En kroppslighet med diffusa gränser

sep012006

Skrivet av Joakim Borda

Konst - Konstens porträtt

En kroppslighet med diffusa gränser

En intervju med bildkonstnären Leif Holmstrand aktuell med utställningen Malm2 på Malmö konsthall och med en poesibok.

wedding

Wedding 1

- Ser mask i kusins avföring. Är fortfarande en lortgris.

När konstnären och författaren Leif Holmstrand läser några verser ur en kommande diktsamling för mig, frammanas ett mycket igenkännbart bildspråk som genomsyrar hela hans konstnärsskap. Hans arbeten kännetecknas av en kroppslighet med diffusa gränser till omvärlden, ständigt muterande, växande, överspillande i utväxter och kroppsvätskor. Det är kladdigt och obehagligt.

- Jag gillar att jobba med kroppens gränser. Den instängda kroppen, förklarar han sin motivation.

I en serie tidiga skulpturer lät han hårt tvinnade tvättlinor innesluta olika objekt som om något organiskt material från yttre rymden eller hans mardrömmar växt sig fast på tingen.

Av sin mamma lärde han sig som barn garnhantverk, något han sedan ofta använt sig av i sina arbeten. Hans tätvirkade skulpturplagg saknar armar, täcker huvudet och tycks ibland förutsätta att bäraren har en puckel eller någon annan deformitet.

- Mina kläder, mina skulpturer, sysslar med den abnormala kroppen, säger Leif Holmstrand.

- Under min tid på konsthögskolan, särskilt i början, ägnade jag mig mycket åt ett slags abstrakta kroppslighetsskulpturer i Eva Hesses tradition, men jag kände att jag blev bunden till nånting gammaldags. Så småningom övergick jag till mer föreställande och berättande element. På senare år har jag sysslat mycket med performance.

En tradition med många förebilder 

Leif Holmstrand arbetar i en tradition som har många förebilder, från Wieneraktionisternas brutalt fysiska performances under 1960-talet via Paul McCarthys teatraliska kladdorgier i strikt iscensatta performances under 70-talet till Matthew Barneys barocka fantasivärld i de numera legendariska Cremaster-filmerna från 1995-2002.

herrelatives

Her Relatives Things   Murderers

De litterära valfrändskapen är kanske ännu mer framträdande, såväl i hans uppmärksammade poesi som i hans bildkonst: Freuds fascination för själens mörka skrymslen, de Sades bejakande av desamma, Willian Burroughs virologiska språk, de romantiska skaldernas estetisering av förruttnelse... Och bakom detta en fond av massproducerad splatterfilm.

- Det är oerhört mycket som jag är intresserad av och jag försöker förstås använda mig av det som material, i min konst, i min litteratur. Det som jag läser och som intresserar mig kommer upp på ett eller annat sätt som material i det som jag utför sedan. Men jag tycker inte att min konst är särskilt illustrativ, att den funkar som illustration av teser eller liknande.

Väcker kalla kårar

Ur detta växer en estetik fram som är väldigt egen för Leif Holmstrand och till skillnad från exempelvis McCarthy, nyligen aktuell med en utställning på Moderna muséet, avhåller han sig från chockverkan och liknande effektsökeri. Hellre än att stimulera kräkreflexerna väcker han de kalla kårar som det okända och obegripliga framkallar. 

- Jag uppträdde i samband med en utställning på Ystad konsthall, i en performance som inkluderade en barnvagn, en startpistol och hundra meter tvättlina som jag trasslade in mig i. Medan jag sjöng ett tema ur Roman Polanskis klassiska skräckfilm Rosemary's Baby sköt jag ett startskott i barnvagnen och i tidningen hävdade de sedan att det handlade om muslimsk barnuppfostran. Det var lite förvånande att läsa.

Barnvagen som symboliskt objekt har en närmast relikartad roll i mycket av Leif Holmstrands arbeten. En tidig skulptur, Pram, består av en barnvagn av klassisk modell som är liksom injuten i silikon, ett föränderligt material av det slag som Leif Holmstrand gärna använder sig av. Ett material som förvandlas från mjukt och kladdigt till hårt och torrt.

