Konst: Martin Bogren, Lowlands

okt072011

Skrivet av Pernilla Andersson

Konst - Konstkritik

Konst av återvändandet

Martin Bogren LowlandsMartin Bogren
Lowlands
Fotografiska museet
Pågår till 16 oktober

Alla tvingas vi på eller annat sätt att förhålla oss till platsen där vi växte upp. Vi som kommer från en mindre by på landet kanske i ännu högre grad är medvetna om människorna som bor kvar i byn. Vare sig vår ungdom präglades av känslan att vilja bort eller det självklara i att stanna kvar i bygden för att bygga sig ett vuxenliv, står vi här än i dag och tvingas förhålla oss till denna plats, inte sällan med dubbla känslor.

Martin Bogren har fångat den här dubbelheten i en serie svartvita fotografier från hembyn i Skåne, dit han återvänt med kameran som ursäkt för att söka bland minnen och de människor som finns kvar. Men han har inte närmat sig byn dokumentärt, likt Sune Jonssons tidsdokument från Västerbottens inland. Snarare är bilderna inblickar i det man som betraktare känner något mer för, utan att kunna sätta fingret på om det är obehag, ömhet eller någon annan känsla. Man inser att bilderna inte går att förstå dokumentärt, knappt ens som en skildring av landsbygden.

Det är med andra ord inte fråga om en trivsam återkomst över en kanna kaffe i ett lantligt kök. Det är svårt att greppa de subjektivt porträtterade människorna, som ofta har något skevt över sig. Munnar är utdragna, lätt förvridna eller utsuddade. En flickas ögon upplevs som aningen för stora och ger ett ansikte som är så subtilt overkligt att det är svårt att säga hur det helt enkelt inte stämmer.

Martin Bogren LowlandsKänslan i bilderna tycks vara i första hand fotografens, som verkar drivas av både vaksamhet och nyfikenhet, med en konstnärlig ambition att söka efter tingens autonomi. Mörka inramningar ger betraktaren förnimmelsen av hemlig tillgång, känslan av att stå utanför och genom ett nyckelhål kika in på ett stelnat skede. Men i flera av bilderna också av klaustrofobi.  Ingen rörelse finns i bilderna, så när som i spänningen mellan mörker och ljus. Ett underifrånperspektiv gör att man upplever det som att man inte riktigt hör hemma. Skedet, tiden och platsen uppfattas som starkt begränsade.

Dunkelheten i bilderna är genomgående, motiven skiftar. En av dem visar hur en gammal mans kropp ser ut av ett liv av hårt fysiskt slit, snedbelastningen i axelpartiet, men det finns bilder som är mer av abstraktioner; laddade och symboltyngda objekt som den döda fågeln som hänger upp och ner i en stolpe, fastknuten i ena benet. Bilderna av naturen har ofta en tvetydighet; en kohage i tjock dimma, hotfulla moln över idyllen, karg vinter på en enslig gård.

Faktum är att ensligheten är ett skäl till att små byar fortfarande är befolkade. Tidlösheten upplevs bara av den som utifrån kliver in och betraktar livet i byn. Den som en gång tog sig bort därifrån. Om man tänker sig de här fotografierna som målningar kanske det är lättare att förstå deras flyktighet och sinsemellan oberoende konstnärliga uttryck.

Pernilla Andersson