Konst · Caspar David Friedrich, Hans Haacke och The Heartbeat of Fashion

dec222006

Skrivet av Hans Sundvall

Konst - Konstkritik

Verkligt het verklighet

friedrich3

Caspar David Friedrich (1774-1840), Wiesen bei Greifswald, 1820 – 1822. Foto: Elke Walford

Konstnär: Caspar David Friedrich
Utställning: Die Erfindung der Romantik
Galleri: Kunsthalle i Hamburg

Konstnär: Hans Haacke
Utställning: wirklich. werke 1959 - 2006

Utställning: The Heartbeat of Fashion - sammlung f. c. Gundlach
Galleri: Deichtorhallen i Hamburg

Just nu händer det mycket intressant. Det finns verkligen brännheta debatter att delta i, och så finns det filmer och böcker som behandlar detta. Men så finns det också ett par utställningar att se på, som också behandlar denna problematik. Vilken då? Jo, kanske den allra viktigaste frågan för mänskligheten just nu, eller varför inte någonsin. Det handlar om vår fortlevnad här på planeten. Här hemma i Sverige diskuteras det stundtals vilt om utbyggnad av älvar, och för den delen andra problem i energifrågan. Ett annat hett diskussionsämne under hösten har varit den planerade gasledningen under Östersjön, en gasledning som i allra högsta grad kommer att påverka oss på många sätt.

De utställningar jag tänker på kan man inte se här, på hemmaplan, istället får man bege sig utomlands för att ta del av dem. Och inte är det heller alldeles uppenbart att det är detta som de handlar om heller, men visst gör de det. Själv har jag haft svårt att värja mig för gasledningsdebatten och från att se den problematik den innebär för oss, så vad händer om man då åker till ett av de länder som är drivande, hur ser det ut där, jag menar, hur ser det ut om vi vore en av de drivande, för så stor skillnad är det väl inte, eller?

friedrich1

Caspar David Friedrich (1774-1840), Wanderer über dem Nebelmeer, kring 1818. Foto: Elke Walford

friedrich2

Caspar David Friedrich Friedhofseingang, 1825. Foto: Galerie Neue Meister

friedrich4

Caspar David Friedrich, Lebensstufen, um 1834. Foto: Ursula Gerstenberger

hans_haacke1

Hans Haacke, Kondensationswürfel (Condensation Cube), 1963-65. VG BILD-KUNST, Bonn.

hans_haacke2

Hans Haacke, Die Fahne hoch! (Raise the Flag!), 1991 (Detail, mittlere Fahne) BILD-KUNST, Bonn

Den aktuella gasledningen planerar energibolaget E.on tillsammans med den tyska och den ryska staten att dra mellan städerna Viborg i Ryssland och Greifswald i Tyskland. För att sätta det hela i ett historiskt perspektiv kan nämnas att dessa båda städer tidigare tillhörde Sverige. Ungefär då, eller rättare sagt, vid tidpunkten ganska exakt mellan förlusten av dessa städer föddes tvålmakarsonen, konstnären, Caspar David Friedrich. Detta skedde 1774 i Greifswald, som vid tidpunkten alltså var en i allra högsta grad svensk stad. Just nu presenteras hans verk i en stor och mycket ambitiös utställning, Die Erfindung der Romantik på Kunsthalle i Hamburg, där man kan se utställningen fram till och med 28 januari nästa år, och som dessutom förmodligen är den sista verkligt stora utställningen som kommer att kunna produceras med hans verk.

Redan nu saknar jag några verkligt centrala verk som konservatorerna har gett resförbud. Tidigare i år har man kunnat se den, om än i något annorlunda tappning på Museum Folkwang i Essen. Intresset för denna utställning förde mig till Hamburg där jag också passade på att se Hans Haacke - wirklich. werke 1959 - 2006 och The Heartbeat of Fashion - sammlung f. c. Gundlach, båda utställningarna på Deichtorhallen. Även de pågår in i januari nästa år.

Vad har då dessa utställningar gemensamt? Det är en fråga som verkligen är berättigad, speciellt eftersom det på ytan inte finns något. Men om man skrapar lite och undersöker hur och varför de producerats så öppnar sig ett verkligt intressant samband, som motiverar varför tre så pass disparata utställningar behandlas i samma text.

