Konst. Johan Thurfjell , Sweetest Thing

okt222011

Skrivet av Marit Jonsson, Formom

Konst - Konstkritik

Dimensioner

Johan Thurfjell, ”Trackings”, 2010,Olja på MDF Fotograf Petter Karlberg. Courtesy Galerie Nordenhake och konstnärenSweetest Thing
Johan Thurfjell
Uppsala Konstmuseum
Till och med 20/11, utställningskatalogen släpps i början av november.

Johan Thurfjells berättelse blir olika beroende på vilken väg man vandrar genom utställningen. Oavsett vägval: en vandring mellan här och nu, där och då. Blick och erfarenheter kan söka sig vidare mellan kulisser och minnesbilder, eller är det eviga myter; det som är utplånat, i fragment eller skugga förblir dolt men är samtidigt öppet för upplevaren att själv fylla i.

Man kan börja i myterna, eller arketyperna, och följa spåren; vildmark, det stora och främmande, spår, sökande, pionjäranda, äventyr– berättelserna och de framkallade bilderna förs vidare och håller en annan dimension levande. Eller också kan man börja i barndomen, i rummet där barn- och vuxenperspektiv konfronteras eller möts. Bron i mellanrummet förenar, är vägen, men kollapsen är ett faktum, när inträffade detta faktum? Det fasansfulla ögonblicket för haren kan vara avgörande.

Det finns en distans, någon sorts väg som ska vandras; bara vid ett tillfälle är du där, ryggande för det direkta mötet. Annars är det ’där borta’ det händer, har hänt – mycket ligger framför betraktaren men ändå bakom. Tids- och rumsdimension. Scener och kulisser, rekvisita, ett drama, livets teater?

En förhistoria finns i Legend Meets Science (2011) snömannens fotspår, kranierna, vetenskapsmännen. Att myterna förts vidare bekräftas i den motsatta väggens Testimony (2010), där vykorten och den fortsatta berättelsen om upplevelser av märkliga varelser daterats till nutid.

Nyckeln finns i verket Prolog (2011): via en upplevelse av svart-vit-färg seriefiktion och äventyr, utskuren till mångdimensionalitet genom lager av kulisser, når ögat något distanserat, exempelvis verkligheten i bostadsområdet. En annan typ av distanserad verklighet finns i kulissverken som ställts upp på scenen. Som vuxen besökare blickar man ner på bordet där scener ur Stage II (2011) utspelar sig, bakgrunden har färgats grön eller rosa. De realistiska scenerna/minnesbilderna känns, trots sin tredimensionalitet, ändå fjärran och öde; skolan, ”Jarva Mans Hut”, ”The Industrial Site”, medan den stora apan i djungelfiktionen är nära och konkret. Mytens berättelse är mer levande än de ’verkliga’ minnena.

Vandringsvägen fortsätter över bron, Collapse (2009), som är en fantastisk och vacker konstruktion. När knäcktes den vid sin svagaste konstruktionspunkt? Före, efter eller under passagen över? Var det vid vandringens början eller slut? Var det på väg från rummet med myterna, eller på återvägen – till de eviga myterna? De tomma porträttramarna ger inget svar.

Förändringsögonblicket, fångad i strålkastarens ljus: fly eller stanna i det obarmhärtiga mötet öga mot öga. Den skräckslagna varelsen vädjar samtidigt med blicken: åt vilket håll ska jag fly? Myter och minnen eller insikten att min tillvaros dimensioner har förändrats? Men kommer jag över bron?

Var du än börjar i berättelsen/utställningen tvingas du inse att det finns upplevelser dit du inte kan återvända, som du ohjälpligt har passerat; lyckligtvis kan kreativitet förflytta berg!

När man är liten gör man världen stor med hjälp av berättelser och fantasi när man blir vuxen förminskar man fantasins och mytens betydelse; det är verkligheten som gäller, den är stor nog(?)

Marit Jonsson, Formom