Konst: Anna Steller, Pattrycja Orzechowka m.fl. Telling the Baltic – Berättelser om Östersjön

jun152012

Skrivet av Pia Lindestrand

Konst - Konstkritik

Deadline, Patrycja Orzechowska. Foto: Blekinge museum/Art LineVattenvägar som förenar

Anna Steller, Pattrycja Orzechowka m.fl.
Telling the Baltic – Berättelser om Östersjön
Blekinge museum, Karlskrona
pågår till 16 september 2012

Vid vernissagen av konstutställningen ”Telling the Baltic” i Karlskrona 9/6 fick huvudpersonen Östersjön visa sig från sin bästa sida, lugnt glittrande i strålande solsken. Vänliga vågor kluckade bara några meter från Blekinge museum där 27 konstnärers bild av livet kring, på och i havet presenterades, inte bara i bilder utan också med ord, ljud, musik, dans.

Den konstnärliga gestaltningen bygger på ”vanliga människors” berättelser; fiskare, sjömän, färjepersonal, fyrvaktare och öbor bosatta kring Östersjöns kuster. Historierna har samlats in genom ett samarbete över landsgränserna av muséer, konsthallar och högskolor, bl.a. Blekinge Tekniska högskola, Kunsthalle Rostock, Vilnius konstakademi, Ronneby kulturcentrum och Gdansk City Galleri.

Det är ett konst- och storytellingsprojekt för att skapa nya mötesplatser och öka den mellanfolkliga förståelsen. ”A project of peace and a project of people to people” som Blekinges landshövding Berit Andnor Bylund uttryckte det i sitt invigningstal. Hon påminde om värdstaden Karlskronas krigiska förflutna, hur hela den svenska flottan flyttats från Stockholm till denna stad som anlagts just för detta ändamål på nyerövrad mark 1680.

Idag är ju inte bara Karlskrona en fridfull småstad utan hela Östersjön är ett fredens hav, inte längre en gräns mellan länder utan en förenande länk. Litauens ambassadör Eityvydas Bajarunas talade också om hur Östersjön varit ett ”sea of war” och trots närheten till grannländerna – vid klart väder kunde man nästan se Karlskrona från Vilnius – hade man länge bara kunnat föreställa sig hur människorna levde där. Desto mer glädjande var det ju nu att kunna närvara vid ett evenemang som detta, i ett möte mellan människor från alla sidor om havet.

Crow Catching, Irma Stanaitytė, Jurgita Remeikytė. Foto: Blekinge museum/Art LineDet första konstverket som förevisas heter Unrelenting beauty of disaster, ett performanceverk med Anna Steller om en av de värsta sjökatastroferna någonsin. När det tyska flyktingfartyget Willem Gustloff torpederades 1945 omkom 9000 människor på 63 minuter. I en poetisk presentation, som läses upp på svenska och polska, jämförs privata upplevelser av havet, barndomens badutflykter, havet som lekplats, med historiska händelser, alla drunknade, havet som en stor undervattensbegravningsplats. Publiken fick gå en trappa upp från muséets bakgård till den vackra barockträdgården där en orkester spelar med förstämd trumma och mitt på gröngräset står en öppen glaskista. Den är fylld med vatten och tång och en kvinna som ligger orörlig som en drunknad guppar stillsamt. Plötsligt börjar hon röra sig, våldsamt, hon snurrar runt, sprattlar och sparkar. Man kan lätt föreställa sig den fasansfulla paniken om det varit mitt ute i havet efter en förlisning.

När Anna Steller tagit sig upp ur vattenlådan visar hon prov på en avsevärd gymnastisk vighet när hon dansar runt med tång i håret och sand och gräs på de genomblöta kläderna. Är det den räddades glädjedans på stranden eller en drunknads vålnad som far runt likt en marionettdocka till musik som blir en begravningsmarsch? Anna Stellers performance lämnar ingen oberörd.

Inne på muséet serveras vatten med gurkskivor och en utställning präglad av ljud och rörelser. På väggarna hänger bildskärmar, platt-tv-apparater och projektionsdukar. Marek Zygmunt har dokumenterat sitt performance och man kan se en film när han promenerar förbi en hällristning, för att sedan ta ett dopp vid kajen utanför muséet.

I Picture the Island, Johan Thurfjell. Foto: Blekinge museum/Art Line Det finns också avgränsade rum att gå in i; ryske Konstantin Traschenkovs triptyk Sun Diver i ett mörklagt utrymme är både målningar, film och installation: på golvet en bäddad säng och över den tre tavlor där ett orangerött klot förvandlas från sol som stiger över havet till en dykare. Tankarna går genast till den ryska ubåt som gick på grund utanför Karlskrona 1981.

Astrid Göransson har filmat sin vän, badvakten Ali, som sitter och ser uttråkad ut i en simhall, det kan vara inbillning men visst luktar det klor i just det rummet?

Johan Thurfjell har utgått från ett vykort avsänt från någon som ska fara till en ensligt belägen ö för att ta det lugnt och ber sina anhöriga att inte oroa sig. Thurfjells svartvita fotografier på hav och klippor är kargt naturromantiska med ett spöklikt flimrande ljus. På väggen bredvid hänger fotografier på en marinbrigad i Baltiysk: soldater övar på paradmarscher, betong och taggtråd och kontrasten kunde knappast vara större. Alexandr Ljubin och Vassily Kolesnic kallar sitt utforskande av soldaternas vardag för Where does the Motherland begin.

Irma Stanaityte och Jurgita Remenikyte har dokumenterat kråkfångare på kuriska näset, i hundratals år har lokalbefolkningen där utökat sin magra kosthållning med de gråa fåglarna. Den litauiske ambassadören betraktar förundrat bilden på en kvinna som håller en kråka: ”They bite them in the neck?”

Döden återkommer i Pattrycja Orzechowkas fotokollage Deadline, som består av ”former och naturvarelser” – mest fågelskelett, båtvrak, avlagringar, fiskar och fiskare – och mitt i detta ett porträtt på en kvinna med en konstfärdig fiskbensmönstrad hårfläta, framifrån och bakifrån. Samma spretande spiralformer i så många olika varianter. Oleg Blyablyas video Semper domestika mare/Inner sea everywhere visar hur blodiglar används igen i sjukvården samtidigt som Anna Brags video Vissla i båten får det att vissla ”Vem kan segla förutan vind” genom hela salen.

För att vara en hyllning till fredligt samarbete och ökad förståelse innehåller konstutställningen väl många anspelningar på död, kalla kriget och kuriösa detaljer som biter sig fast som blodiglar eller en hungrig kvinna i en kråknacke. De insamlade berättelserna bakom konsten finns kvar i ett webbarkiv vilket känns skönt. Det var ju dessa berättelser som projektledaren Torunn Ekstrand kallade ”en kör av röster och erfarenhet”.

Telling the Baltic är en del i ett större EU-projekt, Art Line, som förhoppningsvis kommer att ge mer kunskap om våra närmaste grannländer. Och mer värmande inslag som under vernissagedagen, som ambassadören Bajarunas entusiasm och jubelropet när svenska musiker spelade en polsk folkvisa.

Utställningen finns kvar i Karlskrona under hela sommaren, till hösten åker den på turné till Polen, Ryssland, Tyskland och delar av den visas även på Stena Lines färjor mellan Karlskrona och Gdynia.

Pia Lindestrand