Konst: Turner, Monet, Twombly: Sent måleri, på MM Stockholm

okt262011

Skrivet av Allan Persson

Konst - Konstkritik

Romantiskt

Cy Twombly, Camino Real (II), 2010. © Cy Twombly. Courtesy Gagosian GalleryTurner, Monet, Twombly: Sent måleri
Moderna Museet, Stockholm
pågår till 15 januari 2012

Modernismens oefterhärmliga essenser undersöks moget på Moderna Museet i Stockholm denna höst. I utställningen ”Turner, Monet, Twombly: Sent måleri” står respektive konstnärs sista årtionden av måleriska urladdningar i centrum, det är också första gången dessa tre konstnärskap visas tillsammans i Norden och internationellt. Det är i form av ett virvlande löfte, konsoliderande impressioner, och abstrakta, kvarliggande ekon som modernismen här tar sitt romantiska uttryck.

Skönhet, kraft och rymd; Livskraften; Eld och vatten; Årstiderna; Atmosfär; En flytande värld; och Inte så ljuvt som melankolin. De drygt sextio verken har inordnats i sju bördiga teman, allt för att lyfta fram likheter och influenser gällande framför allt motiven. Den engelske frilanscuratorn Jeremy Lewison, med amerikansk expressionism som specialitet, har nogsamt fått tre titaner och två seklers hoptvinnade formuleringar inom målarkonsten att samexistera. Bakom den tematiska ansatsen ligger också en kronologi – eller genealogi: ett övertygande och sakkunnigt sökande efter modernismens rötter. 

Initialt är det intressanta och djärva kombinationer som lockar, som Cy Twomblys Orfeus, 1979, en vit referens till mytologin med en kritas aviga bokstaverande tvärs över, i rummet tillägnat ”Atmosfär” bland Monets och Turners mer föreställande bro-, flod-, och katedralmotiv. Utöver möten av den här typen finns också emblem för utställningen. Camino Real (II), 2010, som tillhör Twomblys sista serier och kännetecknas av stora yviga färgdynamiska slingor, är ett sådant verk. Titeln anspelar på Tennesse Williams pjäs om Don Quijote, lord Byron och Casanova, ett fiktivt möte över tidsgränserna med andra ord, inte alls olikt likt det mellan Turner, Monet och Twombly.

Denna utställning (producerad av Moderna i samarbete med Tate Liverpool och Staatsgalerie Stuttgart dit den sedan förflyttas) är fenomenal tack vare verken. Möjlighet att på nära håll begrunda det som Roland Barthes så träffsäkert sagt beträffande Twomblys grafismer, expressiva streck och livliga klotterlika serpentiner ges, nämligen att de är viljans och skapandets renaste gest. Hero och Leander (till Christopher Marlowe), 1985, är enastående i den bemärkelsen. Just den gesten, som här mästerligt övergår i en symbolisk referent åt blod, tårar och hav, tycks leva i de skära, ljusgröna pastellnyanserna. Lika trollbindande är Claude Monets penselföring, i synnerhet när den är så förenklad som i Vy över Rouen, 1892. Stadens tornspetsar, perfekt ocentrerade, badar i ett glödande ljus och omgärdas av diffusa färgskiftningar i lila, violett, brandgult och rosa. Den uteblivna oljefläcken i höger kant skulle kunna vara solen i nedgång. Intryck som dessa präntas lätt in i ens medvetande.

J.M.W. Turner, St Benedetto, Looking towards Fusina, Exhibited, 1843. © Tate, London 2011Till utställningens stora förtjänster hör självklarheten att inte reducera modernismen till J.M.W. Turners storhet och föregripande vision om ett måleri som experimentell praktik. Som startskott känns han helt naturlig här, och visst är det lönande att koppla ihop honom med de övriga två utan att låta de senares konsthistoriska tacksamhetsskuld gentemot Turner dominera. En sådan obalans finns inte. Om det är tal om obalanser är det i så fall i form av sublima asymmetrier i Turners suveräna praktverk.

Verket Raketer och blå signalljus (nära inpå) varnar ångfartyg för grunda vatten, 1840, är trots den exakta titeln en konvulsivisk och överdådig kustscen, på många sätt typisk för en sen Turner. Här tycks det naturtrogna helt tappa mark till måleriska texturer. Energiska färgfält i koboltblått och i alla tänkbara grå schatteringar, med vissa jordiga accenter och en lutande bölja som horisont, vittnar om ett nytt och oåterkalleligt måleriskt språk. Kanske är det just detta språk som tillvinner sig förskräckt beundran bland den skara människor som befinner sig på stranden.

Först efter korsreferenserna och sidoordnandets effektfullhet försvinner man in i ett förtroligt möte med ett konstnärskap i taget.

Cy Twombly. Claude Monet. J.M. William Turner.

Allan Persson