Konst; Mattias Bäcklin, Gråzon 2000 - Tidningen Kulturen

Konstkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Mattias BäcklinKulturer i strid

Mattias Bäcklin, Gråzon 2000
Gislaveds konsthall
Pågår till den 24 augusti

På piazzan i Gislaved möter jag Karl Ove, han har nog ett efternamn, men det är inte Knausgård, nämnde man berättar om sitt liv i Broaryd, en av Gislaveds åtta tätorter. Jag frågar efter vägen till konsthallen, han ger besked och berättar om husets historia, som lanthandel, privatbostad, missionshus och något ytterligare, som jag har glömt. Karl Ove berättar i ett snabbt flöde och jag märker att han använder dialektala ord, som jag nästan glömt, ord som lajer(stygg) och räligt(äckligt). Konsthallen är byggd 1847, det är det sista han säger och då är jag redan nästan framme.

Mattias Bäcklin visar 27 verk, det är blyertsteckningar, skulpturer, grafik och en video. Det rör sig om stads – och naturmiljöer, sagoliknande brottstycken och hotfulla katastrofbilder, ordet dystopi ligger nära, och allt kretsar kring konflikten mellan kulturens framfart och utvecklingsoptimism och naturens sårbarhet och utsatthet.

Utgångspunkten är några gamla insektssamlingar, en gång präglade av ordning och systematik, insekter nålade och grupperade, flygfän och krypfotingar som spinnare, svärmare och långhorningar. Ett fåtal är intakta, många är upplösta och malätna. Kvar finns nål, fångstdatum och fångstort och i filmen Insektsdille, far en ung man fram som en furie med håv. Många av de stora blyertsteckningarna är just fjärilskroppar, envingade flugor och benlösa myror, en god uppvisning i precision och konstnärlig skicklighet.

Det blir lite av en undergångsstämning att röra sig i Mattias Bäcklins landskap; jag tänker på övergivna hus, vissnade träd, söndertrasade stengärdsgårdar och förgiftade vattendrag. Lager av smärta, inga färger och inga smultron, trädda på strån. Och i detta ska barn växa upp och leka!

Det finns även i bilderna en lekfullhet och en vildvuxen energi, som skänker hopp och en tilltro till framtiden och det finns fragment av orörda miljöer, ursprungliga och glömda delar, som är kvar, en del av vår civilisation, som lever kvar och som vi har ett kollektivt ansvar att värna om och bevara. Vi vill inte leva i en värld av sönderfall och tystnad, vi vill inte leva i en död värld, uppordnad efter en linneansk systematik, vi vill leva i öppna landskap och ströva i urskogar och träffa på ett djur med alla ben i behåll. Inte ska de svarta demonerna döda våra liv med förgiftade pilar?

Mattias Bäcklins konst är angelägen, när jag går med hans bilder för mig själv, känner jag att ett liv i glas och betong, med skövlade ängsmarker vill jag inte leva i, jag vill inte heller bejaka denna gråzon, som är svår att definiera. Jag lämnar konsthallen och går tillbaka till piazzan, Karl Ove sitter kvar vid kommunhuset, språkar med sin kompis från Skeppshult, men säger mig att kulturhuset Borgen 2013 bytte namn till Gislaveds konsthall och så berättar han om boken som han läser, Richard Fords Kanada, om Great Falls i Montana och tiden där runt 1960.

Däcktillverkaren Continental är inte kvar i Gislaved, men världen där är stor, om man ger sig tid att undersöka och lyssna och efter detta tänka själv och eventuellt säga eller skriva några ord!

Bo Bjelvehammar

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts