Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Konst Konstkritik
Konstkritik
Konst: Henrik Allert; Gestaltning i lera
Skapande ur jorden
Henrik Allert, HjälmfågelHenrik Allert
Gestaltning i lera
Bror Hjorths Hus, Uppsala
pågår till 4 mars 2012
På Bror Hjorths Hus i Uppsala visas för närvarande en retrospektiv utställning signerad skulptören Henrik Allert. Människors och djurs väsen, huvudsakligen i lera, och uttryck som genom konstnärens händer växer ur materialet ger prägel åt ”Gestaltning i lera”. Lerjorden får ett ansikte som även innefattar kropp och död. Konstfullt förmedlas både evighet och tidlöshet, frid och kamp, djur och människa – två ansikten.
Människan och hästen är dominerande, var för sig och ihop; uttrycken är dynamiska – allt i ett. I Allerts masker finns sorgmod och styrka, finstämd skönhet, stillhet och kraftfullhet. Andra skulpturer förmedlar exempelvis framrusande livsglädje eller vrålande smärta. Många av tillvarons komplexa anleten kommer utställningsbesökaren till mötes.
Det vilar en sorts dunkelhet i lerskulpturerna, den bor där och förstärks ytterligare av de ibland tvetydiga formerna. Många av objekten har anletsdrag och egenskaper från flera olika varelser, såsom man/häst, man/tjur, människa/fågel, land-/luftvarelse. Olika uttrycksvariationer, konstellationer och vinklar har gjorts tidlösa genom det eviga materialet, som kan granuleras för att åter med hjälp av vatten uppbyggas. Skrivet i sand, 2000-tal, är som tecken i sand – fast på lertavlor.
Allt utgår från naturen, jorden. Materialets egenskaper sammansmälter med det mänskliga och det djurlika; sprickorna, söndringen, skapandet; jord och vatten som bygger kropp och muskelkraft ställs mot naturens biologiska nedbrytande av kroppars material, ur vilket något annat sedan växer.
Skulpturen Blå ryttare ger vid första anblick en upplevelse av tävlan, strävan – framåt, uppåt – och kamp, där även lekfull glädje springer fram ur såväl materialets som gestalternas samlade rörelse. Hästarnas sträckta halsar, människornas frammanande överkroppar. Men skulpturen har även en baksida, där möts djur och människa bakifrån; abrupt men tydligt avslutas verket med människornas bakdelar, övergången mellan häst och människa ter sig diffus. Dock står männen bakom de frammanande hästarna, likt giganter vars muskler och lemmar tydligt framgår. En variant av de allertska kentaurerna.
KonstBok: Milou Allerholm, Rikard Ekholm, Lars O Ericsson, Dorinel Marc, Sinziana Ravini, Giorgiana Zachia, Niclas Östlind. Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig?
Det finns alltid något dubbelt hos Dorinel Marc
mer än bara en provokativ och lite galen konstnärMilou Allerholm, Rikard Ekholm, Lars O Ericsson, Dorinel Marc, Sinziana Ravini, Giorgiana Zachia, Niclas Östlind
Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig?
Grafisk formgivare: Arina Stoenescu
Ett samarbete mellan Arena bokförlag och Rumänska kulturinstitutet
Jag saknar inte konstvärlden, saknar konstvärlden mig? har publicerats i samband med Dorinel Marcs soloutställning med samma namn på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm. I ett inledande samtal mellan Marc och Niclas Östlind får vi en utförlig förklaring och beskrivning av utställningen, men boken lämnas sedan över till texter som med olika vinklar ger oss en mer djupgående analys av Marcs konstnärskap. Välillustrerad och med både engelsk och svensk text, blir boken en kompakt men ändå lättläst bok om en av Sveriges lite mer egensinniga konstnärer.
Det är flera år sedan Marc ställde ut offentligt. Han har nämligen fått barn. Och om man tar en titt på vad han haft för sig i sitt tidigare liv så inser man att när Dorinel Marc får barn, då får han barn, och då är det inte så mycket annat som får plats.
Det görs, så att säga, på riktigt, och i det här fallet inte helt otippat med en frånvaro ifrån konstscenen som följd. En vanlig situationsföljd för konstnärer, även om man då oftast brukar tala om de som är födda till kvinnor. Av flera anledningar antar jag, både logiska och ologiska. Kanske skulle man kunna säga att Dorinel Marc har blivit mamma, men jag förhåller mig lite skeptisk till det. Jag får för mig att kvinnor oftast hanterar sitt föräldraskap i relation till sin konst på ett annat sätt, kanske är det en fråga om närhet.
I Marcs fall blir föräldraskapet (i samband med hans konst) i första hand till en social fråga.
Det må finnas en lång diskussion där angående feminism och patriarkatet, och visst rör han vid dessa frågor, men de blir mest ett sidospår. Vilket är helt okej eftersom det finns så många andra viktiga och mer utmärkande aspekter av Marcs konstnärskap än just jämställdhetsfrågor. Pappaskapet må vara utmärkande för utställningen på Rumänska kulturinstitutet, men jag ser det i första hand som en fortsättning på Marcs övriga verksamhet där går han in mer på kärnproblemen. Feminismen kommer ju ändå alltid med på köpet när man talar om rättvisa som begrepp.
