiska grundvalar och metod.

Den estetiska forskningen livnär sig på myten att konventionell forskning nu som förr är ”positivistisk”, vilket är en gravt ”anakronistisk” uppfattning enligt Andersson.

Konstnärlig forskning är visserligen flexibel, ”öppen”, ”individualistisk” med mera – men man har inte monopolet längre: andra fält är minst lika tvärvetenskapliga och nyfikna. Forskare på konstens område bör därför revidera sin ”positivistiske andre” som självbildskapande antites, menar Andersson. Man kan ju lära av andra fält. Bra poäng.

Med tanke på de filosofiska fundament som angrips i relation till konsten i dessa två texter kommer en betydande del av detta nummer in på tung estetisk teori, och utgör sålunda ett mäktigt centrum.

Tidskrifter: Hjärnstorm nr 110, 2012

Kritik

Skrivet av Christer B Johansson

mar032012

A formidable orchestrina

omslag 110 Hjärnstorm nr 110, 2012
Författare bl a Thomas Sjösvärd, Maria Hirvi-Ijäs, Björn Larsson, Camilla Larsson, Kristoffer Leandoer och Sofia Åkesdotter.

HJÄRNSTORM har aldrig tillhört mina favoriter bland tidskrifterna. Lite för vag. Eterisk, hermetisk. Att den sysslar med estetik ska däremot inte vändas mot den: det är så vitt jag förstår Hjärnstorms syfte. För övrigt överlever den år efter år så den har säkert en stadig läsekrets. Nummer 110 finner jag riktigt intressant. Numret domineras stort av IKEA, en där finns också plats för en fyllig intervju med de tre kvinnliga konstnärerna bakom installationsprojektet "Jenny född 1910 död 2006", en essä om Mallarmé utifrån ett fotografi av författaren (Leandoer) och ett reportage om hemlöshet i Helsinki med filosofiska och historiska utvikningar av Hirvi-pjäs.

IKEA? säger ni - ironi? Alls icke. Högst seriöst om något vi älskar att hata - och dess upphovsman och hur han uppfunnit sig själv. Bitvis briljant, bitvis banalt (Vi har hört den förut!). Det är väl så det ska vara. Historiedelen kan ni hoppa över; den ger inget utövar vad alla vet. Resten är läsvärt.

Intressantast är dock bilderna på vad den i stort sett okända Jenny lämnade efter sig vid sin död vid 95 års ålder. Ett urval bilder - 112 av mer än 4000 - berättar en hel del om en människas liv, och Åkesdotters intervju med Terese Bolander, Kristina Stark och Nanna de Wilde återger en del av den känsla de tre hade när de arbetade med projektet. Ganska rörande, om man få säga så.

Ganska gripande är också Leandoers funderingar kring fotografiet på Stepháne Mallarmé där han sitter vid sin skrivpulpet 1895 och ser gammal och trött ut, med en prydligt vikt pläd runt nacken ner på båda axlarna. Som den detaljens mästare Leandoer alltid varit i sitt skrivande, får han ut en hel del av sitt kontemplerande kring den smårutiga pläden och den trötte, redan världsberömde författaren. Det hela blir till ett filosofiskt resonemang, stillsamt och finstämt, kring tingen, symboliken i ting, naturligt kontra människogjort, och utvikningar till Monika Fagerholm, Gandhi, Pierre Loti, Peter Cornell, Maeterlinck, (tidskriften) Vogue. Och så vidare. Tvära kast - men logiska. Bör läsas.

Tidskrifter: Provins nr 4, 2011

Kritik

Skrivet av Benny Holmberg

feb132012

Uppdaterad och välbevarad jubilar

Provins 4-2011Provins nr 4, 2011
Norrländsk litterär tidskrift
redaktör Erik Jonsson

Inledningsvis kan man konstatera två saker vad gäller tidskriften Provins. Den har funnits väldigt länge för att vara tidskrift och den är minst av allt provinsiell. Trettio år (1981-2011) har den i ryggraden och äger en diger historia som inte bara vittnar om ett troget och stadigt perspektiv på den norrländska litteraturen med stor insideskunskap utan också om en bibehållen utblick bortom den egna horisonten.

