Konst: Angelica Kristenson Aurelius, Konstnärshuset stora galleriet - Tidningen Kulturen

Konstkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

 

Möten

Bilbo, Angelica Kristenson AureliusAngelica Kristenson Aurelius
Konstnärshuset stora galleriet, Stockholm
Till och med 23 februari

Man måste gå till de stora mästarna för att finna ett lika expressionistiskt uttryck av den inre explosiva själsliga kraften i individen som återhållen och avvaktande betraktar sin omgivning. Angelica Kristenson Aurelius målar gärna kvinnor som är utsatta eller i styrkepositioner. Denna gång har hon målat kvinnor som befinner sig i någon form av möte, enligt min mening. Den målning som först drar till sig min uppmärksamhet när jag stiger in i stora galleriet heter Dagmar och visar en sittande och begrundande kvinna med huvudet lutad mot ena handen. Hon betraktar någonting framför sig, kanske ett möte där hon inte själv deltar. Associationen till en gud är inte långt borta på grund av det vita håret och likt de grekiska gudarnas betraktande av de besynnerliga jordmänniskornas konflikter verkar hon betrakta det som händer med likgiltig blick.

Målningen påminner mycket om Pablo Picassos målning av Gertrud Stein där konstnären efter långa målarsessioner till slut valde att placera en stenmask över Steins ansikte med kommentaren att hon kommer att växa in i den, allt enligt Steins memoarer. Hennes bildlike Dagmar vet vi inte mycket om men att konstnärens hand har fångat samma uttryck som den gamle mästarens inger en respektfull vördnad. I övrigt skiljer sig Kristenson Aurelius teknik från Picassos med valet av modern färgskala och en summarisk detaljering av personlighetsdragen i figurerna. Hon formar en relief volym med färgmodulering fritt från kontrastlinjer i markeringen av övergångar mellan olika färgplan vilket skapar en djupverkan utan överdrivet centralperspektiv, vilket annars alla fotografier lider av. Den speciella färgtekniken ligger nära den gamle mästaren Paul Cézanne som är föregångare till den moderna konsten och den konstnär som Picasso beundrade för komposition och färgbehandling.

Målningen Jenny avbildar en ung flicka i ett uppgivet tillstånd som sorgset lutar sitt huvud i armarna mot en kudde ovanpå ett pelarbord i marmor. Kompositionen är uppbyggd med svart, guld och grå färgtoner där hårets guldslingor beslöjande smeker kuddens rikt ornamenterade guld yta i ett möte som var ämnat för någon frånvarande. Det vackert modellerade bleka ansiktet smälter samman med halsen och axelpartiet i darrande sinnesrörelser. Kristenson Aurelius komponerar i en balanserad och harmonisk cézannsk anda där även marmorbordet har följt samma regel att helhetens komposition och harmoni är viktigare än avvikelser i föremålens detaljer.

Målningen Alex visar en kvinna liggande på en säng där överkast, byxdress och tapeter blandas i en syntes av ornamenteringar i en Henri Matisse inspirerad komposition. Enbart ornamenteringens svepande rörelser avslöjar var sängen slutar och rummet tar vid. Den utfällda armen berättar att det infallande ljuset vandrar från sängens fotända längs med överkastet och bildar en knappt märkbar gräns till omgivningen vilket ger en utsökt och skir djupdimension. Kvinnan ler lyckligt och är insvept i ett badlakan, kanske nybadad som en förberedelse för ett möte.

Jenny, Angelica Kristenson AureliusMålningen Bilbo i massivt gul-orange färgfält illustrerar en sittande man med knäppta händer som med sammanbiten mun och stelnad blick stirrar ut mot betraktaren utan att fokusera blicken. Kostymen är formell och endast svagt definierad med vita gränslinjer. Vi sidan står en tom stol som enbart är markerad med svaga blyertssträck som om den egentligen inte finns utom för mannens inre syn. Man kan lätt föreställa sig att den skisserade stolen symboliserar en utebliven partner som inte dykt upp till ett samtal med en familjepedagog för att lösa en förestående äktenskaplig kris. Här låter återigen Kristenson Aurelius det sammanbitna ansiktet och den bedrövade blicken locka betraktaren att fylla i narrationen. Mannen biter ihop käkarna så att de vitnar och konstnären lyckas med enbart färgmoduleringar uttrycka hans misströstande sinnesstämning i en färgplanteknik som impressionisterna förde över till modernismen.

Sammantaget ser jag hela utställningen av Angelica Kristenson Aurelius som möten mellan människor även om partnern oftast är frånvarande, men uteblivna möten är trots allt möten med den sanna verkligheten. Konstnären målar i klassisk modern stil i olja på duk och använder både formen och de verktyg som de gamla mästarna har lärt ut. Hon följer även den tradition som målar vanliga människor i alldagliga situationer som vi alla kan känna igen och identifiera oss med. Det känns innerligt skönt att få inmundiga en nu levande konstnär som utvecklar sin talang mot ett estetiskt formspråk och behåller konsten att förmedla budskap i ett koncept som bejakar måleriets kvaliteter.

Carsten Lindström

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen