Konst: Grupputställning: Art & Apparatus

jun282012

Skrivet av Pia Lindestrand

Konst - Konstkritik

Nerd’s thinker, Kordian Lewandowski. Courtesy Kulturcentrum RonnebyKonst och teknik i skön blandning

Grupputställning
Art & Apparatus
Kulturcentrum, Ronneby pågår till 2 september 2012

På Kulturcentrum i Ronneby, som med sina luftiga utställningsytor är inrymda i de lokaler som för ett halvsekel sedan var en av stadens största industrier, Kockums emaljerverk, hålls nu utställningen ”Art & Apparatus”, en utställning med tolv konstnärer. Tillverkningen av emaljerade kärl i denna fabrik lades ner 1971, men än idag är Ronneby en industristad, om än i mindre skala, så var kan det passa bättre att visa resultatet av ett samarbete mellan konstnärer och teknikföretag än i en konsthall som en gång var en fabrik?

I Ronneby finns exempelvis Swedish Waterjet Lab där man utvecklat en världsledande vattenskärningsteknik. Detta är också en av de tekniker som de utställande konstnärerna experimenterat med. Projektledaren Torun Ekstrand framhåller att det varit ”en win-win-situation”, konstnärerna har fått prova nya arbetssätt och på företagen har man fått nya perspektiv på vad tekniken kan användas till och hur den kan utvecklas vidare.

Art & Apparatus ingår i det övergripande EU-projektet Art Line och de tolv konstnärerna kommer från fem olika Östersjöländer. Under hösten och vintern 2011 har en workshopserie pågått på nämnda Waterjet och MADstudio (Machine Art Design) i Karlskrona. Verken som nu visas är utförda med flera olika tekniker från vattenskärning, 3D-modellering och sonar till blyertspennor. De är filosofiska kommentarer till vår samtid och vårt nära förflutna i dialog med klassisk konsthistoria.

Jakob Ingemanssons, installation. Courtesy Kulturcentrum RonnebyKordian Lewandowski har med datorgrafik framställt tv-spelsfiguren Donkey Kong som Auguste Rodins tänkare i verket Nerd’s thinker. I Eternal Bug har han använt sig av en bug i slutet på det femte Zeldaspelet, Ocarina of Time, där huvudkaraktären Link fastnat i en evig dansvirvel ackompanjerad av JS Bachs ”Ich habe Genug”. Så knyts videospelskultur samman med barockestetik och kristendomens frälsarbudskap med hjältesagor (Bachs musikstycke utgår från Bibelstället om Simon i templet som kan dö lugnt när han fått se Messias), som i tv-spelet tar slut när prinsessan räddats.

I en minimal bildserie har Lewandowski tecknat av lättklädda kvinnor från en pornografisk hemsida, med blyerts och krita. Sviten kallas Nymphets, ett ord som på 1600-talet betecknade en ”giftasvuxen” kvinna men senare associerats med sexuellt utlevande tonårsflickor, ”lolitor”. Hela tiden har ordet behållit sin laddning av visuell objektifiering av kvinnan genom den manliga blicken.

Jakob Ingemansson skruvar på sin installation som är en dator med långa utstickande ”ben” av metall som rör sig, som en faktisk manifestation av den information som man ibland slarvigt tror svävar någonstans i cyberrymden. Men den finns ju också sparad rent fysiskt på olika servrar runt om i världen, en tanke Jakob fann fascinerande: ”Jag cyklade från Stockholm till Skåne och bloggade om det och det var då jag började fundera på det. Att alla de där orden inte bara är olika kombinationer av ettor och nollor i binär kod utan att de måste finnas någonstans sparade i någon hårddisk också som finns på ett speciellt ställe någonstans”. De insektsliknande ”benen” ska röra sig en gång för varje ord som sparats, berättelsen spelas upp som en tyst mekanisk dans.

Sylwia Galon, däremot, skär ut sina konstverk i frigolit, långa stavar i olika längder som klistras samman till något som ser ut som höghus. Men de föreställer i själva verket digitala tredimensionella bilder av populationsutvecklingen på olika platser: Beautiful graphic images.

”De ska stå i mitten av galleriet och de kommer att se perfekta ut på avstånd, verkligt raka och snyggt skurna men när man kommer närmare kommer man att se att det är de ju verkligen inte”, ler Sylwia.

Izabela Zolcinskas avbildningar, utskurna med vattenstråle i blodrött plexiglas, ser mot den vita väggen ut som rottrådar eller blodådror men är tre åar: en i Ryssland, en i Polen och så ån som makligt flyter förbi bara någon meter från konsthallen, Ronnebyån, från en sjö i Småland till sitt utlopp i Östersjön. Man föreställer sig kanske en å som en linje, även om den ringlar sig fram genom landskapet men här kan man se att flodsystemen innehåller mängder av biflöden och utbuktningar och att industrialiseringen också satt sina spår.

Linas Kutavicius, skulptur. Courtesy Kulturcentrum Ronneby

Magnus Petersons Stills är bilder tagna med s.k. sidescan-sonarteknik, de visar skeppsvrak på Östersjöns botten, många sänkta vid krig, som Steuben, ett tyskt passagerarfartyg med sårade, sjukvårdspersonal och flyktingar, torpederat den 10 februari 1945. Av 3350 människor överlevde 300. Sidescan-sonar är en teknik liknande ekolod; diagonala ljudvågor avläser havsbottnen och omtolkas till bilder.

”Vi ’ser’ ljud” förklarar utställningens curator Oscar Guermouche som valt ut de medverkande konstnärerna och koordinerat Art & Apparatus. ”Ljudbilderna” går i gråskala och man anar tyngden av vattnet över de trasiga lämningarna på bottnen, de sönderbrutna skroven.

Från högteknologi till stenålderstekniker. Art & Apparatus finns i Stora konsthallen, men i den lilla konsthallen som man passerar finns som preludium en utställning av den lokala konstkeramikern Annika Smedjebäck. Efter att ha arbetat mycket med bruksföremål har hon alltmer övergått till konstnärliga utsmyckningar som återfinns bl.a. på Karlskrona lasarett, Folkhögskolan i Bräkne Hoby och Kungsmarkskyrkan i Karlskrona. Hennes utställning på Kulturcentrum under sommaren 2012 heter ”Under skalet – i dialog med leran” och förutom ett 30-tal kannor och muggar finns vackert stengods i mjuka former inspirerade av naturens egna former, frökapslar, snäckskal, koraller, bönskal och svamparnas skivlingar.

En del är drejade medan andra gjorts i en äldre teknik där man utgår från en klump lera som formas för hand, ”ringlas”, en metod som användes redan på stenåldern innan drejskivans tid. På några föremål har Annika Smedjebäck låtit ringlandet synas medan hon slätat ut ytan på andra.

Stengodset har placerats ut i rummet på rundade plattformer av naturmaterial, en gräsmatta som ännu är frodigt grön med några tusenskönor blommande i mitten, ljus sand och en bädd av träflis. Skapandet, menar Annika Smedjebäck, är som ett samtal med leran och naturen. Ibland kan det nästan urarta till en dispyt när materialet är motsträvigt. Fast alla utställda föremål andas harmoni.

Pia Lindestrand