Detta jubileumsnummer innehåller bland annat texter från gratulanter av skilda valörer som pekar ut varför Provins är och har varit betydelsefull för den norrländska litteraturen i allmänhet och för dem själva i synnerhet. Flera av anmälarna har debuterat i Provins eller erbjudits publicering där. Eller som Katarina Mazetti uttrycker det: ”Det var tidskriften man kunde bli publicerad i, när snorkiga litterära magasin baserade i Stockholmstrakten tackade nej”

En hörnpelare i numret är hyllningen av Sara Lidman och placeringen av henne som mycket betydelsefull för tidskriftens födelse och dignitet. Det är mäkta intressant att höra om hennes anteckningar efter Vietnamrörelsens avsomnande när hon hamnar i ett politiskt tomrum och hennes roll i offentligheten svalnar av och hon återvänder till stugan i Missenträsk i Norra Västerbotten. Annelie Brännström Öhman docent i litteraturvetenskap vid Umeå universitet ger en bild av hur Sara Lidman i sina dagböcker funderar kring hur hon skall ge röst åt tomheten mellan människorna i trakten när hon är i färd med att sjösätta sitt sista stora romanprojekt, det om Jernbanan. En av de få dikter Lidman gått ut med finns också med.

Carl Åkerlund återanvänder tre böcker om resor till Hanoi, det gäller Sara Lidmans Samtal i Hanoi, Susan Sontags Resa till Hanoi och dessutom lite av Lidmans Fåglarna i Nam Dinh och han ställer i ett pågående arbete frågan: Vad är möjligt i ett möte mellan dessa? Vad är inte möjligt?

Tidskrifter: Papi #12/13

Kritik

Skrivet av Freke Räihä

jan272012

Man vinner när samtliga kommit överens om att man fått ett rikare liv

Papi #12/13Papi #12/13

Med detta nummer utmanas ytterligare en gång tidskriftsformatet. Jag får en känsla av att Papi gör det; leker med format, med läsaren, med språket. Gott och väl. Ibland är det möjligt att se hur det fungerar, därför det är inte alla förunnat att lyckas med detta konststycke. 

Papi kommer denna gång – kanske skulle jag säga kom i denna form för ett tag sedan; anmälan har dragit ut på tiden och hungriga magar har ingen respekt för litteratur – som en låda i kartongfärgad kartong. Det får den att se mycket hemlighetsfull ut. 

Sedan öppnas den och ögonen faller på ”Spelregler”; inte den traditionstyngda innehållsförteckningen – eller är det egentligen regler för läsningen som är en förteckning på innehållet. Förutsättningarna. Läsningen sägs vara för ett obegränsat antal, det är inte en engångsvara detta med kulturtidskrifter. 

De tåls att återläsas, återkomma till, åter till referatet; man kan också sitta i ensamhet. Att läsa en text kan ta – förslår redaktionen och gästredaktör Kristian Hallberg – ett helt liv. Det gör det. Även om dess text kan naggas i kanterna av spelarna. Det föreslås att vi kan vara vårdslösa för att vi är vårdslösa. Lösta från vård eller dess motiv. Spelet börjar.

Spelet gör ont i läsaren, vi träder genom textens memory-liknande brickspel in och tillbaka till en ungdom, barndom; vi spelar om synen på vår egen barndom, våra minnen och det vi vill att våra minnen ska vara. Jag spelar ensam. Min son sover. 