I en installation som Leif Holmstrand deltar med i samlingsutställningen Malm2 på Malmö konsthall i höst, är barnvagnar ett också centralt tema och hans performancealterego Sally Rattenman framträder alltid med en gammal barnvagn.

Barnvagnar är kusliga. Om spädbarn vanligtvis symboliserar oskuld och inspirerar till ömhet, tillkommer det andra mindre behagliga associationer när man kapslar in dem i den täckta barnvagnen. I filmens värld har detta ofta exploaterats i produktioner som Pansarkryssaren Potemkin, Omen och Rosemary's Baby. Barnvagnen skildras här som skenande dödsfälla eller kapsel för diabolisk ondska. Leif Holmstrand drar gärna fram dessa otäcka referenser från vårt populärkulturella omedvetna och underminerar föreställningen om den trygga och oskuldsfulla barndomen.

Mystiska ritualer 

Som sitt alterego Sally Rattenman utför Leif Holmstrand mystiska ritualer, iklädd svart spetsklänning och en virkad huva som täcker ansiktet, med en intensitet som stegras av monotona sånger i falsett medan han/hon utför tvångsmässiga handlingar som att vira in sig hårt i tvättlinor.

berlin

Berlin Magic Model    Project

- Det började med en performance jag gjorde på Kristianstad konsthall, berättar Leif Holmstrand. Jag hade varit i Berlin och använde mig av några personliga upplevelser därifrån som textmaterial i en stor textilkomposition med liveinslag. Förklädd kunde jag vräka ur mig alla de här spyorna utan att någon förstod att detta var ett material som egentligen var privat. Det blir dessutom en speciell kontakt mellan aktör och publik när man är maskerad. Publiken kan inte se ens ögon och blir därför ganska oroad. Det uppstår en märklig och intensiv kontakt på det viset, speciellt om man sjunger och uppträder ganska starkt.

Namnet Sally Rattenman antyder en koppling mellan Sally Bowles från musikalen/filmen Cabaret och Sigmund Freuds psykoanalytiska studie av Råttmannen, vilken är den?

- Det finns ingen naturlig koppling mellan dem två. Jag tycker att Råttmannen är den mänskligaste och mest intressanta av Freuds fallstudier. Freud själv framstår som mest sympatisk mellan raderna i den boken. Sally och Råttmannen är två figurer som har betytt ganska mycket för mig i mitt arbete och då valde jag att bara lägga ihop dem till en karaktär för att se vad som uppstår när man tar två helt disparata objekt och för samman dem. Men nu lever Sally Rattenman ett ganska eget liv och är inte så beroende av sina förlagor. 

Leif Holmstrand har använt sig av Råttmannen även i andra sammanhang. I en internetperformance skapade han på olika gaycommunities en profil baserad på Råttmannen.

- Jag flyttade fram hans födelse hundra år i tiden till 1976, för att göra det mer aktuellt. Han var en svårt tvångsneurotisk man med en viss avföringsfixering. Jag fick många intressanta reaktioner som Råttmannen. Jag gick sedan in på hemsidorna till de personer som skrev till Råttmannen och använde delar av deras presentationer av sig själva som material till en collagedikt som publicerades i OEI. "Söker inte efter sexträff i första hand och speciellt inte härinne.", var en återkommande fras i presentationerna.

Vid sidan av konstnär är Leif Holmstrand också en produktiv poet. Diktsamlingarna Stekelgång (Bonniers, 2002) och Går vidare i världen (Bonniers, 2005) har några år mellan sig, men han har flera färdiga manus som väntar på publicering, bla en diktsamling inspirerad av hans omfattande skräckfilmssamling.

Var ligger brytningspunkten mellan din poesi och din bildkonst?

- Jag gör inte så stor åtskillnad i arbetet egentligen. Jag tänker på likartat sätt när jag skriver poesi och när jag gör konst, vare sig framträdanden eller skulpturer. Det är en likartad tematik som tar sig olika uttryck. Men det är framförallt praktiskt att ha olika uttryckssätt för kör man fast i ett kan man ta upp samma spår i ett annat. Jag använder ju text ganska  mycket i mitt konstnärsskap och jag hänvisar ofta till mitt konstnärskap i mina texter.

Utställningen Malm2 öppnar på Malmö konsthall 9 september och pågår till 5 november.

http://www.leifholmstrand.com/