Konst: Vija Celmins, Louisiana på papir

dec092011

Skrivet av Sonja Nettelbladt

Konst - Konstkritik

Sakligt och skimrande

Vija Celmins, teckningarVija Celmins
Louisiana på papir
Louisiana, Humlebaek
Till och med 8 januari, 2012

Under året har Louisiana haft en serie utställningar under titeln Louisiana på papir. Meningen har varit att visa konst på papper; teckningar, tryck, grafik, målningar. Den tredje och sista konstnären att visas är Vija Celmins. Celmins föddes i Riga, Lettland, 1932 men är uppvuxen i USA där hon varit verksam som konstnär sedan 1960-talet. Utställningen på Louisiana består av verk från 1970-talet fram till idag, och är ett samarbete med Museum Ludwig Köln, där den visades tidigare i år.

Celmins bilder visar svartvita hav, ökenlandskap, stjärnhimlar, spindelnät och någon enstaka maskin. Det är målningar, tryck och teckningar, skapade efter fotografiska förlagor. Det är blygsamma bilder, sköra, men så naturalistiska och exakta att man nästan kan höra havets brus och se stjärnorna glimma. Det som på håll ser ut som stilla fotografier blir på närmare håll levande och böljande. I sin konst blickar Celmins ut över havet och ut i universum och fångar det hon ser med en blyertspenna på en bit papper. Man skulle kunna kalla hennes bilder intetsägande, själlösa och ytliga. Bilderna av hav, stjärnhimlar och spindelnät säger inte mycket mer än just hav, stjärnhimlar och spindelnät. Men det finns något sublimt i tomheten, ett djup i ytligheten. Stjärnhimlarna blir ändlösa i sin intighet, haven saknar horisonter och spindelnäten blir till skimrande drömmar utan slut.

Som betraktare kan man stiga in i bilderna, sjunka ner i dem och skapa sin egen saga, sin egen mening. I en video som visas på utställningen uppmanar Celmins betraktarna att titta på hennes konstverk utan att tänka för mycket, säger att man kan tänka senare. Det är också det jag gör när jag vandrar runt i de ljusa, luftiga rummen på Louisiana. Jag tänker inte, utan tittar, känner, beundrar. Det är befriande att låta bilderna tala för sig själva, de lilla de har att säga, låta det outsagda bli osagt.

Det finns även några enstaka skulpturer, som verket “To Fix the Image in Memory”, 1977-82, där Celmins skapat exakta kopior av vanliga stenar i brons. Även de är storslagna i sin enkelhet, där de ligger utspridda i en glasmonter. De liknar hennes tvådimensionella konst, både i sitt anslag och i sin estetik.

Det finns mycket att säga och tänka om Celmins konst, även om själva bilderna förblir tysta. Det är inte svårt att dra paralleller till det romantiska naturmåleriet och konstnärer som Caspar David Friedrich och William Turner, eller till japanska trätryck av vågor och bergslandskap. Man kan se hennes konst som en kommentar till människans längtan efter att bemästra naturen, särskilt när hennes naturbilder ställs bredvid motiven med maskiner och flygplan. Man kan se hennes kopior av stenarna som ett ironiskt popkonstverk, i stil med Andy Warhols kopior av tvättmedelsförpackningar. Eller så kan man bara se hennes konst för vad den är; hav, stjärnhimlar och spindelnät.

Sonja Nettelbladt