Tidskrift: Skörvnöpparn (tidskrift) Volym 3 – årgång 2011, häfte 1

Kritik

Skrivet av Stefan Hammarén

jan102012

Krypbra artiklar om baggar och flugor

Nordiska insekterSkörvnöpparn (tidskrift) Volym 3 – årgång 2011, häfte 1
Redaktör Anders Nilsson

Skörvnöpparn är en slags vildare, friare fortsättning på tidskriften Natur i Norr, som Anders Nilsson var redaktör på, men han fortsätter mer enväldigt fritt med Skörvnöpparn som sin egen tidskrift. Det är en entomologisk tidskrift, om insekter alltså, med viss prioritet om skalbaggar kan man tänka sig, som är hans forskningsområden. Men inte därför jag anmäler denna, utan för att den på ett högst förtjänstfullt sätt och lika intressant, partiellt och parallellt är tillika dels en litteraturtidskrift. Faktiskt. Han får detta att gå ihop. Man får sina godbitar här, oavsett man är entomolog (eller insektintresserad) eller litteraturfrälst, och om båda, inte sämre heller.

I detta nummer finns fullt krypbra artiklar om baggar och flugor, och roligt med bilder på resta tidsfristens aedeagi, och intressant genomgång av och aspekter om samlande inte minst, med etc-material. Men det är litteraturbitarna jag egentligen vill ropa ut. Nilsson kör med en helt enastående fantastisk långkörare som tidigare redan pågått i Natur i Norr, och fortsätter utbreda sig i Skörvnöpparn, det går under devisen ”Insekternas litteraturhistoria, och är nu framme vid del 32. Han tillsammans med Göran Sjöberg analyserar, och gör böcker intressanta som haft på något mer initierat sätt insekter i handlingen, om författaren bemödat sig att använda sig av insekter. Det räcker inte att man strövis lagt ut en fluga på fönstret självfallet. Här avslöjas sedan om författaren kunnat sin sak, men det intressanta att de belägger många tolkningar i sina analyser och filosoferar om olika möjligheter när författarna inte kanske kunnat sin sak så bra (fastän vem vet ändå om bibetydelser), eller får bekräftelse på att insekterna verkligen tjänar litteraturen. De skriver väldigt trevligt och initierat om insektsromaner, man blir alltid sugen på de böcker de skriver om. Deras hela serie Insekternas litteraturhistoria, förtjänar också en egen stor megavolym, att tänka på den saken. Många skulle säkert kunna läsa den med givet intresse.

Tidskrifter: Nutida Musik 2/2011

Kritik

Skrivet av Oliver Parland

dec172011

Den musikaliska radiokonsten

historisk översikt överRadion och radiokonsten, Nutida Musik 2/2011

Ett nummer som valt radiokonst som tema, rikt mångsidigt kunnigt belyst. Själva tidskriften är en av oundgängliga tidskrifter om musik med seriöst syfte. Och intressant nog lyfter detta nummer fram en dimension som tidigare betraktats som mer perifer, en tjänare till hörspelet, pjäsen eller annan ljudkonst. Men just detta att musiken en tid präglades av performansen, ljud som teater, och då gjorde den musikaliska strukturen till ett ögats ’’ ancilla, tjänarinna’’ i vår allt mer bild och visuellt totaldominerade kultur här söker sig till det område där örat åter ställs i högsätet, och själva den musikaliska klangen och strukturen i samband med den auditiva upplevelsen avgränsar och koncentrerar.

Om vi erkänner det faktum att vi i själva verket länge levt i en wagneriansk era av ”allkonstverkets” dominans, i skuggan av filmkonsten där det ”klassiska” ironiskt nog överlevt i filmmusikens symfoniska orkestermusik, till följd av alla de judiska komponister som på flykt undan nazismen hamnat i Hollywood och där försörjt sig på detta… Med hela ledmotivtekniken etc. bevarad, så ser vi här det omvända, där själva ljudet åter är i fokus och det visuella helt överlämnas åt fantasin att fylla.

Tidskrift: Brand nr 3 2011

Kritik

Skrivet av Christer B Johansson

dec142011

Fortsätt brinna!