Deichtorhallen är två byggnader som ligger i Hamburgs hamn. Sedan 1989 har de fungerat som utställningslokaler, och de har ett mycket gott renommé internationellt för sina fina utställningar. Eftersom det rör sig om två lokaler har de olika utställningar och också olika profiler. Haus der Photographie visar "The Heartbeat of Fashion", en utställning som handlar om subjekt, snarare än att den skulle vara subjektiv. Eftersom det är en samling som presenteras så kan man följa samlarens subjekt, men även flera av fotografernas eftersom de allra flesta presenteras fylligt, med många verk.

Det är inte första gången som samlingar presenteras på det här viset, men från en svensk horisont är det slående ändå att det låter sig göras. Om man leker lite med tanken, vilka företag, eller privatpersoner skulle kunna göra en sådan sak, presentera ett konsekvent samlande och fylla en gigantisk utställningshall. Tanken är svindlande. Det finns många rika företag i Sverige, det kommer ideligen rapporter om hur bra det går för svensk ekonomi, för börsen, för företagen. Men hur går det för människorna här i landet? Vad ägnar vi oss åt? Samlar vi? Alltså, när man går runt i Hamburg slås man av att Vattenfall har så fina lokaler, moderna, på Fina gatan. Atmosfären andas framgång, modernitet. Skulle man kunna tänka sig Vattenfall som samlare, ett av de svenska företag som det går allra bäst för? Ekonomiskt. Etiskt? Där blir det svårare. Alltså, samlandet. Man tittar in på kontoret, ser lysdioder och blanka ytor, men ingen konst. Ett av våra största och starkaste bolag, de får här fungera som exempel. Namnet i sig antyder vad det är frågan om, vattenkraft. El. Något av förutsättningen för det liv vi för nu.

Kraftkällan till det moderna, förutsättningen för andra företag och verksamheter. Det är Vattenfall. Skulle man kunna tänka sig att företaget eller någon av dess chefer står i en sådan position att de skulle kunna stå för en liknande utställning, säg på Magasin 3 i Stockholm, eller på Bildmuseet i Umeå. Knappast troligt. Kanske en fördomsfull slutsats, men tyvärr måste jag säga högst rimlig. Var finns kunskapen, eller intresset för en sådan sak i de svenska storföretagen, det är den första frågan man måste ställa sig.

Subjekt. Smaka på ordet bara. Vad tänker de flesta på när man yttrar det ordet? Individen kanske, individens makt, självständighet är reaktioner man brukar höra när man frågar runt. Ordet betyder underkastad, underordnad. Om man så får följa samlarens subjekt, så får man alltså följa vad samlaren har låtit sig underordnas, eller underkastat sig. I det här fallet rör det sig om mode. Modefotografi är det som presenteras. En fin utställning, med många av de stjärnskott som fotohistorien har att bjuda på som Richard Avedon, Cindy Sherman, Robert Mapplethorpe, Annie Leibowitz och Guy Bourdin för att nämna några. Framförallt handlar det om fotografier från 1900-talet, men också verk från fotografiets barndom presenteras, liksom några verk från vårt årtusende. Men egentligen handlar det nog inte så mycket om mode. Visst, mycket av det här har publicerats för första gången i just modemagasin, men god fotografi, liksom god konst, vilket det ju här är frågan om, är något mer, något större. Det handlar om människan, hennes utsatthet, sårbarhet, men också om skönhet. Jag vindlar runt, låter mig förföras av de vackra bilderna, och även av de vackra modellerna i bilderna, men så stannar jag upp. Vad är det jag ser? Jo, jag ser rätt. Påven Benediktus den XVI. Här handlar det verkligen om mode på högsta nivå. Man kan studera en skrädderikonst utan motstycke, Haute Couture i absolut toppklass. Röda skor, som det verkligen strålar från. Det är en detaljstudie av Påvens fotsida vida vita och röda dräkt, och just den röda skon som står i starkt kontrast mot allt det vita, men i perfekt harmoni med det röda. Där lyckas verkligen fotografen berätta något om vår tid och om underkastelse, vad subjektet innebär. Fotot är nämligen gjort i ett underifrånperspektiv, i sann underkastelse, verkligen subjektivt.

Det var utställningens sista verk, gjort av Maria Grazia Picciarella, Pope Benedict XVI, Rom 30.11.2005.

I Deichtorhallens andra utställningshall presenteras just nu en stor retrospektiv utställning med verk av Hans Haake som sedan 1965 är bosatt i New York. Utställningen är egentligen tvådelad, en del i Hamburg, och den andra i Berlin. Nämnas bör att jag bara sett den del som visas i Hamburg. Det är den första stora retrospektiva utställningen med Haake som visas Tyskland, Haakes hemland. Den är stor. Och sann. Verklig. Hans Haake får väl beskrivas som en konceptualist, alltså som en konstnär där idéerna bakom verken är det verkligt intressanta, även om uttrycken kan vara väl så sköna i sig själva.

Visst är det en slags klang- och jubelföreställning där man lyfter fram Haake när han nu i år fyller 70. Men han är också en av de verkligt stora och viktiga konceptualisterna, som verkligen väljer brännheta ämnen för att få betraktaren att förstå.

Sig själv naturligtvis, men också sin samtid. Han sätter igång en process i mitt huvud som gör att jag inte kan värja mig. I många av hans verk lyfter han fram sponsorer, framgångsrika företag, och visar tydligt och klart upp deras front så att säga, ytan, oftast en vacker och välpolerad sådan. Men så händer något, vid sidan av skrapar han på ytan, precis så att allt skär sig, när han skärskådar vad dessa flotta företag egentligen håller på med.

Vidrigheter. Det handlar om företag som skor sig på andra människors förtryck, miljökatastrofer och diktatoriska styrelseskick i tredje världen. Han problematiserar kring vår miljö, politik och ekonomi, makt och marknadsvärde.

Uppfinnandet av romantiken, ungefär så är titeln på utställningen man just nu kan se på Hamburger Kunsthalle om man gör en direktöversättning från tyskan. Vad kan väl vara mossigare än en gammal tysk romantiker, landskapsmåleri - vad har det med oss att göra, med vår samtid? Berättigade frågor, naturligtvis. Saken är den att få målare har ägnat just mossan något större intresse. Men det har Caspar David Friedrich gjort. Han utbildade sig till konstnär på Konstakademien i Köpenhamn i slutet på 1700-talet och flyttade sedan till Dresden, den kanske viktigaste konstmetropolen i världen just då. Där kom han i kontakt med många andra konstnärer naturligtvis, men framförallt med tänkare och författare som Schlegel och Novalis. Kuriöst nog var han också god bekant med Schopenhauers mor. Bara en sån sak. Nåväl, han tog naturligt nog intryck av dessa märkliga män som menade att hela naturen, ja hela skapelsen, verkligheten, är besjälad. Varje liten sak blir då av absolut betydelse. Ingenting kan lämnas åt slumpen, ingenting är för litet, ingenting får slarvas bort. Man ville också skapa det storslagna, det absoluta, det verkligt sublima. Det gjorde Friedrich. Han skapade storslagenheten.

I sanning sublima konstverk. I detalj. På målningar som inte är mycket större än vykort kan man, om man har förstoringsglas med sig detaljstudera olika fåglar, som vid en första anblick är små vita prickar. Friedrich var noggrann.

I såväl stort som i smått. Hans kanske mest kända verk utfördes 1818, Wanderer über dem Nebelmeer  (Vandraren över dimhavet). Den målningen kan man nu, precis som vilken dag som helst se i Hamburg, där den har sitt hem idag. Här får moderniteten sitt genombrott. Målningen är inget annat än ett enda collage. Landskapet som ses i målningen kan endast ses där, ingen annanstans. Alla elementen är verkliga, de olika bergstopparna, vandraren själv, och dimman.

Allt bär en betydelse.

Ingenting lämnas.

Allt är med, miljö, politik, ekonomi, makt och marknadsvärde.

Och världsalltet. Målningen är ett ställningstagande.

Själsligt, politiskt, konstnärligt.

På alla plan redovisar Friedrich i just den målningen sin hållning. Som synes i målningen är den rakryggad. Målningen kan ses som en sammanfattning av Romantiken. Liksom för det Moderna. Vandrarens gröna dräkt förbjöds samma år som målningen utfördes. Låt oss stanna här ett slag. Man brukar ofta säga att Caspar David Friedrich var tysk. Egentligen var han svensk. Låt oss lägga den diskussionen åt sidan ett slag. Friedrich var antifransk. Djupt. En av hans bröder bodde i Paris en period, ungefär vid Vandrarens tillkomst. Friedrich vägrade att öppna hans brev.

Varför? Jo, just det, de var avsända från Frankrike. Det här är intressant. Och viktigt för förståelsen om varför Friedrich brukar betraktas som tysk. Visst, det finns andra fakta att ta hänsyn till, han vurmade för det tyska i högsta grad, tog ställning för det på många sätt och älskade landskapet, det ser man inte minst i hans målningar. De detaljrika och samtidigt så storslagna dukarna, laddade med stämning och vördnad. Men samtidigt var han alltså svensk, dessutom tillhörande den svenska frimurarlogen i Greifswald, med Gustaf IV Adolf som högste beskyddare. Som bekant avsattes denne svenske kung i samband med att Sverige förlorade Finland 1809. En fransman besteg den svenska tronen, inte omedelbart utan just 1818. Alltså inte en tillfällighet någonstans, allt är medvetet, Friedrich var en verkligt het konstnär, vid medvetande och ständigt agerande på både den konstnärliga och den politiska scenen. Här någonstans skulle man kunna säga att Friedrich lämnar det svenska bakom sig för att helt anamma det tyska. Men helt enkelt var det inte, han tog ställning för det tyska i en tid när det inte passade sig, den gröna tyska, traditionella, dräkten förbjöds men Friedrich målade den ändå. Detta var ett i allra högsta grad politiskt ställningstagande. I mitten av 1820-talet var han aktuell för att väljas till professor i landskapsmåleri, men han nekades på grund av sitt politiska ställningstagande. Han insjuknade och förmådde aldrig slutföra en av sina mer mystiska målningar Friedhofseingang (Kyrkogårdsöppningen) inlånad från just Dresden. I ett av sina mer symboltyngda verk, det som faktiskt inte var det sista, vilket ofta hävdas, skickar han en sista hälsning till det Sverige som en gång var, som han tillhörde, det Sverige som genom svek och statskupper inte längre fanns. En verklig här och nu målning, verkligen förankrad i sin samtid på mer än ett sätt, Lebensstufen (Livsstadier) från 1834 som till vardags återfinns i Leipzig. Men ändå, mest av allt var han mystiker, eller magiker. Han använde penslarna som vore de trollspön och gjorde landskapen just så magiska som de bara framstår i hans oljor. Nästan. För samtidigt som Friedrich ju var romantiker och sympatiserade djupt med exempelvis Schlegel och Novalis en av de allra mest realistiska målarna, med en sällan skådad detaljrikedom. Men när Goethe lockade och ville att han skulle utföra illustrationer för en vetenskaplig tidskrift, alltså avbildningar, då blev han förnärmad, eller förbannad och tackade blankt nej. Han var ingen avbildare, hur exakt han än kunde måla, han var kreatör, kompositör, konstnär ut i fingerspetsarna. Men samtidigt målade han alltså exakt vad ögat såg, och han hade ett gott öga.

Man kan idag besöka många av de platser som Friedrich så förtjänstfullt och själfullt gett gestalt. Och uppleva det landskap han upplevde. Delvis. För en annan av Romantikernas idéer var just upptäckandet av landskapet, resandet. Med det följde vid den här tiden brobyggande och järnvägsdragande. Det moderna tuffade fram i landskapet på mer än ett sätt vid den här tiden. Och just här börjar det bli dags att knyta ihop säcken. Moderniteten drivs idag med ström. Elektricitet och energi är förutsättningen för det liv vi för idag. Det finns ett antal stora aktörer på den globala energimarknaden. Vattenfall är en av dessa. Ett svenskt bolag som ständigt anklagas för att bryta mot olika miljömål, ständigt ignorerande lagen, allt för profiten. Istället för att ge något tillbaks till ägarna, den svenska staten, så svinar de ner runt om i världen, men har dessa supermoderna hi-tech kontor. Utan konst. En annan av de stora drakarna är tyska E.on. Just samma bolag som vill dra den där gasledningen under Östersjön, det innanhav som Friedrich föddes vid och älskade. Just det bolaget står som huvudsponsor till den mycket ambitiösa utställningen man just nu kan se på Hamburger Kunsthalle. Kanske för sista gången. Det är tankeväckande och jag funderar mycket kring subjektet. Är detta en tillfällighet eller en verkligt het verklighet?

Hans Sundvall