Konst: Space Invaders, Nikolaj, Copenhagen Contemporary Art Center, Danmark

nov182011

Skrivet av Mathias Jansson

Konst - Konstkritik

Space Invaders landar mitt i Köpenhamn

Riley Harmons “What it is without the hand that wields it”Space Invaders
Nikolaj, Copenhagen Contemporary Art Center, Danmark
Deltagande konstnärer: Jeremy Bailey, Pippin Barr, Die Gute Fabrik, Aram Bartholl, Mark Essen, Harun Farocki, Cao Fei, Søren Thilo Funder, Riley Harmon, Timothy Hutchings, Michael Johansson, Walter Langelaar, Ludic Society, Julian Oliver, Guillaume Reymond, Jacob Tækker, Marieke Verbiesen, Bill Viola and USC Game Innovation Lab. 
Till 29/1 2012

Som främmande rymdskepp har de landat i Nikolajs kyrka i Köpenhamn. Monitorerna flimrar, projektorerna kastar sina skarpa sken genom mörkret. En joystick styr sig själv, blodet rinner längs väggarna och sagolika gestalter utför komplicerade kampsportsritualer. Det är utställningen Space Invaders som har invaderat Nikolaj kyrka som idag fungerar som en konsthall för samtidskonst. Utställningen producerades ursprungligen 2010 av Netherlands Media Art Institute i Amsterdam, och efter Amsterdam har den visats i Liverpool innan den slutligen hamnat i Köpenhamn. Under vägen har det skett en del. Utställningen i Köpenhamn är utvidgats, en del konstnärer har fallit bort och andra tillkommit bland andra några danska. På pappret är det en imponerande lista med konstnärer och ser man till helheten så fångar utställningen de flesta uttryck som man idag kan finna inom konstformen Game Art, dvs konst inspirerad av dataspelens teknik, kultur och estetik 

Den svenska konstnären Michael Johansson, som ingick i orginalutställningen i Amsterdam, har skapat platspecifika Tetris-installationer i konsthallen. Johansson har utnyttjat prång och öppningar i kyrkorummet för att packa ihop en mångfacetterad samling av föremål i olika färger. Bakom en vanlig dörr har han till exempel stuvat in en spännande mix av föremål så att inte ens ett knivblad verkar få plats. Riley Harmons “What it is without the hand tha wields it” är ett exempel på hur konstnärer utforskar gränslandet mellan det virtuella våldet och det verkliga. Det är ett verk som består av ett antal påsar med “blod” med munstycken som är kopplade till en server där spelet Counterstrike spelas. När någon dör i spelet öppnas ett av munstyckena i konsthallen och blod rinner längs väggen ner på golvet. Ett effektfullt sätt att översätta det virtuella våldet i krigsspel till något verkligt och fattbart. Jacon Trækkers “Today I died” är ett annat interaktivt verk där man med hjälp av en ljuspistol kan skjuta på en karaktär på skärmen. Karaktären faller död ner med återuppstår snart igen, men den skjutna kroppen ligger kvar på skärmen. Under dagen kommer skärmen att fyllas av döda kroppar medan ett räkneverk håller reda på hur många gånger karaktären har dött idag. “Today I died” är ett annat sätt att visualisera det virtuella våldet och visa hur dataspelskaraktärer bara är grafiska element som kan kopieras och återuppstå i det oändliga.

Michael Johansson, Tetris-installationI verket “Notmatch” har Walter Langelaar skapat det ultimata självspelande spelet. Framför en projektion av en interiör ur ett dataspel står en låda med en joystick som lever sitt eget liv. Det är ganska vanligt idag att det i dataspelen finns artificiella spelaren, så kallade bots, som man kan spela emot. Även i ett enkelt spel som schack brukar man kunna spela mot datorn som motståndare. I “Notmatch” har Langelaar gått betydligt längre och tagit bort människan ur spelet och dataspelet har fått ett eget självständingt liv. Att dataspelen börjar leva sina egna liv och träder ut ur den digtala ramen är något som Cao Fei också har undersökt i videon Cosplayer. Cosplayer är ett japanskt begrepp som innebär att man klär ut sig till sin favoritkaraktär från serier eller dataspel. I videon visas en grupp tonåringar som klätt ut sig till sina favoritkaraktärer från olika kampsportspel och som sedan spelar upp olika kampscenen i stadsrummet.

Urvalet av konstverk kan man inte klaga på i utställningen, men själva utställningen känns tyvärr lite plottrig och osammanhängande. Det blir lätt en känsla av ett antal datorer och projektorer utslängda i ett stort halvmörkt rum och vid mitt besök fungerade inte alla verk tekniskt, vilket inte gör saken bättre. Till exempel Harun Farockis video var inte igång och det gick inte att styra David Kraftsow, First-Person Tetris. Guillaume Reymond underfundiga stopmotion animationer där han använt sig av levande människor som grafik och byggt upp olika spelscenarier från kända spel som Tetris, Space Invaders och Pole Position i en teatersalong visades på några små monitorer bredvid varandra och i det här fallet kunde man lika väl se klippen på Youtube. Någon större skillnad i känsla med hur de presenterades i utställningen var det inte.

Julian Olivers “Levelhead” är däremot ett verk som man måste uppleva och prova på plats. Det består av tre små kuber i olika färger som ligger på ett bord. När man tar någon av kuberna och håller upp den framför en kamera visas på väggen framför insidan av kuben. Varje sida på kuben utgör ett rum och det gäller att styra en figur genom kubens alla rum och vidare genom alla tre kuberna. Genom att luta kuben kan man få figuren att röra sig i rummet och gå upp och nedför trappor. “Levelhead” är spännande spelkoncept och en prövande hjärnövning i tredimensionellt rumsligt tänkande.

En annan stort plus med utställningen är inslaget av danska konstnärer. Speciellt roligt är det att Pippin Barr har plockats med i utställningen. Barr har fått stort genomslag det senaste året med sitt hyllade spel “The Artist is Present”, ett spel som är en rekonstruktion av Marina Abramovic performance med samma namn på MOMA i New York från förra året. Barr har nyligen följt upp succen med spelet Zorba, där han återskapat den berömda dansscenen från filmen “Zorba” från 1964 med Anthony Quinn i huvudrollen. Zorba finns inte med i utställningen med det finns som sagt en hel del andra intressanta konstverk. Space Invaders är en utställning väl värd att se trots det något röriga intrycket och man kan bara hålla tummarna att den dyker upp någonstans i Sverige också.

Mathias Jansson