Kajsa Ekis Ekman är toppen!Brand nr 3 2011

Att BRAND fortfarande finns var för mig en överraskning. Jag har inte sett någon sälja denna förnäma tidskrift på säkert 20 år, ej heller har jag sett att dem förekommit i tidskriftshyllan på de bibliotek jag frekventerat. Denna gamla anarkistiska fackla tycks numera mest ägna sig åt att undersöka den moderna kommunikationsteknikens möjligheter att skapa opinion för olydnad, det arbetande och maktlösa folkets sista chans att rubba den till synes orubbliga kapitalistiska makten. Men i nummer 3 2011 finns också flera utmärkta analyser av den nuvarande europeiska krisen. Tyvärr nöjer man sig här med att beskriva orsakerna till att den europeiska ekonomin hackar och diskuterar inte vad det kan få för POLITISKA konsekvenser i form av övervakning och upphävande av lagar som garanterar yttrande- och meddelarfrihet t ex. Praktiskt att skylla på islamister, men visst har de lagar som utökad rätt för FRA att spionera på oss som nu förbereds av Beatrice Ask mer att göra med storkapitalets rädsla för det egna folket än med några islamister i Egypten och Pakistan? Med det sagt vill jag ändå rekommendera Agnes Stubers intervju med doktoranden och socialdemokraten Tony Johansson, "Kommer finanskrisen att nå oss?" och och den betydligt mer handlingsinriktade "Upproret mot chockdoktrinen" av den tyske anarkistiske ideologen Detlef Hartmann.

När det gäller den teknik som Brand diskuterar och som skulle göra det möjligt för fler än helprofessionella hackers att allvarligt störa Maktens möjligheter att kommunicera sina intentioner (fast det gör man nog helst internt; vad vi får se är mest rökridåer och festtal) har jag svårt att ha någon ståndpunkt eftersom dessa resonemang ligger högt över min tekniska nivå. Men jag hoppas att det inte bara är romantiska drömmar utan kan bli ett medel att störa kapitalets utveckling mot politisk diktatur. För de som förstår mer än jag TROR jag dock att SAMIRA ARIADADS båda artiklar är begripliga. En heter "Hacka tillsammans" och det låter ju attraktivt.

Tidskrifter: Cartaditalia, Nummer 6 november 2011

Kritik

Skrivet av Gustaf Andersson

nov302011

En översikt av samtida italiensk fotokonst

L'arte è cosa mentaleCartaditalia – en tidskrift tillägnad italiensk samtidskultur
Nummer 6 november 2011.
Chefredaktör: Paolo Grossi.
Gästredaktör: Elio Grazioli.

Det sjätte och det senaste numret av den italienska kulturtidskriften Cartaditalia, som ges ut av det italienska kulturinstitutet med bidrag från stiftelsen Carlo Maurillo Lerici i både svensk och italiensk språkdräkt, fokuserar på fotografi. Som gästredaktör för detta ändamål har Elio Grazioli, som till vardags undervisar på Universitetet i Bergamo, fått ansvaret att belysa och ge en översikt över tillståndet i den nutida fotokonsten i det sydliga avlånga landet. Grazioli är förutom forskare även kritiker och utställningskurator.

Totalt medverkar 14 fotografer med både en kortare presentation författat av Elio Grazioli och ett flertal bilder. Samtliga är stora namn inom den italienska fotokonsten från mitten av 1900-talet fram till dags dato.

I översikten märker men tydligt hur de olika fotograferna kämpar med att i en postmodernistisk tradition försöka förnya och hitta tidigare okända stigar i sitt bildspråk – att vara konkurrensdugliga. Ibland stirrar därför bara bilderna tillbaka och ter sig platta och sterila – men ibland lyfter det och berättar något väsentligt om vårt liv på jorden och skänker bildning och eftertanke.

Tidskrifter: Subaltern 3/11

Kritik

Skrivet av Freke Räihä

nov102011

Slav under ingen

PostkommunisterSubaltern 3/11
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur

I essäistisk, bild och skönlitterär form diskuteras funktionen ängel, i mitt tycke en tankefunktion; därefter får läsaren veta vad det är som krävs för att vara ängel/messias/gud-på-jorden/buddha/etc. Handla utan urskiljning, frigör dina modus från baktankens och eftertankens kedjor. Ensamhet. Stå utan att handla i och utanför samhället. Var närvarande i allt, i ditt utanförskap. Bli inte en predikande kyrka; kväs entreprenörskapet i din själ. Äcklas inte. Älska inte i det erbarmliga. Älska allt i så hög grad att det blir normativt i ditt tycke, i dig, i det som du sedan ut i och in i, från; denna exil. Bli en nomad. I en sådan skönmålade bild av den angeliska traditionen bär denne också vingar sköra; dess motsats, kyrkan står – i dag och genom historien – endast som skapare av världens undergång genom sitt befästande och reproducerande av tanken om hierarkin mellan människor och gud och människor.

