Konst: Annika Larsson. Animal

jan202012

Skrivet av Henrik Örnlind

Konst - Konstkritik

Animalisk sinnlighet

Videostill. Annika Larsson, ANIMAL in 14 movements, 2011. Courtesy Galleri Andréhn-SchiptjenkoAnnika Larsson
Animal
Galleri Andréhn-Schiptjenko, Stockholm
pågår till 12 februari 2012

En konstitutiv glömska gör sig påmind i Annika Larssons utställning ”Animal” på galleri Andréhn-Schiptjenko. Det rationella, naturbefriade och associativa representationstänkandet hos människan överskuggas i den aktuella utställningen av en konst som undersöker och framhäver förhållandet mellan människa, natur och djur. Med uppenbara referenser och kontaktpunkter, som historiskt kännetecknar och karikerar människans djurtillblivelse, har Larsson lyckats skapa en suggestiv stämning som på ett obehagligt sätt väcker frågor om det potentiella djuret. En motsättningsfylld rädsla som både riktar sig mot ett samhälle som kommit att kännetecknas av människans oinskränkta dominans över djur och natur, och den samtidiga rädslan för innebörden i en faktisk kontrollförlust och djurtillblivelse.

Utställningens centrala verk är videon Animal in 14 Movements, 2011, där Larsson använt sig av dokumentärt material som återger en grupp människor som klätt ut sig till djur och umgås med varandra i olika situationer. Verket skapar intuitiva och tydliga motsättningar mellan traditionella föreställningar om det mänskliga och djuriska, det normala och abnorma, det rationella och irrationella. Motsättningar som utgjort konstitutiva grunder för olika former av dominans, makt, förbud, och åtskillnader inom historien.

Differentieringen som uppstår mellan galleribesökaren och personerna utklädda till djur är dock bedräglig. Omedelbara teoretiska omdömen om konstverkets representation av den historiska relationen mellan människa och djur inverteras till komiska klichéer kring ett betraktande som ständigt söker tolkningen av konstverkets underliggande och symboliska meningar. Larssons video Animal in 14 Movements lyckas istället framvisa ett djuriskt element inom konsten själv, där den komiska tydligheten i verket vänder sig mot betraktaren och synliggör ett flocklikt begär efter konstupplevelser – ett (djur)blivande i sättet att konsumera konsten.

Den dokumentära och autentiska representationen av människans djuriskhet i det sociala samspel som äger rum i videon, där människor iförda djurdräkter dansar, har meningslösa samtal under alkoholrus, smeker varandra och utför repetitiva barnlekar, är alla falska ledtrådar som leder bort betraktaren från verkets intressanta irrationella förklaringar. Alkoholen tillsammans med videons sexuella undertoner och de märkbart tomma danslokalerna placerar det djuriska inom fetischismens värld, som en sexuell avart och källa till njutning i samhällets periferi. Djurblivandet tolkas här som en regressiv och lustfylld transformation genom djurdräktens attribut och symboliska egenskaper. En tolkning som i sökandet efter förutbestämda axiom av det djuriska går miste om konstens förmåga att producera en ny sensibilitet genom djurblivandet.

Videostill. Annika Larsson, ANIMAL in 14 movements, 2011. Courtesy Galleri Andréhn-SchiptjenkoDjurblivandet och kritiken mot det representativa tänkandets makt är två tydliga referenser till Gilles Deleuze & Felix Guattari som återfinns i den aktuella utställningen. I Milles Plateaux (1980) beskriver Deleuze & Guattari djurblivandet som det bortom alla former av identifikation, imitation och regression, och framhäver istället djurblivandet som en affekt i sig själv som inte svarar mot eller är en effekt av något inre tillstånd hos människan. Blivandet kan inte reducera konstens affektiva kraft till realiseringen av en bestämd form, utan är istället möjligheten till att upprätta skillnader inom tänkandet själv. Verken A Tail Many Yards Long, 2011, och Logs – Bolts, 2011, ett hamparep som hänger ner ifrån taket i utställningslokalen samt tre avsågade trästockar med bultar som placerats ut på golvet – framstår här som materiella spänningspunkter och koordinater som tillsammans bidrar att konstituera ett mellanrum, där en centrerad konstupplevelse kan brytas ner och upprätta en obestämbar zon för konstens tillblivelse att äga rum. En kritik mot ett representativt och enhetligt tänkande, som återspeglas i Larssons mångfald av konstnärliga uttryck och former i utställningen såsom videor, plastisk konst, teckningar, text och ljud.

Verket A Hole – Wolf, 2011, som placerats i ett hörn av utställningslokalen är en videoloop som placerats i en fågelholksliknande träbox. Vargen i boxen är svåråtkomlig att få syn på, man måste böja sig ner för att kika in i det lilla hålet där vargen uppehåller sig. Den uppenbara svåråtkomligheten, där vargen är undangömd och instängd i träboxen, upprättar bindningar till Freuds Vargmannen, Rödluvan och den samtida debatten om vargen i Sverige. Vargen är ständigt närvarande i sin osynlighet som ett hot, inte reellt utan snarare som ett konstitutivt hot invävt i den ursprungliga utformningen av relationen mellan varg och människa. Placeringen av verket i galleriets perifera delar vittnar om avstånd, glömska och frånvaro, men aldrig om ett upphävande eller överkommande. Vargen är fortfarande ett hot som människans naturbehärskning inte fullt kan dominera och förinta.

Galleriårets inledning på Andréhn-Schiptjenko med Annika Larssons utställning ”Animal” är ett chockartat uppvaknande ur en kort vinterdvala. Videoverket Animal in 14 Movements skapar en suggestiv och affektiv inramning åt utställningen på ett sätt som vänder upp och ner på självklara referenser. Ett fantastiskt hantverk som skapar en tvärsgående konst med politisk udd i skärningen mellan deleuzianska affekter, ett flockartat konstliv, sexuella fetischer, historiska minnesmärken och en kraftfull kritik mot naturbehärskning och dominans.

Henrik Örnlind