Konst: Katarzyna Kozyra; I konsten blir drömmar verklighet

okt202012

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

Konst - Konstkritik

Katarzyna Kozyra, Olympia White. Courtesy KulturhusetVems drömmar?

Katarzyna Kozyra
I konsten blir drömmar verklighet
Kulturhuset, Stockholm
pågår till 6 januari 2013

Det är namnet på Katarzyna Kozyras (PL) videoinstallation på Kulturhuset i Stockholm. En sådan titel leder till funderingar: vems drömmar refererar utställningen till? Handlar det enbart om ”Konstvärldens” drömmar eller om allas? Efter att ha besökt utställningen finner jag det svårt att identifiera mina drömmar med de flesta videoinstallationer som utställningen består av, med undantag av verket Våroffer. 

Den manliga nakna kroppen exponeras i flera av videoverken och väcker ibland tankar kring en pubertal voyeurism när till exempel Kozyra filmar med dold kamera inne på ett manligt badhus i Budapest, där hon gärna fokuserar mer på männens könsorgan och kroppen än på ansiktet, huvudet och helhetssynen av den manliga figuren.

Här finner man att Kozyra vill presentera män som dekadenta köttbitar i förfall. I detta verk, Men’s Bathhouse, 1999, är biologiska associationer och tankar kring den manliga kroppen och dess funktioner det primära. En performativ handling finns i hennes tillfälliga transformation till man som går in i badhuset då hon tränger in i en traditionellt manlig miljö. Frågan är vad detta intrång ger för resultat och reflexion för publiken hon framträdde för.

Det mörka rummet (galleriet är målat i svart) undanhåller ledtrådarna till helhetsupplevelsen och tolkningen av konstprojektet. Jag fastnar för det första verket, Rite of Spring (Våroffer), 1999-2001, där olika projektioner visas i en cirkulär utställningsform. Dels tre äldre män som dansar i led och dels en solodansare på en annan duk som utför olika rörelser utan anspråk på virtuositet. Det är en styrka i verket att visa människornas rörlighet trots åldrandet. Utan kännedom om den slaviska ritualen som inspirerade Stravinsky för 100 år sedan fungerar denna parafras med ikonografiska anekdoter och etnologiska studier.

Katarzyna Kozyra, Cheerleader. Courtesy KulturhusetParafraser inom den samtida konsten kännetecknas oftast av ny kontext eller teknik för att återberätta någon annans idéer. Det är orsaken till att ”parafraskonsten” oftast blir komisk och underhållande.

En fanatisk feminism avläses i filmen il Castrato (Den kastrerade), 2006, som är en dokumentation av en performance om hur ett konstgjort manligt könsorgan avlägsnas med sax i en ritualiserad handling. En kastration utan varken förklaringar eller konsekvenser som stannar oundvikligt i tolkningen om hatet mellan kön som dagens samhälle gärna vill få bort. (För övrigt är det logiskt, sunt och naturligt att varje människa har lite av det motsatta könet i sig.)

Olympia-triptyken, 1996, (även detta verk är en parafras) med Kozyra själv i huvudrollen är inte något innovativt inom bildkonsten, många tolkningar och parafraser har gjorts kring temat den nakna – oftast vackra – odaliskan och hennes tjänare. Men i Kozyras triptyk finns en sekvens i tiden, en mätbar utveckling i det som kan tolkas som kvinnans åldrande. Vi ser hur bara hon avporträtteras som gammal medan ”slavinnan”, som står bakom henne, inte åldras eftersom hon bara existerar i en metaforik bakgrund. Det gör att triptyken haltar i dess kraft, då den enbart centrerar sig på konstnärinnans kropp. (Här uppstår en parallell kontrast när Kozyra är den enda nakna kvinnan bland så många nakna män i denna utställning.)

Men i Olympia-triptyken vänder sig både Kozyra och curatorn till affekt och medkänsla, helt i linje med en ”tycka synd”-mentalitet som rättfärdigar triptykens tema, en etnocentrisk (vit europeisk) Olympia som åldras men som inte ser de andra runtomkring. Typiska biverkningar av europeisk distans gentemot den Andre, de människor som finns utanför unionens gränser. På så sätt är verket etnocentriskt.

Videon som kan betraktas som Kozyras nöjsammaste performance är Cheerleader från 2006, där hon iklädd cheerleader försöker fånga några idrottsmäns uppmärksamhet när de byter om. Cheerleading är en ursprungligen amerikansk sport, som numera spritts över hela världen. Det var till en början ett sätt att stödja det egna laget vid idrottsevenemang när män tävlade mot varandra. Återigen undersöker Kozyra en manlig miljö, men den här gången utan dold kamera; bara män som spelar karaktärer som inte bryr sig om att hon går runt och dansar. Det bekräftar för mig att några av våra roller i vissa sammanhang går ej att rubba, ytterligare ett bevis på att motsatserna kan komplettera varandra även i socialiseringen.

Utställningen i stort består av ståndpunkter om kroppens faktiska och köttliga dimensioner.

Estoardo Barrios Carrillo
www.estoart.net