Ängeln är i sin tur den tydligaste gränsen mellan gränser, en pedagogisk länk; som de bilder som innefattas i ett panteon. Även om den ursprungliga kristendomen snarare ter sig som en fri rörelse i ett hav av gestik. Så är denna frihet som primitivismen kräver, endast är möjlig, enär samtliga människor genomför samma skifte samtidigt, annars bildas i frihetens ställe endast ännu en elit, ännu en parasitär elit, lik den som Petrus i skapandet av den kristna kyrkans riktiga symbolik – det nedåtvända och underkastade ansiktet, alltså offret (korset), hoppet om ett efterliv (hoppet) och arvsyndens självanklagelser (kärleken) – konstruerat åt eftervärlden.

Tidskrifter Kritiker, nr 20/21, ”Dialoger”

Kritik

Skrivet av Anna Remmets

nov022011

Dialogera med vem?

viktiga perspektiv på såväl kritik som litteraturKritiker, nr 20/21, ”Dialoger”

När man läser Kritiker, nr 20/21, ”Dialoger”, händer det ibland att man måste gå tillbaka i texten eftersom man glömt vem det är som talar. Är det ”kritikern” eller författaren av verket denna skriver om? Efter ett tag inser man att det är meningslöst att tillämpa termer som ”kritiker” och ”författare”, ja till och med ”litterärt verk” på de texter som förmedlas här. Och det är också det som är meningen. Syftet är, såsom framgår såväl i tidsskriftens förord som efterord, att erbjuda ett litterärt samtal, en dialog mellan kritiker, författare och läsare. Hela tiden med ambitionen att samtidigt dekonstruera dessa begrepp.

Ordet ”dialog” som temat är formulerat för detta nummer, för tankarna till Bakthins sätt att använda ordet. Det rör sig inte bara om ett samtal mellan två gentemot varandra avgränsade subjekt, utan lika mycket om en strategi för att demokratisera förhållandet mellan dessa subjekt: författaren, kritikern och läsaren samt rösten i själva den text som diskuteras. Denna ”demokratisering” uppnås genom att låta olika röster bryta in i varandra i ett intertextuellt samtal.

Tidskrifter: Brand 3/11

Kritik

Skrivet av Freke Räihä

okt302011

Nu har vi chansen att bygga något som kommer att kunna få historiska implikationer i framtiden.

Behövde de inte skribenter hos Timbro?Brand 3/11

Symptomatiskt för den svenska vänstern är också detta, att så fort någon dör i grannskapet så värjer man sig från begreppet vapen; dör någon av väpnad konflikt nästkontinents så står man kvar i sina övertygelser om direkt aktion. Vi får inte vara rädda för vapen, dödlig repression – det var endast det Breivik sysslade med, troligen i behov av en vän eller psykiatrisk vård – eller överklockning av vår vardag; jobba hårt, vila länge. Bär ditt hjärta som en handling. Handling och organisation är våra främsta vapen.

Brand 3/11 känns inledningsvis märkligt trevande, pubertal, nästan lite feg, i tider av möjlig och briserande samhällsomvälvning; också ett lutherskt paradigm antar jag. Att hålla vid offerrollen och kalla det rationalitet. En av skribenterna skryter om att denne inte längre är anarkist. Då frågar jag mig, såklart, vad denne gör i en anarkistisk tidning. Behövde de inte skribenter hos Timbro? Men, och här kommer brasklappen. Skribenten vänder sig mot Utopin. Utopin? Det har aldrig funnits någon plats för utopiker i arbetarrörelsen, dessa drömmare hänvisas till det auktoritära. Den som inleder varje möjlighet med att ställa en motion till en överordnad. Egentligen ville jag inte alls vara så spydig, men jag avskyr att se hur stridsskriftställare förvandlas till bitterkukar av det motstånd som världsordningen ställer mot en genuin vilja att förändra.

