Konst: Torbjörn Alström; Spår av liv

jun302012

Skrivet av Marit Jonsson

Konst - Konstkritik

Torbjörn Alström, Sjungande träden.På spaning

Torbjörn Alström
Spår av liv
Linnés Hammarby, Uppsala
pågår till 23 september 2012

I midsommartid, då allt är möjligt, gav jag mig av till Linnés Hammarby för att söka efter spår av liv. Det visade sig vara ett av de svårare uppdragen jag har gett mig ut på. Visst sjöng fåglarna i de susande träden, och visst växte det så att det knakade. I och utanför huvudbyggnaden pågick guidning av utländska turister och i museibutiken möttes jag av hjälpsamma värdar, som givetvis hade svarat på var Torbjörn Alströms utställning ”Spår av liv”fanns – om jag hade frågat.

Jag bestämmer mig för ett förutsättningslöst sökande. Huvudbyggnad, flyglar och gårdsplanen, med den närmast liggande trädgårdsanläggningen, ligger på en höjd med utsikt över odlingslanskapet. Grusade vägar löper mellan gräsmattor med blomsterrabatter och odlingar; där vägar korsas och öppna ytor ger flera valmöjligheter finns vägvisande pilar som berättar vart valet leder. När jag har passerat framför huvudbyggnaden och in bakom dess högra flygel övergår vägarna i stigar.

Jag befinner mig i en skir och vacker skog där allt tycks grönt, marken täcks av ormbunkar och ovanför mitt huvud susar täta lövkronor. Blå akleja och en skymt av den blå himlen utgör blickfång i grönskan. Fåglarna sjunger. Små skyltar på marken här och var presenterar växter och träd vid namn. Givetvis är allt omkring mig levande men ändå finner jag ej spår av liv.

Stigen leder mig ut ur skogen och till Upplandsträdgården, en barockanläggning som skapades på 1880-talet för att visa vilka prydnadsväxter som odlades i uppländska trädgårdar på 1700-talet. I en liten berså står en ensam bänk, men inga spår av liv – förutom en grupp som guidas i bakgrunden.

En öppen dörr för mig in i den högra flygelbyggnaden och till den tillfälliga utställningen ”Naturens skönhet”. Eva Nordbloms blomsterakvareller pryder väggarna, vissa växter är försedda med sin latinska benämning samt beskrivande text i Linnés anda. I ett par av rummen visas torkade växter på burk avsedda för växtfärgning samt garner i härvor i allsköns färger hämtade från växtriket. Sensuellt, harmoniskt och anpassat till tid och rum – men trots anda inget spår av liv.

Skulptur i det gröna, fötterna dansar.Utanför trippar och vippar sädesärlan på nyklippt gräsmatta. Dofter och kvitter gör luften levande. Nu anar jag något och styr mina steg bakom knuten, en vägvisare har blivit synlig: Linnéstig. Och så ett vägskäl vid en öppen gräsyta med en bänk. På den öppna ytan figurerar plötsligt en Dansande Alv mot staket och grönska – när landade den, och har den ens landat?

Jag närmar mig försiktigt för att få uppleva den fortsatta dansen; tänker brons, men upptäcker att konstnären som skapat varelsen använt lättare och i sammanhanget mer levande material: skinn och pergament med metall endast som stöd och kontur. Alvens lätta rörelser fortsätter att, för en stund, förundra. Väsendet tar liksom sats, böjer sig bakåt med böjda knän och vingarna utspända; dansar mot solen, månen och regnet – i naturen.

Visar mig dock inte vägen. Vägskälets vägvisare ger valet Kulturstig eller Kyrkstig, jag funderar en stund över vad uppdelningen kan innebära, men den första känns mest relevant. Vacker natur; ett elstängsel stoppar min vandring; hästar som betar i vacker hage – man kan passera i en abrovink. Jag vänder och förmodar mig vara på fel spår – levande hästar till trots. Väljer Kyrkstigen och tycker mig skymta något stort och för naturen främmande!

I lönnen hänger ett gigantiskt svartnat äpple, hotfullt som en bomb! Men bland aklejorna på marken dansar en liten fot i skinn. En större fot sträcker sig på tå och hela skogsbacken på Kyrkstigen fylls plötsligt av dans och spår av närvaro och av liv!

Fåglarna sjunger, fötterna dansar. De avhuggna fötterna i torkat, ”balsamerat”, skinn dansar – det är lite av en danse macabre som utspelar sig inför mina ögon längs Kyrkstigens stigning mot högre höjder. Kommen högre i backen möts jag av ansikten – masker på trädens stammar. Mimiken uttrycker något sakralt och det vilar något fromt över anletsdragen; och visst sjunger de Sjungande träden genom maskerna gjorda i trä.

Högst upp på bergets topp möter inte en kyrka – utan Linnés naturaliemuseum. Hur detta faktum ska tolkas lämnar jag öppet, men får förmoda att man måste vandra ännu en bit för att nå till helgedomen.

Själv vänder jag neråt längs stigen, ackompanjerad av sjungande träd och dansande fötter förnimande närvaron från spår av liv. 

Marit Jonsson, Formom (text och bild)