Bok: Allis Helleland, Odd Nerdrum – Självporträtt

nov282011

Skrivet av Ida Thunström

Konst - Konstkritik

Odd Nerdrum rör om i grytan

Rembrandts bildspråk följer envist NerdrumAllis Helleland
Odd Nerdrum – Självporträtt
Atlantis 

 Man kan slå snurr på sig själv och vilket konstverk som helst för att få det till något det egentligen inte utger sig för att vara. Vid första, och ibland även sista, anblicken.

I Nerdrums fall gäller det en konst om är så pass hårt driven åt ett håll att vägen kvar till att slå runt och hamna i början igen, av cirkeln, att ansträngningen att göra detta är minimal.

Med sin sparsamma text och sina många stora planscher, fyllda av uppförstorade detaljer, får Allis Hellelands porträtt av konstnären Odd Nerdrum mig att tänka på dammiga gamla böcker om tidiga nittonhundratalsmålare, om impressionisterna och expressionisterna, och tiden då allting – i efterhand – kändes avgränsat.

Dessa postuma analyser av bilderna, sett i perspektiv av konstnärens liv, är behagliga, och även den här. Ett lite förlegat koncept och just därför intressant. Som sagt, om man svänger och drar ut på det och slår knut på sig. Gör man det passar formen innehållet som hand i handske: för Odd Nerdrum känns totalt obunden av vårt senaste århundrades bildspråk.

Redan ifrån dag ett var han i konflikt med det norska konstetablissemanget. Då han tidigt insåg att de inte kunde lära honom det han envist bestämt sig för att lära växte oförståelsen och frustrationen ifrån båda sidor. Att hans gränslöst traditionella bildspråk stack etablissemanget i ögonen är närmast en självklarhet, men även i sina motiv och sitt koncept är han tämligen obekväm. För där liksom varenda konstnär idag har ett uttalat koncept, ligger det vetenskapliga, så att säga, och genomarbetade i första hand i tekniken och hanteringen av materialet. Som ackompanjeras av distanslösa och romantiska titlar. Antroposofiska och mytiska bildelement övergår med tiden långsamt till mer psykologiskt bundna, med ett nästan surrealistiskt element, och även här är han lite utanför sin tid. De välgjorda och tidskrävande målningarna blir till visualiseringar av hans eget inre liv, hans egen psykologiska utveckling. Vilket på många sätt borde vara vad konst handlar om, att slå knut på sig själv inuti för att finna något nytt. Och inte bara under huden, utan även i en konsthistorisk kontext.

Rembrandts bildspråk följer envist Nerdrum. Det magiska sublima ljuset som präglar 1600tals konstnären när han är som bäst är vanligt hos Nerdrums måleri, men man ser det även i motiven. Det ständigt återkommande självporträttet och, liksom hos Rembrandts senare verk, självrannsakan, självanalys och en viss grad av självfixering.

Hellelands text fångar detta mycket bra. Jagets upplösning och kroppens förgänglighet, hans analys är enkel och rak. Ärlig, precis som Nerdrums bildvärld på många sätt är, trots omvärldens oförståelse.

Tyvärr fungerar det oftast så i konstvärlden idag att om man i grunden är så egensinnig och egen som Nerdrum, så blir det fel. I relation till gruppen vill säga.

Jag skulle gärna vilja kunna säga att det handlar om att han är före sin tid, och kanske kan jag det. Liksom av en naturlag (som hans bildvärld ofta talar om) blir han också det. För det finns inget efter. Man kan vara bredvid sin tid, men då möts man med stor sannolikhet vid något tillfälle i framtiden och blir därav före sin tid, i efterhand. Det är logiskt, ty allt cirkulerar, och det vore fåfängt att tro något annat.

Nerdrum kanske inte tilltalar alla på ett estetiskt eller ens poetiskt plan, och även om hans väg inte ens postumt tas upp som något att följa, har han i sitt konstnärskap ändå gjort allting helt rätt, kanske mer rätt än många. Sett ur ett större perspektiv.

Helleland säger det mycket tydligt: ’Hans måleri uppfyller inte de kriterier som krävs av samtiden.’ Och detta är, det vet vi av erfarenhet, vad som i längden håller konstens utveckling vid liv.

Ida Thunström