Tidskrifter: Nutida Musik 1/2011

Kritik

Skrivet av Peter Sjöblom

okt122011

Vacker inuti

Hur ter sig framtiden utanför Rikskonserter?Nutida Musik 1/2011

Senaste numret av Nutida Musik handlar, naturligtvis, till stora delar om den riksdagsbeslutade nedläggningen av Rikskonserter. Tidigare medarbetare intervjuas, liksom den siste verkställande direktören Göran K. Johansson. Fokus också på EMS, Elektronmusikstudion i folkmun, och hur framtiden ter sig utanför Rikskonserter. Dessutom ett fotoreportage från Rikskonserters tomma lokaler.

Det som bäst fångar mitt intresse är emellertid artikeln med rubriken Re-make/Re-model, som bland annat berör konstmusikens villkor i en kommersialiserad värld.

Som vanligt också ett rikt utbud av recensioner av böcker, scenisk musik och skivor. Bland annat recenseras den minst sagt remarkabla utgåvan av Catherine Christer Hennix' "The Electric Harpsichord".

Nutida Musik har ett sedvanligt djuplodande innehåll men även en trist layout. Ett upplägg som påminner om en kommunal nyhetspublikation, eller en fackförbundstidning, förstärker missuppfattningen att samtida konstmusik är tråkig.

Tidskrifter: Karavan nr 2/2011

Kritik

Skrivet av Thomas Sjösvärd

sep142011

Nedslag i samtiden

En karavan av vår litterära samtidKaravan nr 2/2011

Karavan bevakar litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika, ungefär fyra femtedelar av jordens befolkning. Med det i åtanke vore det kanske konstigt att tala om fördjupning. Snarare ges en partiell överblick och enskilda nedslag. Det att man slipper dagstidningarnas perspektiv, där allt utanför Europa och USA framstår som undantag, leder hur som helst till en annorlunda syn. Bland de många artiklarna i detta nummer finns en med anledning av att Rabindranath Tagore i år skulle ha fyllt 150 år. Hur träffande beskrivningen av Tagore som ”en märklig blandning av Lina Sandell, August Strindberg och Hjalmar Branting” är vet jag inte, men det är i varje fall inte något man brukar höra. Man presenteras också för Andrés Caicedo (1951–77), en Colombiansk författare med många oavslutade verk. Mörk, poserande ungdomsdepression.

Ett större block ägnas åt samtida arabisk litteratur, i ljuset av den senaste politiska utvecklingen. Jonathan Morén, som tillsammans med Marie Anell skrivit och översatt nästan allt i denna del, inleder med en översikt som på ett balanserat sätt försöker teckna huvuddragen i de senaste årens litterära utveckling. Med utgångspunkt i förlaget Bloomsburys antologi [kursivt: Beirut 39] för Morén en diskussion kring problemen med att finna det mest intressanta i det stora och svåravgränsade fält som man för enkelhetens skull kan kalla arabisk litteratur, en diskussion som leder till ödmjukhet men inte uppgivenhet. En tumregel som verkar hålla är att ”om Kairo är den arabiska prosans huvudstad framför andra, så är kanske Beirut den främsta kandidaten till titeln som poesihuvudstad”. Från Egypten får vi två noveller, en så färsk att den inte hunnit publiceras på arabiska, av Mansoura Ez Eldin, som närmast för tankarna till Camus. Ett annat slags prosa skriver Ahmad al-Aidy och Nael Eltoukhy. Här är det mer satiriskt experimentellt, och man kommer att tänka på Sonallah Ibrahim, som vi tack vare förlaget Alhambra är väl bekanta med i Sverige.