Konstkritik · Peter Bogers : The Unified Field

Konstnär: Peter Bogers
Utställning: Unified Field
Plats: Montevideo/Time Based Arts (Netherlands Media Art Institute). Amsterdam

Montevideo: angående tidsbasering och illusionsbegrepp

På Keizersgracht i Amsterdam, bland flertalet av stadens viktiga gallerier, ligger Montevideo/Time Based Arts (Netherlands Media Art Institute). Nästan som ett monument över de nya mediers fullständiga etablering på konstscenen.  För närvarande visas soloutställningen The Unified Field med konstnären Peter Bogers.

the_unified_field_2006

Peter Bogers The Unified Field 2006

Montevideos lokaler är fina och rymliga, även om de i holländsk anda är lite snirkliga att gå i. Det gör det lite svårt att hitta rätt ibland, men på hela taget är det en bra lokal.

The Unified Field var som utställning ganska ojämn. Det fanns en klar linje i Bogers undersökningar, och teveapparaterna och projektionerna var så pass välplacerade att det kom att bli en fullkomlig installation i lokalerna.

Det var inspirerande att röra sig bland Bogers långsamma och lite tysta men konceptuellt väldigt genomtänkta verk. Han använder sig i The Unified Field i första hand av symbolerna mun och händer, och det som bäst satte sig bäst i minnet utgjordes av två teveapparater som monterats i trappen mellan första och andra våningen, båda visar närbilder av en mun.

Den ena munnen tillhörande ett spädbarn, den andra en äldre, kanske medelålders, man. Spädbarnsmunnen formulerar sina spädbarnsljud, som sedan upprepas i en nästan omärkbar fördröjning och den äldre munnen upprepar sedan ljudet. Riktigt skickligt gör han det, och förutom att skapa en intressant dialog om språk, kommunikation, mänsklighet och mognad eller vad du vill, skapar dessa ljud en något bisarr men efter en stund mycket vacker komposition.

Även om verket tycks intellektuellt komponerat, kommer det efter en stund väldigt nära inpå. Det blir en givande dialog, informativ inom illusionens värld mer än i den traditionellt verbala.

Trots att det inte är konstnärens avsikt, pratar dessa båda munnar om illusionen som begrepp och det tidsbaserade mediets styrka som illusions-barriärs-brytare. Och kanske är detta det essentiella med tids-baserad-konst.

portret_1992

Peter Bogers Portret (1992)

Konsten så som vi känner den har historiskt alltid har kämpat efter illusionen, illusionen av den visuella verkligheten, illusionen av kärlek, av skönhet; illusionen av sanning. Det var först för länge sedan med fotografiet, men nu senare med video som hela detta begrepp blivit ställt på ända. Jag tror till och med man kan säga så mycket som att det glömts bort. Är det då för att illusionen kommit så nära och är så lätt att skapa, eller har den helt enkelt lagt sig på ett plan där man inte ens kan känna närvaron av verkligheten längre?

Hur man än vänder på det är det alltjämt tiden som är den viktigaste faktorn. Varje levande organism har den egenskapen att den har utsträckning i rum, existerar i tid. Hela jorden har denna egenskap, man skulle kunna säga att det är det som är hela begreppet verklighet.

Nog skapar rumslig utsträckning som hos en skulptur en bra form för tidsutsträckning eftersom man måste röra sig runt den, man inte kan se hela verket på en gång, men i ljud och bild, där man inte behöver lyfta ett finger för att tiden ska gå och man får upplevelsen serverad, är det något helt annat, det är verklig tidsutsträckning.

När man lämnar alla illusioner bakom sig, på det ena eller andra sättet, öppnas nya vägar där man kan prata friare, och kanske är det också detta som Bogers vill diskutera i sin dialog mellan monitorer.

Om friheten i att släppa alla illusioner och ta upp bilden i ett verkligt sammanhang där tiden är lika självklar som att man andas. Oavsett om man är en bebis eller en vuxen karl.

Ida Thunström

Vidare läsning
http://www.montevideo.nl

< Föregående		Nästa >