Konst: Think less - Feel more, The Icelandic Love Corporation

dec042011

Skrivet av Ida Thunström

Konst - Konstkritik

Nylonstrumpbyxor och en doft av popcorn

 Think less - Feel moreThink less - Feel more
The Icelandic Love Corporation
Lilith Performance Studio, Malmö, 1-4 december 

Idén att performancekonst ska vara en helhetsupplevelse går hela vägen tillbaka till dadaismen, detta modernistiska förstadium till hela begreppet, där man ville skapa ett sammelsurium av olika konstnärliga medium.

Men när performancekonsten började formas ordentligt under 70 talet var det inte riktigt samma sak. Det blev mindre skådespel, mindre jippo, och framför allt, sin samtid trogen, betydligt mer konceptuellt. Konceptuellt samtidigt som det genom realtiden och det fysiska utförandet utmärktes av en stark närhetsupplevelse.

En ritual helt enkelt, och genom denna blev åskådarens närvaro inte bara en viktig del av framförandet, utan på många sätt en förutsättning. Performances som utförs utan publik får en annan innebörd, men i alla situationer då utförandet i sig är formen för konstverket kommer det att handla om energier. Energier och närvaro, två nyckelord.

Think less - Feel more, som mycket annan performance idag, ser dock lite annorlunda ut. Det närvarande och dramatiska, lite orent och oförutsägbara, har ersatts av ett språk som är stiliserat och avskalat, men betydligt mer visuellt.

Det är regisserat in i varje detalj, och publiken är i inledningen lika styrd som performancens egna aktörer. Vi släpps in i grupp, slussade ifrån utsidan via en container. Svartklädda, som vi ombetts att vara, står vi sedan i grupp och blir omhändertagna av tre vänliga, men något frånvarande, kvinnor. De ger oss varsin svart motorcykelhjälm i något som liknar en slags ceremoni. Vi leds så in i nästa rum, som utgörs av ett stort nylonstrumpelandskap, och vi radas upp längs väggarna. Vi är inte många, men vi blir genast en del av det visuella spelets färger och symbolik.

Under resten av föreställningen blir vi dock inte längre adresserade, varken direkt eller indirekt, utan är hänvisade till att vara just åskådare.

Min inledande känsla av att vara helt överlämnad åt dessa kvinnors märkliga behandling innehöll, trots att allt skedde i all vänlighet, något hotfullt. Att bli ifråntagen sin rörelsefrihet, i hur liten omfattning det än sker, innehåller alltid ett mått av maktfråntagande som skapar stora möjligheter för individen att för en stund lösas upp i något annat. Att ta del av, kollektivt, och att detta inte fångades upp och fördes vidare var väldigt synd.

Så vi betraktar scenen. En samling kvinnor sitter stilla i en cirkel på golvet, nylonbeklädda från topp till tå, och en man med motorcykelhjälm ligger ned en bit därifrån. De tre vänliga kvinnorna som välkomnat oss ställer upp sig börjar nu föra historien framåt genom att med små rörelser, som att spela lätt på en triangel, befalla aktörernas handlingar. Liksom vägledande, på samma sätt som de behandlat oss.

Kvinnorna i cirkeln på golvet gör små synkroniserade rörelser som liknar konstsim, och den svartklädde mannen med motorcykelhjälm får hjälp att resa sig från golvet för att visa upp sitt tunga bagage av stenar, fastknutna med nylonstrumpor. Detta släpar han sedan med sig runt scenen som en tung fallskärm, tills han mot slutet av föreställningen återigen lägger sig ned. Med jämna mellanrum hörs ett kvinnoskrik ifrån kulisserna, där det dessutom poppas popcorn som bärs in och hälls upp i en skottkärra. Olika figurer med olika roller kommer in i bilden och utför välformulerade symboliska handlingar, vägledda av de tre kvinnorna, eller ibland rent handgripligt styrda, som vore de dockor, och det hela avslutas med en slags visuell explosion där rummet tas över av färger och nylonstrumpbyxor.

När jag då väljer att betrakta Think less - Feel more ifrån utsidan, se den som en intrinsikal värld, en målning där betraktaren själv får skapa sina kopplingar, störs jag dock alltför mycket av vissa aspekter av bildspråket. Det tycks på sina ställen så pass inspirerat av Cremaster Cycle, Matthew Barneys berömda filmsvit ifrån 90talet, att det blir svårt för mig att tränga igenom filtret, att se verket med nya ögon utan förutfattade meningar och bilder som hos mig redan är etablerade.

En uppenbar skillnad är dock att Think less - Feel more inte är en video. Vi står mitt i det och får ta del med alla våra sinnen. Rökmaskin, den konstanta lukten av popcorn, trummor, triangelspel och släpandet av stenarna, skapar ett tempo, om så långsamt, nästan stillastående, men ändå ett tempo. Det sker dock utanför oss, man rycks inte med, och jag inser att det jag saknar är rytm. En rytm som någonstans förenar och placerar oss i tiden och binder samman historien till en helhet. Om så den helheten rör sig i en egen dimension, som Think less - Feel more med tydlighet strävar efter att göra, så behövs ändå pulsen som en egen, skapad tidsrymd. En tidsrymd där symboliken kan få sväva fritt och fullt kommat till sin rätt.

Jag tittar, lyssnar och luktar. Men jag känner ingenting. När jag går hem ligger lukten av popcorn kvar i näsan en stund, men det är inte så mycket mer som har satt sig. Jag undrar om det är det de menar med att tänka mindre.

Ida Thunström