Konst: Daniel Milton, La La Land

nov082011

Skrivet av Andras Banovits & Niclas Mossberg

Konst - Konstkritik

Associationer och refklektioner

Daniel Milton, TotemDaniel Milton
La La Land
Galleri Thomassen. Göteborg

Motiveringen till Tomas Tranströmers nobelpris tål att tänkas på. Formuleringen att han ”genom sina förtätade, genomlysta bilder ger oss en ny tillgång till det verkliga” skulle också kunna användas om Daniel Miltons nyligen avslutade konstutställning La La Land på Galleri Thomassen i Göteborg .
Det har beskrivits hur Daniel Miltons arbeten trotsar varje försök till en traditionell kategorisering. Genom foto, collage och måleri skapar han en visuell dagbok vilket måste uppfattas som ett vågat surrealistiskt uttryck. Verken handlar om en blandning mellan tema och teknik.

Det har vidare beskrivits hur han genom att utgå från sin fotobank, bestående av tusentals egenhändigt tagna bilder, bygger upp kulisser, som han sedan överför till duken vilka fungerar som grund för – och motpol till - hans måleri. I de färdiga resultaten kan det emellertid vara svårt att urskilja fotot från det måleriska och denna medvetna förvirring utvidgar därmed betydelsen av verket. Det handlar om frågor om vad som är ”verkligt” och vad som är ”fantasi”. Det surrealistiska är ett genomgående tema för Milton. Den fotografiska redovisningen kan därmed upplevas som mindre realistisk än det målande uttrycket

För att möta en värld som går på högväxel konfronterar han betraktaren med kontraster, djupverkande perspektiv och ibland med en obetydlig visuellt förskjuten målerisk upplevelse. Det handlar om en värld där inget är som man tror det skall vara, historien är förvirrad och ordningen är avsatt.
Trots det, möts varje försök att totalt avgränsa ett tema med motstånd; också i det spektakulära, där stål och betong i det urbana förfallet står i kontrast till glimtar från en idyllisk tillvaro. Genom att verka i det konstgjorda gränslandet mellan det industriella och det naturliga har Daniel Milton konstruerat en egen värld där inget förefaller vara enligt vedertagna begrepp, och ändå kan uttrycka hur det är att leva och vara i vår samtid.
Vi frågar om han är nöjd med sin utställning.
- Det är naturligtvis roligt och smickrande att få ställa ut på ett av Sveriges främsta gallerier och jag skulle nog säga att det är min bästa utställning någonsin. Väldigt tacksamma lokaler att hänga konst i och jag är otroligt nöjd med resultatet. Utställningen föregick av den mest intensiva arbetsperioden i mitt liv och merparten av verken avslutades i ett sammanhängande flow på flera månader. Även om det var slitsamt var det bara att hänga med, men det har inte varit så mycket sömn eller familjeliv det senaste halvåret. Och vänner vet jag knappt om jag har några kvar.

Daniel Miltons konstnärskap handlar alltså om relationen mellan fotografi och måleri. För numera kan man trycka fotografier på duk. Tekniken kan beskrivas som mixed media. Att överföra fotografier till screentryck och till konstsammanhang är ju något av en postmodern tradition som kan kopplas till 60-talet och konstnärer som Andy Warhol.
- Visst kan man kalla det mixed media eller om man befinner sig i Sverige – blandteknik, säger Daniel Milton. För det är ju precis vad jag gör, blandar tekniker. Min arbetsmetod är resultatet av många års sökande efter ett sätt att jobba som passar mig men det var inte förrän jag tröttnade på allvar på att skava vid staffliet som jag började fundera på om jag skulle kunna använda mig av alla tusentals foton jag tar varje år och göra något med dem istället. Jag hade saker att uttrycka men måleriet kändes platt och en aning passé. Detta var 2007 och eftersom jag inte hade sett någon annan göra något liknande fick jag ”upptäcka” tekniken på egen hand och efter ett drygt halvår av experimenterande ledde det till mitt nuvarande sätt att jobba på.
- Kombinationen av att plåta, sitta vid datorn och till sist stå och måla är för mig perfekt. Varje moment är precis lika viktigt och är givande på helt olika sätt. Men mina drygt tio år av måleri hade jag inte velat vara utan, de är grunden till allt.

Vi talar med Daniel Milton om konstnärens frihet och integritet. Vi konstaterar också att utställningen är både krävande och intressant. Tavlorna skapar stora möjligheter till associationer. Däremot vill han inte lämna över allt till betraktaren.
- Allt är medvetet in absurdum men det kan ju komma till på ett omedvetet sätt.
Det handlar till exempel om makarna Lindberg De Geer, konstnärens Vanna Bowles tidigare utställning om fåglar, några flaskor Rioja, en Trocadero, en bil som kör livsfarligt och två skinheads framför en kakelvägg som leder våra tankar till Marcel Duchamp.
På frågan om hur han förhåller sig till Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geers konstnärskap svarar han.
- Jag beundrar Carl Johan och gillar hans konst, foton, böcker och filmer. Hans bredd imponerar och han är inte rädd för att blanda eller testa nytt. Han kör på, tänker i nya banor och bryter traditioner. Dessutom har han liksom alltid funnits med i mitt liv genom till exempel ”Tårtan” och textiltrycken. För att inte tala om hans klassiska verk ”Skända flaggan” som jag och min tjej har lyckan att äga ett exemplar av. Att han figurerar i bakgrunden på ett av mina verk är förstås inget annat än en hommage. Mariannes konstnärskap har jag ingen relation till direkt men hon verkar vara en modig kvinna som trotsar konstvärlden och säger vad hon tycker.
- Själv vill jag med de medel jag behärskar beskriva vår samtid på ett sätt där gränsen mellan vad som är sant och fiktion hålls flytande. Vår tillvaro är trots allt rätt absurd och det jag gör är bara att vrida allt lite till. I mitt konstnärskap finns ingen uttalad politisk agenda och jag skapar inte konst för att förändra världen. Men om man tittar på mina verk om 100 år så tror jag att de säger ganska mycket om här och nu och om de inte skulle göra det hade jag i alla fall jäkligt kul under tiden.

Andras Banovits & Niclas Mossberg