Konst: Tala Madani, The Jinn, en del av PROJEKT 1975, tema postkolonialism SMBA, Stedelijk Museum Bureau Amsterdam

jan092012

Skrivet av Ida Thunström

Konst - Konstkritik

Tala Madani och de magiska krafterna

Tala Madani, 2011. Foto: GJ van RooijTala Madani, The Jinn, en del av PROJEKT 1975, tema postkolonialism
SMBA, Stedelijk Museum Bureau Amsterdam
Pågår till den 5 februari

The Jinn, en mytologisk varelse med magiska krafter, är temat för Tala Madanis pågående utställning på SMBA i Amsterdam. Deras stora rum är idealiskt för en utställning där helheten är av betydelse, där det är viktigt att bilderna ligger nära varandra. Och för Madanis bilder, olika kapitel i en större historia, fungerar det mycket bra.

Tala Madani, född i Iran, verksam i New York och Amsterdam, använder sig av traditionella material som olja och akvarell på papper och duk, som avskalat och enkelt pålagt ger ett ganska spretigt och lite stressat bildspråk.

Det påminner lite om Matisse, med den radikala skillnaden att Madanis måleri har en visuell karaktär som intresserar mig, ett bildspråk som känns fräscht. Det är väldigt illustrativt. Återkommande symboldetaljer rör sig mellan de olika verken som nästan desperat tycks vilja berätta sina historier för oss. Eklektiskt inte bara i material, utan på alla plan. En genuin vilja att kommunicera den värld som gömmer sig under ytan.

Det finns ett litet angränsande rum, där tre animationer visas. Den största projektionen visar en stor svart bild, där en liten expressivt målad figur dyker upp ur intet och dansar runt en stund i det svarta tills han försvinner tillbaka i samma svarta hål. Filmen blir den avgörande sammanhållande länken, där lättsamheten och allvaret i ämnet blir som mest tydlig: inte roligt, men positivt laddat.

Utställningen en är en del av SMBAs större projekt, en serie utställningar under samlingsbegreppet postkolonialism.

Hur viktiga politiskt inriktade konstprojekt än må vara, så är de tyvärr inte alltid bra.

Även bra intentioner faller bort, inget är förbehållslöst, och det är frustrerande att se hur ogenomtänkta och stillastående tankar alltjämt råder i Nederländerna.

Liksom på så många andra platser. Världen krymper, men i det här fallet har det ingenting med postkolonialism att göra, eller ens globaliseringen. Jag ser det snarare som effekten av en världsomspännande trötthet inför konstbegreppet.

Det har gått ganska lång tid nu och vi borde ha kommit igenom den passage i den europeiska konstens utveckling där postkolonial bildkonst enbart handlar om ett framlyftande av ickevästerländska teman och bildspråk. Genom att ständigt fortsätta i samma spår, bevisar vi snarare att våra murar fortfarande är relativt stängda, att inget släppts in på riktigt och att vi måste börja om från början och banka på Europas väggar. Detta låter mer som kolonialism än postkolonialism i mina öron.

Att sätta upp en utställning som handlar om mänskliga villkor, om mytologi och dess ständigt återkommande relevans, skulle kunna vara mycket intressant. När det görs i samband med ett projekt om postkolonialism föreslås det dock att dessa företeelser inte skulle vara något allmänmänskligt, som om de skulle vara intressanta endast ur en annorlunda kulturell synvinkel. Går man in i den tanken skulle man som infödd skandinav faktiskt kunna ta det personligt.

Under PROJEKT 1975 kommer vi alltså inte undan utan tvingas lyfta blicken och sätta in Madani, och Jinnen i ett av någon annan definierat sammanhang. Underbart. 1975 och konceptualism och postkolonialism och tillbaka på ruta ett. Detta ofrånkomliga fenomen vi kallar kontext. Vi öppnade ögonen för den och nu kan vi inte komma undan, såvida vi inte bestämmer oss för att säga stopp. I tanken alltså, syns den inte så finns den inte och gäller det inte alla strukturer? Syns de inte så finns de inte. Skapat där och endast där kan vi fly undan det; i intellektet.

Kanske är detta den fräschaste tanken jag får inne på SMBA, att om jag blundar finns inte PROJEKT 1975 och jag kan hoppa över all postmodernism och postkolonialism, Sätta skygglappar för ögonen så att de endast uppfattar det som finns på väggarna, och så begrunda Madanis måleri som vore de något så enkelt som en samling bilder. Men efter allt detta påtvingade intellektualiserande är det omöjligt att se med bara ögonen. Bildspråket känns plötsligt uppluckrat och svårdefinierat, et blir som det holländska språket där man tycker sig känna igen vartenda ord men ändå aldrig kan sätta fingret på vilket språk de tillhör. Är det tyska? Nej, det måste vara franska. Fast hörde jag inte ett engelskt ord där? Och så vips är vi tillbaka där i identitetskrisen och ordet postkolonialism dyker upp igen. Hade jag sett det så om jag inte inledningsvis fått höra det?

För att då återigen hamna i frågan om samhällets, och därmed det egna, kontextuella fängelset: Jag trodde synvinkeln var min egen fast de satte mig på plats med det där ordet. Skrivet på holländska, självfallet.

Ida Thunström