KonstBok: Milou Allerholm, Rikard Ekholm, Lars O Ericsson, Dorinel Marc, Sinziana Ravini, Giorgiana Zachia, Niclas Östlind. Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig?

feb082012

Skrivet av Ida Thunström

Konst - Konstkritik

Det finns alltid något dubbelt hos Dorinel Marc

mer än bara en provokativ och lite galen konstnärMilou Allerholm, Rikard Ekholm, Lars O Ericsson, Dorinel Marc, Sinziana Ravini, Giorgiana Zachia, Niclas Östlind
Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig?
Grafisk formgivare: Arina Stoenescu
Ett samarbete mellan Arena bokförlag och Rumänska kulturinstitutet

Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig? har publicerats i samband med Dorinel Marcs soloutställning med samma namn på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm. I ett inledande samtal mellan Marc och Niclas Östlind får vi en utförlig förklaring och beskrivning av utställningen, men boken lämnas sedan över till texter som med olika vinklar ger oss en mer djupgående analys av Marcs konstnärskap. Välillustrerad och med både engelsk och svensk text, blir boken en kompakt men ändå lättläst bok om en av Sveriges lite mer egensinniga konstnärer. 

Det är flera år sedan Marc ställde ut offentligt. Han har nämligen fått barn. Och om man tar en titt på vad han haft för sig i sitt tidigare liv så inser man att när Dorinel Marc får barn, då får han barn, och då är det inte så mycket annat som får plats.

Det görs, så att säga, på riktigt, och i det här fallet inte helt otippat med en frånvaro ifrån konstscenen som följd. En vanlig situationsföljd för konstnärer, även om man då oftast brukar tala om de som är födda till kvinnor. Av flera anledningar antar jag, både logiska och ologiska. Kanske skulle man kunna säga att Dorinel Marc har blivit mamma, men jag förhåller mig lite skeptisk till det. Jag får för mig att kvinnor oftast hanterar sitt föräldraskap i relation till sin konst på ett annat sätt, kanske är det en fråga om närhet.

I Marcs fall blir föräldraskapet (i samband med hans konst) i första hand till en social fråga.

Det må finnas en lång diskussion där angående feminism och patriarkatet, och visst rör han vid dessa frågor, men de blir mest ett sidospår. Vilket är helt okej eftersom det finns så många andra viktiga och mer utmärkande aspekter av Marcs konstnärskap än just jämställdhetsfrågor. Pappaskapet må vara utmärkande för utställningen på Rumänska kulturinstitutet, men jag ser det i första hand som en fortsättning på Marcs övriga verksamhet där går han in mer på kärnproblemen. Feminismen kommer ju ändå alltid med på köpet när man talar om rättvisa som begrepp.

Det finns alltid något dubbelt hos Dorinel Marc. Bokens författare talar alla om honom med en stor värme. Han tycks kapabel att nå under skinnet på allt som finns i hans närhet, och detta är en viktig del av hans konstnärskap. Han laborerar med människor omkring sig, med samhället, och även med sig själv. Ett bra exempel på detta är hur han i utställningen på Rumänska kulturinstitutet släpper in sina, och andras, barn i utställningen genom att låta dem leka i en sandlåda, (som egentligen skulle varit otillgänglig, avspärrad med en text skriven i sanden). Han tar helt enkelt med deras leksaker och låter dem vara sig själva inuti rummet. I hans rum, konstens rum, konstvärlden och samhällets rum, och då återigen: en ritualisering. En personlig initiationsrit, konstnären som blev mamma, och som han på sitt transparenta, shamanaktiga vis lyckas sprida vidare till omvärlden.

Men att så påtagligt använda sig av något så personligt som sitt föräldraskap och sina barn, kräver en förmåga att ställa sig utanför och se det hela med en nästan kyligt perspektiv. På något sätt känns det som ett avståndstagande, som något väldigt beräknande.

Det är en paradox hos Marc. Samtidigt som det han gör känns passionerat och hjärtligt, så ligger det alltid något väldigt avvägt över det. Alternativt kan det vara en effekt av en brutal form av uppriktighet.

Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig?, blir alltså en konstig fråga. Som jag förstått saken har Dorinel Marc nämligen aldrig lämnat den. Han öppnade Pandoras ask för länge sedan och har gjort sig själv till en del av konsten med allt vad den innebär. Han är sin konst som är sin kontext som är konstscenen. Skapar konstant, på alla möjliga olika nivåer, så bara genom att existera tar han del av konstvärlden aktivt. 

Dorinel Marc talar, i samband med diskussionerna runt Lars Vilks och Anna Odell, om allmänhetens syn på konsten som en ’hatspiral’, men jag är inte säker på att det är en dålig sak. Tvärtom, om den annars oftast ointresserade allmänheten börjar hata så visar de i alla fall intresse. Tyvärr har det i just de här fallen lett till tämligen ointressanta, och helt fruktlösa, diskussioner om konsten som begrepp, men ett litet tag höjde svenska folket i alla fall på ögonbrynen. Och det är något som Marc på många sätt strävar efter, även om hans metod är lite mer raffinerad. Han framträder vid flera tillfällen iklädd burka, något som på många sätt kan kännas ganska banalt, men tvärtom. Det är inte i första hand för att provocera som han glider runt på stan som en enda stor laddad symbol, tvärtom följer handlingen en större agenda, ett långt och genomtänkt konstnärskap som alltid rört sig kring dessa frågor: identitet och utanförskap, det privata kontra det offentliga, och inte minst religion.

Religionen som är ständigt närvarande mer eller mindre synligt, och ofta bubblar upp i den väldigt påtagliga konflikten mellan hemmet och politiken. Så kanske är det där alla aspekter av Marc knyts samman och blir tydligt artikulerade, i religionen och dess roll idag.

Så jag tror att det är bra att läsa en så pass genomgående bok om just Dorinel Marcs konstnärliga bakgrund och hans syften. Framförallt för allmänheten. Det får folk att inse att det handlar om mer än bara en provokativ och lite galen konstnär, och kanske kan man då ta till sig hans verk på ett annat sätt. Ty hans konst är betydligt mer komplex än den kan te sig vid första anblicken, så varför får inte hans upptåg bli sönderhackade i media? Då hade diskussionen blivit helt annorlunda, och hatspiralen kunde övergå i en annan slags spiral. Den sorten som leder till en ökad insikt om människans förutsättningar, precis som konst egentligen borde göra.

Ida Thunström